neglect.

Jag har varit lite kass på sista tiden. Typ inte hört av mig till folk som ändå aldrig hör av sig till mig, inte lyssnat på folk urkassa ursäkter till 'guuuvadålitjamår', inte låtsasle när de försöker vara roliga men misslyckas fatalt, och inte tyckt det är okej att säga svartskalle "för jag känner ju dig, då är det okej, eller hur?".

Och gissa vad. Jag trivs sjukt bra med att vara kass. För alla andra är kassare. Vilket innebär att även om jag bidrar till ett ökande av mängden KASS i den här världen så kommer jag fortfarande vara mindre kass än snittkassen. Antagligen sjukt mindre kass också. Kanske minst kass i hela världen. Slå det din kassa jävel.

Förutom att vara (minst) kass så har jag även smygstartat RMK. Jag jobbar på att få in kommentarer, men jag vet ärligt inte om det är nödvändigt. Det ska ju mest agera som portfolio och musikaliskt showcase.

Jag har även fått för mig att jag aldrig mer ska ha långt hår, att jag kanske borde köra GIMP istället för photoshop eftersom photoshop är ett kodmässigt missfoster med den kanske sjukaste prislappen ever, och att jag verkligen vill kunna rita. Jag insåg även att jag verkligen hoppas på att vara minst 20% maskin någon gång i mitt liv. Minst.

Eftersom jag länkade till RMK så får du ingen bild idag. KASS!

Vad sägs, aldrig mer långt hår ever, eller låt det växa tills det når marken? Ja ni får bara de två alternativen. KASS!

misstag.

Först:


och sen:


och slutligen:


Typiskt jobbigt.

För övrigt så läser jag på Teater Scenario på måndag, någon gång mellan kl 19-21, på tal om jobbigt och läskigt.

nyare.

Helgens soundtrack. Jag vill vara inuti musiken. Jag vill sjunga som.



A. Human - Pacey Singer (ocelot remix)


Totally Michael - Casual Satisfaction (hot pink delorean remix)

mani.

Den här veckan har jag gått från totalt suicidal till manisk deluxe. Det vände uppåt igår. Jag har skrivit om monologen, skrivit en låttext, påbörjat två slingor och fått upp nästan alla studioprylar. Dessutom har jag slagit upp knogen på säcken på träningen. Gick med blödande knogar förbi kontoret, skrämde skiten ur hela stureplan. Det gjorde mig lycklig för minst en vecka framöver.

spontanpoesi del III.

Roses are red and violets are blue.
First i’ll kill zed and then i’ll kill you.

Vissa dagar vill man bara go postal och sampla poäng på sista livet. Någon gång ska jag berätta vad som hände i onsdags.

spontanpoesi del II.

Violets are blue and roses are red
i got this all wrong, so get in my bed


Jag hoppas för övrigt den här är lika kul imorgon. När jag är nykter.

How NOT to Get a Kiss -- powered by Cracked.com

spontanpoesi del I.

Roses are red and violets are blue
I smell like roses and you smell like poo

narr.

Jag ska nörda ur lite här. Den här artikeln handlar om Far Cry 2, som jag borde få hem imorrn eller på torsdag. Bli inte rädda, era ickespelande freaks. Artikeln handlar faktiskt mer om hur en historia är berättad än om själva spelet. Mer specifikt om att skapa sin egen berättelse. FC2 har fått bra recensioner men väldigt mycket kritik från spelarna för att det inte finns så mycket story. Man slängs i stort sett in i en blank tavla (ett 50km2 stort område i ett fiktivt land i Afrika) med en mängd regler (du har malaria, du ska döda nån snubbe).

I film, musik, teater och andra former av ickeinteraktiva medier (dvs alla förutom spel) finns nästan alltid en berättelse. Någon har hittat på en historia de vill berätta och berättar den för åskådaren. Spel däremot, som mediaform är fundamentalt annorlunda, då du interagerar med berättelsen. Men trots det finns en story där, och upplevelsen är densamma för alla spelare. Det intressanta händer när, istället för att skapa en upplevelse, så skapar spelmakarna en värld och regler inom vilka upplevelserna händer. Det är då ett spel får kritik, helt enkelt för att spelarna inte är vana vid att fokus ligger på deras personliga upplevelse, och inte på karaktärens. Detta händer även med spel som Little Big Planet, där man i stort sett får ett verktyg för att göra egna spel. Spelmediet har mognat tillräckligt för att börja närma sig sin fulla potential, att skapa virtuella världar där vad som helst kan hända.

Och för att kontrastera mot ovanstående inlägg så kommer här ett klipp ur Far Cry 2 där massa folk blir skjutna:

måndagar.

vattenfri teater.

Världen kliar rätt mycket nu. Jag försöker hitta nya sätt att skapa musik. Måste bort från windows, bort från buzztracker, trots att jag älskar det. Senare, när logistiken är omhändertagen och studion är som den var och som den ska så sätter jag mig ner och då vet jag att jag behöver tre dagar.

Tre dagar för ett klart album.

Vad jag ser:



Vad jag hör:

the line.

I CROSS IT!

Här skulle det egentligen vara ett stycke text och en bild som illustrerar att, och varför i cross it. Men eftersom min dator är nyformaterad och jag är dum i huvudet så har alla mina bilder från de senaste åren försvunnit. Istället följer här en bild på en arg nasse, några rader med svordomar och en video med e-type:

Kukansikte. Horunge. Fläskberg. Ärthjärna. Russinfitta. Järnspikar. Hundknullare. Fismask.

historiska.

Jag hamnar alltid här, varje gång jag kommer tillbaka till Stockholm så är det en tidsfråga innan jag vill dra igen. Och varje gång jag är borta så vill jag bara tillbaka. Jag tror fortfarande på att den perfekta staden finns där någonstans, jag har bara inte rest tillräckligt. Alla filmer handlar om den. Alla låtar sjunger om den. Jag är nog bara född trettio år för sent.

att ragga.