giftigt liv.

30 september.

Bra grejer:
- Wipeout HD
- Heroes säsong 3
- Spelhösten '08

Jag vet. Det är ganska banala grejer att bli glad över. Men jag kan inte hjälpa det. Jag blir fan lite fnittrig av att veta att Dead Space bara är några få veckor från att förstöra min nattsömn. Nu gäller det bara att hitta någon att ligga med under pauserna så är hösten räddad.

självklarheter.

24 september.

Den här världen belönar människor som står på sig själva. Människor som värderar självständighet och öppna sinnen högt. Människor som tar ansvar för sina handlingar och står för orden de yttrar.

Den här världen belönar ärlighet, konsekvens, logik och självrannsakan. Den belönar den som ser felen och försöker reparera dem.

Den här världen belönar individualitet och trendbrytande. Den belönar den som tar det första steget på stigen som sen blir en motorväg. Den belönar människor som försöker bli bättre.

That's my story and i'm sticking to it. Tyvärr har jag fel.

Den här världen belönar människor som sprider förvirring, rädsla och lögner. Den belönar passivitet och lydnad.

Den här världen straffar den som pratar för mycket, den som säger ifrån och den som försöker göra rätt.

Den här världen belönar flockbeteende och populäritetstävlingar. Den belönar den som skriker högst. Den belönar den som lever på andras rädslor.

Jag tog ett beslut för ett bra tag sedan och bara att ta det beslutet öppnade mina ögon. Men de fortsatte att öppna sig och jag ser saker jag aldrig sett förut. Fel jag inte trodde existerade. Det var ett väldigt enkelt beslut när väl tiden var rätt, speciellt för en person som aldrig sett en poäng i konfrontationer och bara sväljt all skit som kastats åt honom. Jag trodde styrka var att väja sina egna känslor och principer för andras. Jag trodde så fel. Så jag tog ett beslut.

Jag beslutade mig för att säga vad jag känner, helt enkelt för att det jag känner är viktigt för mig.

Att det skulle vara så otroligt provocerande är bortom mig.

trendfår.

20 september.

Från DICE's lokaler på katarinavägen hade jag en perfekt utsikt över skeppsbron, mer specifikt över en man som promenerade mot gamla stan. Jag stod vid fönstret och kollade ut och alla rörde sig, hade ett mål och en avsikt och ett syfte men han stod stilla. Han stod still och sen vände han sig emot mig. Och trots spegelglasen och 300 meter mellan oss så stirrade han rakt genom min själ och jag frös, min blick trasslade sig in i hans och när han tittade bort så slog jag huvudet i glaset. Han satte sig vid vattnet och tog av sig handskarna. Ett grånande döende par tog några av sina sista steg förbi honom, hållandes i hand, men han bara satt där och stirrade ut över mälaren och bortom horistonten. Min utsikt var helt ljuvlig, hans måste ha varit bättre för han hade tårar i ögonen. Han satt där i ganska exakt femton minuter, innan han tog på sig handskarna och fortsatte bort från mig. Jag stannade kvar vid fönstret, hoppades att han skulle komma tillbaka. När han inte gjorde det så satte jag mig ner vid skrivbordet. Jag satte mig ner och började skriva.

Jag saknar inte london. London är ett jävla skämt. Det jag har saknat är hänget. Hänget är bortom denna värld, men london är inte värt det. Jag hatar stan för det.

life vest.

19 september.

Det finns en kort historia jag skulle vilja skriva. Men inte idag. Kanske imorgon. Idag var en konstig dag. Natten var rom, givande diskussioner och online check-in. Morgonen var bakfull och sjukt hungrig när jag var iväg till kontoret för att skriva ut mitt boarding pass, som vägrade bli utskrivet. Jag svor och stönade och var märkbart irriterad (vilket jag typ aldrig är) och skakade min dator lagom mycket. Gav upp. Åkte till flygplatsen, något sen. Saker löste sig och jag klev på. Klev av. Flygbuss till golders green med söt danska bredvid mig som försökte prata med bakfull, irriterad och ashungrig Foad som inte ätit på hela dagen. Klev av vid camden town och då.
Då, mina vänner.

Då insåg jag att jag verkligen saknar London.

edit.

17 september.

Min dator jävlas på flera fronter. Irriterande är följande:

- att RSS-feeden verkar ha lagt av helt, så jag ser inte när folk uppdaterar sina bloggar. Vilket innebär att jag nu måste läsa igenom rätt många inlägg, vilket leder till att jag säger ungefär 'men ååååh' och slutar läsa bloggen helt istället.

- att nätverket lägger av i ungefär tre sekunder varje gång jag kollar widgetar (väder, datum osv.). Vilket leder till att musiken som streamar till stereon avbryts. I tre sekunder.

- att photoshop och iphoto har fått för sig att starta krig.

Men, jag köpte en Fatboy igår, så livet är helt okej ändå.

Ikväll, fotosession. Imorgon London. Tillbaka på tisdag.

aggressionskontroll del II.

aggressionskontroll.

10 september.

Bokade träning för imorgon, efter ganska exakt ett års uppskjutande. Det ska bli kul att slå på säckar igen. Ska även kolla på en lya som är helt perfekt på pappret. Wish me luck.

Idag fick jag för övrigt hem sex ps2-spel (förlåt Mara!). Tur att ps3 är utlånad. Öhm.

sista livet.

7 september.

Har färgat håret. Vet inte om jag kommer undan med det. Har bokat biljetter till London. Minisemester efter deadline. Har köpt alldeles för många spel. Lyssnat på alldeles för mycket musik. Kollat på alldeles för mycket film. Alldeles för lite bra film. Allt för att slippa tänka på att jag inte kommer någonvart med pjäsen. Måndag är en bra dag att börja om på. Jag blir människa igen om en vecka. Lovar.

årets knark:

solbacka körsbärsvin

inte en krasch.

1 september.

Har hittat bra namn till bra musikprojekt. Ljuspunkter i annalkande höstmörker.

Valet var vårt. Men jag har börjat tvivla på om det var det rätta. Jag vet att det behövs en paus, en lång. Jag måste växa. Du med. Och det som förstörde måste analyseras och rensas ut. Annars kan det aldrig bli bra. Och vi vill att det ska vara bra, om fyra månader eller om fyra år.
Så varför tvivlar jag.

SebastiAn slåss med Sinatra om min stereo.
Vill höja men når inte volymknappen.