en bit papper från sommaren 2003.

19 juni 2003 kl 0810

Volga, någonstans mellan Kazan och Nizhny Novgorod.

Gick på gatan med en kvinna. Helt vanlig förort i Stockholm. Ser nakna människor på gatan täckta med stora genomskinliga plasttält, leriga och slemmiga med helt totalt smärtande blickar. Ett barn vid en dörrpost. Alla krälar.

- Det är en konstutställning, säger hon jag går med. En av tjejerna på marken reser sig upp. Ytterligare en. De har kroppar som dockor.

- - -

Tunnelbanesystem, typ Sthlm/Moskva. Ett band som spelar rysk folkmusik. Jag går förbi en spegel och ser att jag är blond. Påpekar för mitt sällskap att jag måste skärpa mig, det här ser för fjolligt ut. I sällskapet ingår samma kvinna som tidigare. Bandet har en stor publik. De *otydligt* och frågar kvinnan jag är med om hon vill vara med. Efter en stunds övertalning hänger hon på. Tror jag. Jag får en maraca. Bandet springer iväg och fansen springer efter. Jag också, spelandes på min jävla maraca. Hittar bandet, spelandes med en stor vägg bakom sig. Speciellt en tjej spelar helt underbart.

Musiken slutar. Jag sliter upp pengar, vill ge till henne.

- - -

Sceneriet ändras. Öken. Bandet har bytts ut mot afrikanska infödingar. Publiken är kvar. Jag står fortfarande med en 50-lapp i handen. Vill ge till henne, som nu är stamledaren. Abbe är där.

- Vad försöker du göra nu?

Jag tror han vill att jag ska ge pengarna till hela stammen, eller kanske inte ge några pengar alls.

- Det som gäller i slutändan är vad han däruppe vill, säger Abbe.

- Jag vet inte ens om han finns. Eller om det är en han. Det som är viktigt för mig är det som känns här, i hjärtat.

- Du gör som du vill.

Sedan går han. En gammal man kommer fram, kostym, gråhårig, hatt, proper, snälla ögon. Mitt i öknen. Han säger något. Vad fan sa han? Jag minns inte, men det slutar med att han och jag lägger oss på marken och gråter floder. Bokstavligt talat.

mellanspel.

Efter temporär förvirring. Allt är lugnt nu. Ibland är det omöjliga det enklaste. Betingning åsido, i kärnan har ledtrådar alltid funnits. Evigt liv för alla. Ibland är det enklaste omöjligt. Innan kvantbiologi avslöjas helt. En gång fanns en bra dag. Istället för sämre. Nu.

short story part II

This is a hospital. This is a friend. These are my eyes. This is me waking up. This is me taking my pills. This is me learning how to smile. This is me with insomnia. This is me, staying put.

This is a hospital. This is a friend. These are my red eyes. This goes on forever. These are old polaroids. These are dead flowers. This is time passing by. This is me, staying put.

These are my eyes. This is a friend. This is a hospital. This is me saying good bye. This is a friend not understanding. This is a friend crying. This is a friend leaving. This is me, staying put.

This is not a hospital. These are not my eyes. This is someone new. This is the part I killed. This is the part I left behind. This is the part I forgot. This is the part I ignored.

This is me at my funeral. This is me saying goodbye. This is me, confused. This is me, mad. This is me, drunk. This is me without a core. This is me without myself.

This is not an option. This is not a journey. This is not what I wanted.

This is a friend leaving.

This is me, staying put

short story part I

This is me, pure and brand new. This is me with big hair and lucid dreams. This is me at school, getting beat up. This is me at class, failing. This is me at recess, getting laid.

This is me backpacking with nothing but open road ahead of me. This is me surviving a crash. This is me falling in and out of love. This is my scar. This is me, looking for home.

This is the sound of me trying to keep up. This is me making the wrong choices. This is me reaping what i sow. This is me, falling behind. This is me, last man standing.

This is me, exposed. This is me with nothing left. This is time, running away from me. This is me, overweight and on the edge. This is me, falling.

This is ten years later. These are the pieces left. This is me holding on. This is me realizing i stopped trying. These are my eyes. This is a friend. This is a hospital.

This is me at the end of the line.

This is me, giving up.

Trial and terror.

December kommer bli ledigt och fattigt. Fokus på två saker och två saker enbart. Musik och träning. Jag försöker hjärntvätta mig själv till att skita i precis allting annat. Det verkar vara det enda sättet att bli klar med något överhuvudtaget.

Så hejdå vänner, hejdå fest, hejdå hångel, hejdå tv-spel, hejdå film och hejdå livet. Vi ses 2010.

Robot Must Kill - Love, rum and spit