knulla, knarka, musicera.

Jag släpper lite BERZEFOADX-klassiker. Mitt roligaste sidoprojekt lever igen. =D

den trasiga tiden.

I ett försök att översätta musik till ord. Arvikafestivalen 2009 var en hit. Depeche Mode, NIN, Eagles of Death Metal och Mars Volta levererade, men de små överraskar alltid mest. Sinicess var det perfekta bandet och kickade igång festivalen i underkläder och psykos, och Lur avslutade med dampiga slingor och lager på lager av briljanta rytmer. Övrig dagtid spenderades slöandes på Jamobilens gräsmatta i kudd- och människohögar och övrig nattetid var det stamp i ravetältet. Men 90% av en festival är hänget och folket och underbara människor som skapar små små stunder av total extas.

Jag har varit hemma i mindre än 20 timmar och är redan nostalgisk.

radioskugga.

Det är väldigt tyst här. Inte den bekväma, lugnande tystnaden, utan den påtvingade, förtryckande och våldsamt ordlösa tystnaden. Sena nätter blir tidiga morgnar och jag hade tänkt att inte skriva något här. Ett mord innan frukost. En miljon röster innan lunch. Iran brinner och jag får inte önska att jag var där. Där finns bara ett val. Ett enkelt val. Och sedan har du ett syfte.

Jag önskar jag var där för då hade jag haft ett syfte.

wonderfully wicked weirdness

Den här podcasten kommer ut alldeles för sällan, men varje gång är det en timmes ren njutning och totalt värt väntan.

En låt jag påbörjade för en månad sedan börjar bli klar. Det ger energi.

peace love and misunderstanding.

När förändring ringer och frågar om jag vill hitta på något så säger jag ja och går och lägger mig. Jag vill tro att det är kemiskt, att det är övergående och tillfälligt.

Men när jag inte ens orkar skriva ord här, hur ska jag då resten av alltet. Youtube kanske piggar upp.

decreation.

En tisdag vill jag bränna allt jag någonsin skapat, sälja allt jag någonsin ägt och radera allt jag någonsin tänkt.

Istället gör jag rocknroll och påbörjar hiphop-remixer.

victory garden.

lagbrott och vertigo.

Enligt rådande vetenskapliga teorier finns det fyra fundamentala krafter som binder samman världen. Dessa är gravitation, elektromagnetism, och ytterligare två krafter som endast verkar på atomär nivå (till skillnad från elektromagnetism och gravitation vars krafter når i princip oändligt långt). En femte kraft har länge diskuterats men aldrig bevisats. Det mesta tyder dock på att den är väldigt svag, ännu svagare än gravitation, och det gör att den blir oerhört svår att mäta upp. En av LHC's uppgifter är att bevisa existensen (eller ickeexistensen) av en specifik subatomär partikel, en boson, vars beteende i sin tur bör visa huruvida den femte kraften finns, och hur den i sådana fall verkar. Det hela bottnar i en relativt rörig teori om symmetri mellan olika typer av subatomära partiklar och fundamentala krafter. När det kommer till kvantmekanik är saker och ting väldigt sällan saker och ting. Oftast är det bara idén om tinget som skapar partiklar. Och partiklar är aldrig partiklar så mycket som de är budbärare av information. Det är det jag gillar med den här formen av vetenskap: den handlar om precis allting någonsin, och ingenting alls, samtidigt. Och kommer undan med det.

LHC planerar återstart i september 2009.

belong.

Steg ett. Orden.
Orden skapas och sägs och kommer. Det är framsteg. Ord är bättre än inte ord. Även fel ord är bättre än inte ord. Steg två borde följdaktligen vara att få rätt ord att komma. Ord som tvingar fram godkända svar. Vissa dagar är så jävla bra. Som den som var nyss. Den flödade. Jag undrar hur jag gör det till en konstant.

Steg två. Syftet.
Syftet måste verbaliseras innan interaktion. Under interaktion slås delar av hjärnan ut. Vitala delar som kontrollerar att flödet går från syfte till ord till verbaliserande. Verbaliserande av syftet måste därför sparas i random access minne för snabb åtgång vid speciellt svår interaktion. Steg tre behöver egentligen inte uttalas. Steg tre följer bemästrande av steg två, som i sin tur kräver fullkomlighet hos steg ett. Efter steg tre kommer flödet.

Steg tre. Skönhet.
Skönhet slår mig även utan synkorrigering. Det finns precis överallt om jag väljer att se det. Det kommer alltid vid rätt tillfälle. Vid perfekt synkronisering av de tre stegen nås ett stadie av flöde. Skönhet är steg tre. Men också alltid syftet, vilket ord det än kläs i. När flödet når fullkomlighet i sin skönhet slår det igenom orden. Slår sönder orden. Orden som ändå inte behövs. Allt börjar om.


Jag behöver en instruktionsbok för livet.

vårtecken.

Istället för förvirring, musik:

girl of mine, demo


better version of me, demo

det moderna samhällets splittring.

Det fanns någon sorts game show som utspelade sig i en stadsdel som byggts om för just detta syfte där människor kämpade mot människor för att vinna.... för att vinna vad? Minnet sviker. Jag var både med och tittade på. Det måste ha varit efter singulariteten, för folk blev skjutna och dog och deras kroppar blev liggande medan en ny identisk kropp skapades på bara några sekunder med alla minnen fram till dödsfallet intakta. En ny identisk kropp som genast sprang ut och ville vinna. Mänskligheten hade inte funnit odödlighet av den enkla anledningen att odödlighet inte var något som kom över en natt. Det kom stegvis och framstegen gjordes av ett privatägt företag som framför sig såg den ultimata tävlingen. Våldsammare än gladiatorspelen, större än ett maraton, och framförallt, på riktigt. Riktiga människor i en riktig värld i ett spel som höll på i flera år. Spelarna blev låsta i sina roller och tvingades till spel i flera säsonger, de tvingades dö hundratals, antagligen tusentals gånger. Först efter många många år korades en vinnare. Och sen började decennium-långa säsoner direkt efter.

Jag minns vad vinnaren fick för pris nu. Vinnaren fick sin dödlighet tillbaka.

cirkel.

En promenad blir alltid fel. Sms'et löd "vilse i skogen, blir lite sen", fast jag blev aldrig sen. Många saker går förbi mig, jag plockar upp, luktar lite, tittar lite, undersöker och blir nyfiken. Sedan glänser något annat till i horisonten och jag lämnar nuet att dö i min skugga, medan jag rör mig framåt. Tror jag. Egentligen går jag i en stor cirkel och lite då och då går jag förbi gamla lik och tänker att jag någon gång ska. Den enda som lever är musiken, och den går jag inte bara förbi, jag lyfter upp, tar med mig till nästa steg. Ibland lämnar jag den och svänger av åt vänster, men jag kommer alltid tillbaka.

Horisonten döljs bakom lysande orangea pelare som håller upp tvärbanan. Ett berg och en dal står mellan mig och stationen. Jag börjar gå på inrutade stigar som tusentals besökare innan mig trampat ut. Historien visar vägen, som plötsligt grenar sig och båda valen är fel. Så jag lyfter mina fötter beklädda med klackade läderskor och trampar på otrampad mark. Jag bestiger berget och undrar om någon människa någonsin varit just här, på den här punkten. Bron är fortfarande lika långt borta, men med invanda rutter ur vägen så kan jag skapa min egen väg dit, en väg som går snabbare och inte är beroende av historiens feltramp. Och då slår absurditeten mig. Jag står högst uppe på ett berg med skog omkring mig, iklädd kavaj och fina skor, på väg mot lysande orange pelare. Blåtiran från torsdagen har sjunkit, men fått färg. Den här scenen måste förevigas, tänker jag. I brist på kamera, ett blogginlägg. Snart kommer musik på svenska.

tid.

Tänk om man kunde få tiden att stå stilla ibland. Om man hade den makten. Då skulle jag pausa tiden när jag ligger och latar mig i sängen, så att jag ändå skulle vara uppe och påklädd och nydushad innan 10.00. Då skulle jag pausa tiden när tunnelbanan står stilla, så att jag skulle hinna äta en god lunch och läsa senaste Play och ta en påtår innan jobbet trots stopp i trafiken. Då skulle jag pausa tiden och med den hela världen och universum och aldrig bli gammal, aldrig bli sjuk, aldrig bli så tagen av ålder att jag inte kan ta hand om mig själv, aldrig tvingas ned i en rullstol, aldrig bli kopplad till dropp, aldrig ligga på en dödsbädd, aldrig vara så full med medicin att jag inte kan urskilja mitt nästa sista andetag från mitt sista.

OMG samhällskritik.

Humor. Skit i att hans far tog livet av sig ett år tidigare. Skit i att han köpte ett vapen två veckor innan morden. Skit i att han slutade gå i skolan efter fjorton dagar. Skit i att han satt inne på hotellrummet under familjesemestern medan alla andra var ute och glodde på sevärdheter. Skit i att han isolerade sig från omvärlden under ett helt år. Nej, fokusera på att BMW'n som blev beskjuten är läskigt lik bilmodellen Blista som finns i Grand Theft Auto. Läskigt lik! Det är tevespelens fel!

"Like the thugs in 'Grand Theft Auto' and warlocks in 'World of Warcraft', Martin-Urban showed no emotion as he fatally shot dentist Terry Fine, 61"

Jo men jo, normala massmördare brukar ju skratta högt och uttrycka en hel palett med känslor medan de skjuter ihjäl folk. Det är de som har POKER FACE som man måste akta sig för. Och seriöst, hette jag "Martin-Urban" i efternamn skulle fan jag också gå på en mordturné. Och jag skulle börja med att ta hand om panikspridarna som skyller random galenskaper på rocknroll, hip-hop, tv-spel och T9-ordlistan.

verkligheten igår.

För några dagar sedan hade jag en enormt komplex dröm. Den var i sanning obeskrivbar. Ord räckte inte. En bild säger mer än tusen ord, och den här drömmen är många liv. Så jag skrev inte ner den. Istället hände något. Sedan den natten har jag, flera gånger om dagen blivit översköljd av känslor, bilder och ljud. När jag var fem år ungefär så spelade jag och syster och pappa ett spel på Commodore 64 vid namn Herbert's Dummy Run. Det finns en citrusfrukt som bara finns i Iran och på obskyra torghandlar ute i hooden. För ett par år sedan åt jag en sådan frukt, och så fort doften nådde min näsa så mindes jag hela spelet i detalj. Jag mindes obehaget över handlingen (du är ett litet litet barn, vilse i ett köpcentrum), skräcken över vad som kunde finnas bakom nästa dörr, och uppgivenheten över att stå precis vid sina föräldrar, men inte kunna nå dem. Det var nog värst, att komma ändå till slutet och sen inse att man missat en liten detalj. Där står min mamma och min pappa, på en rulltrappa bara några meter ifrån mig, och jag kommer inte åt. Den frukten gjorde så med mig.

Men den här drömmen behöver inget som triggar den. Helt plötsligt får jag tusen terabyte data uppackat i loben, och det är fortfarande bara en smula av allt jag upplevde den natten. Det var från en annan planet. En annan verklighet. Folk tror att jag har dåligt minne, men det är fel. Jag har jättebra minne, det är bara fullt av oorganiserat kaos, detaljer och känslor, saker som inte har med den här verkligheten att göra som hindrar mig från att minnas folks födelsedagar.

Och som belöning för att du bryr dig om att läsa mina innersta tankar så får du här två korta musikstycken, varav den ena är en uppdatering på förra inläggets musik:

mekanik och fostran.

Det finns dessa moment i allas liv. Samma moment för alla. Jag tvingas stanna upp och måste tänka oerhört koncentrerat för att minnas. Någon sa "du var ju värst av alla" och jag måste stanna upp. Men jag minns ingenting. Inte förrän berättelserna kommer. Det var jag som fick lärare att gråta. Det var jag som skrattade högst. Det var jag som slog första slaget. Det var alltid jag. Jag var ju värst av alla. Jag vägrar tro på det. Det var jag som åt slagen i så många år. Men jag antar att det är bättre att ha dåligt samvete tolv år för sent än att aldrig få insikten. Det är som sorg under en begravning där jag är den enda som sörjer, och där graven är fylld till brädden med förflutna versioner av mig själv.

Någon annan har ockuperat mig i ganska många år. När exorcismen nu är så långt framskriden att det blir märkbart så börjar jag bli rädd för personen som legat där under i alla dessa år. Jag vet att han älskar kickar. Han älskar att köra fort, bli full, knulla, få stryk, knarka, hoppa fallskärm och dyka djupare än vettigt. Men det är också förälskelser och sked i ett helt dygn, det är vardagliga blickar som brinner, det är omöjlig beröring och sociala reinkarnationer, det är att gå in under skinnet och sen laga sprickorna. Det är lika delar rädsla som nyfikenhet.

Det finns mer jag ville skriva. Jag kan inte formulera än. Studion är snart uppe för övrigt. Under tiden finns lite slaskgrejer här.

fria radikaler.

Det finns en poäng i att titta på hela, men för den otåliga crowden sker hoppen efter 4:30.

oscar.

Få skådespelare lyckas fånga detta känslospektra under en hel karriär som denna man gör under ett fåtal sekunder. Från ilska, till total förvåning, vidare genom sorg över förlorade val, rakt igenom en undran över vad som kommer härnäst, till en förfrågan huruvida högre makter existerar och vilka vägval som ledde till denna stund, tillbaka till absolut förvåning och slutligen försoning. Ninjan är en bonus.

försenad förvirring.

Den här texten gjorde något med mig. Jag brukar hålla politik borta från den här bloggen, men det här var så enormt välformulerat i sin förklaring av den förvirring som råder kring integration, invandring och identitet att ni måste läsa.

Jag höll på att glömma Kista, där en del tjänstemän ville ta ned flaggan från kommunalhuset, på det att invandrarna på Järvafältet skulle känna sig mer hemma. Till all lycka råkade kommundirektören vara en japansk-italiensk-spansk indian. Luis Abascal hette han, från Uruguay var han, ”nu är vi i Sverige”, grymtade han och flaggan blev kvar.

picard <3

Vi fortsätter med temat SKÖN VIDEO.

helylle helgaktiviteter.

Den här låten är min vecka. De spelar på lördag. Vem vill gå med mig?

tituleraistabajs

Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Jag tror mängden strobe räddar det.

en sak

en sak är säker jag vet inte var jag har dig
du försvann och du kom inte hem förrän nu
försent, raring du vet vad som hänt
säg mig säg vad säg allt du har glömt

jag vet ingenting
jag är ingenting
vore jag något skulle jag ändra på saker och ting

du kan ingenting
du är ingenting
vore du något skulle du få en stor diamantring


Jag är under 80kg nu, någon bryr sig säkert, för jag gör det inte. Jag sitter naken i (det nya)köket och ser folks huvuden vandra förbi och lyssnar på gamla svenska musikaliska synder och tänker: det här är hundra gånger bättre än det mesta som spelas på radio. Jag ska, återigen, bygga upp studion som ligger i flyttkartonger och göra om gamla låtar, börja skriva nya på svenska och sen turnera sverige runt. Kalmar here i come!

(ja ni får höra. snart.)

memorabilia.

att höra

tech.

Lyssnar på Primal Scream och funderar på när vädret ska bli bättre. Jag tittade mig i spegeln idag och insåg att jag är smal, och att jag saknat fester som slutar vid frukost för att samtalet är helt enkelt för engagerande, och att jag gör något jag älskar med min tid, och att jag egentligen har skapat allt det här själv. Jag ska lägga mig i sängen och fortsätta sträckkolla på LEXX, och vara nöjd.

Idag lärde jag mig att "brunögat" inte alls betyder ett brunt öga. Det är sant det de säger, man lär sig något nytt varje dag.

psykoherden.

Jag svär, hela världen har blivit galen. Det började i måndags.

MÅNDAG
Solen penetrerar min kokong av säkerhet. På kvällen slåss grannarna som bor ovanför. Och sen möblerar de om. Sen börjar den ensamstående mamman som bor i dörren bredvid skrika på sin son, som hon alltid gör. Men han skriker tillbaka, för första gången. Hunden som skäller konstant skäller inte.

TISDAG
Tvättdag. Jag fyller två maskiner med tvätt innan jag inser att det sitter en gubbe i tvättstugan. Han sitter helt knäpptyst och orörlig och läser en bok. Jag fryser till en stund. När jag kommer tillbaka en timme senare är han kvar. Han har inte rört sig, och han verkar inte ha bläddrat i boken. På kvällen åker jag till träningen. På tunnelbanan dit sitter minst tre höga människor oberoende av varandra. På T-centralen står två ordningsvakter och tjafsar med en ung kvinna. När tåget kommer in säger tågföraren "Hej och välkommen till t-centralen. Ta hand om er och le lite extra mot varandra". Jag tittar upp och ingen ler. Efter träningen åker jag till syrran. På väg dit sitter en man hög på opiater och funderar på var han är. Han mumlar destinationer för sig själv konstant. Han frågar en kvinna som sitter mitt mot mig var vi är, sekunder efter att rösten säger "nästa, Zinkensdamm". "Zinkensdamm" svarar kvinnan. Han verkar nöjd med det svaret. I Liljeholmen reser han sig upp och ser väldigt fundersam ut, som om ett tio år gammalt minne försöker ta sig till ytan. Dörrarna stängs och några sekunder senare kommer han på vart han ska. "Skarpnäck!" utbrister han, och sätter sig ner uppgivet. Tåget går mot Fruängen.

ONSDAG
På väg hem. I Liljeholmen står ungefär åtta kids vid spärrarna och är uppenbart agiterade. Två gulklädda sl-snubbar står och pratar med dem. Det som förvånar mig är att alla låter så ynkliga, nästan gnäller. På tvärbanan sitter jag och två till. Ingen kontrollerar våra biljetter. I Alvik står två personer oberoende av varandra och tittar ut i ingenting, och ler. De pratar inte i telefon. Slutligen, i Blackeberg bär en man på en barnvagn, går ut genom den stora spärren och står plötsligt helt stilla. Han blockerar effektivt gången för mig och de övriga resenärerna som vill komma ut ur spärren. Han står så i kanske sex, ganska långa sekunder. Jag tänker att jag såg The Signal igår.

Den här dagen är inte slut än. Den här veckan är inte slut än.

arg christian bale.

Christian Bale. Han är arg.

sötma.

Kroppen kliar igen. Låter man kliandet ta över så gör man inget annat efter ett tag. Jag dansade bort det, och när borgen stängde så ville jag dansa lite till. Men den här staden lät mig inte.