lagbrott och vertigo.

Enligt rådande vetenskapliga teorier finns det fyra fundamentala krafter som binder samman världen. Dessa är gravitation, elektromagnetism, och ytterligare två krafter som endast verkar på atomär nivå (till skillnad från elektromagnetism och gravitation vars krafter når i princip oändligt långt). En femte kraft har länge diskuterats men aldrig bevisats. Det mesta tyder dock på att den är väldigt svag, ännu svagare än gravitation, och det gör att den blir oerhört svår att mäta upp. En av LHC's uppgifter är att bevisa existensen (eller ickeexistensen) av en specifik subatomär partikel, en boson, vars beteende i sin tur bör visa huruvida den femte kraften finns, och hur den i sådana fall verkar. Det hela bottnar i en relativt rörig teori om symmetri mellan olika typer av subatomära partiklar och fundamentala krafter. När det kommer till kvantmekanik är saker och ting väldigt sällan saker och ting. Oftast är det bara idén om tinget som skapar partiklar. Och partiklar är aldrig partiklar så mycket som de är budbärare av information. Det är det jag gillar med den här formen av vetenskap: den handlar om precis allting någonsin, och ingenting alls, samtidigt. Och kommer undan med det.

LHC planerar återstart i september 2009.

belong.

Steg ett. Orden.
Orden skapas och sägs och kommer. Det är framsteg. Ord är bättre än inte ord. Även fel ord är bättre än inte ord. Steg två borde följdaktligen vara att få rätt ord att komma. Ord som tvingar fram godkända svar. Vissa dagar är så jävla bra. Som den som var nyss. Den flödade. Jag undrar hur jag gör det till en konstant.

Steg två. Syftet.
Syftet måste verbaliseras innan interaktion. Under interaktion slås delar av hjärnan ut. Vitala delar som kontrollerar att flödet går från syfte till ord till verbaliserande. Verbaliserande av syftet måste därför sparas i random access minne för snabb åtgång vid speciellt svår interaktion. Steg tre behöver egentligen inte uttalas. Steg tre följer bemästrande av steg två, som i sin tur kräver fullkomlighet hos steg ett. Efter steg tre kommer flödet.

Steg tre. Skönhet.
Skönhet slår mig även utan synkorrigering. Det finns precis överallt om jag väljer att se det. Det kommer alltid vid rätt tillfälle. Vid perfekt synkronisering av de tre stegen nås ett stadie av flöde. Skönhet är steg tre. Men också alltid syftet, vilket ord det än kläs i. När flödet når fullkomlighet i sin skönhet slår det igenom orden. Slår sönder orden. Orden som ändå inte behövs. Allt börjar om.


Jag behöver en instruktionsbok för livet.

vårtecken.

Istället för förvirring, musik:

girl of mine, demo


better version of me, demo

det moderna samhällets splittring.

Det fanns någon sorts game show som utspelade sig i en stadsdel som byggts om för just detta syfte där människor kämpade mot människor för att vinna.... för att vinna vad? Minnet sviker. Jag var både med och tittade på. Det måste ha varit efter singulariteten, för folk blev skjutna och dog och deras kroppar blev liggande medan en ny identisk kropp skapades på bara några sekunder med alla minnen fram till dödsfallet intakta. En ny identisk kropp som genast sprang ut och ville vinna. Mänskligheten hade inte funnit odödlighet av den enkla anledningen att odödlighet inte var något som kom över en natt. Det kom stegvis och framstegen gjordes av ett privatägt företag som framför sig såg den ultimata tävlingen. Våldsammare än gladiatorspelen, större än ett maraton, och framförallt, på riktigt. Riktiga människor i en riktig värld i ett spel som höll på i flera år. Spelarna blev låsta i sina roller och tvingades till spel i flera säsonger, de tvingades dö hundratals, antagligen tusentals gånger. Först efter många många år korades en vinnare. Och sen började decennium-långa säsoner direkt efter.

Jag minns vad vinnaren fick för pris nu. Vinnaren fick sin dödlighet tillbaka.

cirkel.

En promenad blir alltid fel. Sms'et löd "vilse i skogen, blir lite sen", fast jag blev aldrig sen. Många saker går förbi mig, jag plockar upp, luktar lite, tittar lite, undersöker och blir nyfiken. Sedan glänser något annat till i horisonten och jag lämnar nuet att dö i min skugga, medan jag rör mig framåt. Tror jag. Egentligen går jag i en stor cirkel och lite då och då går jag förbi gamla lik och tänker att jag någon gång ska. Den enda som lever är musiken, och den går jag inte bara förbi, jag lyfter upp, tar med mig till nästa steg. Ibland lämnar jag den och svänger av åt vänster, men jag kommer alltid tillbaka.

Horisonten döljs bakom lysande orangea pelare som håller upp tvärbanan. Ett berg och en dal står mellan mig och stationen. Jag börjar gå på inrutade stigar som tusentals besökare innan mig trampat ut. Historien visar vägen, som plötsligt grenar sig och båda valen är fel. Så jag lyfter mina fötter beklädda med klackade läderskor och trampar på otrampad mark. Jag bestiger berget och undrar om någon människa någonsin varit just här, på den här punkten. Bron är fortfarande lika långt borta, men med invanda rutter ur vägen så kan jag skapa min egen väg dit, en väg som går snabbare och inte är beroende av historiens feltramp. Och då slår absurditeten mig. Jag står högst uppe på ett berg med skog omkring mig, iklädd kavaj och fina skor, på väg mot lysande orange pelare. Blåtiran från torsdagen har sjunkit, men fått färg. Den här scenen måste förevigas, tänker jag. I brist på kamera, ett blogginlägg. Snart kommer musik på svenska.

tid.

Tänk om man kunde få tiden att stå stilla ibland. Om man hade den makten. Då skulle jag pausa tiden när jag ligger och latar mig i sängen, så att jag ändå skulle vara uppe och påklädd och nydushad innan 10.00. Då skulle jag pausa tiden när tunnelbanan står stilla, så att jag skulle hinna äta en god lunch och läsa senaste Play och ta en påtår innan jobbet trots stopp i trafiken. Då skulle jag pausa tiden och med den hela världen och universum och aldrig bli gammal, aldrig bli sjuk, aldrig bli så tagen av ålder att jag inte kan ta hand om mig själv, aldrig tvingas ned i en rullstol, aldrig bli kopplad till dropp, aldrig ligga på en dödsbädd, aldrig vara så full med medicin att jag inte kan urskilja mitt nästa sista andetag från mitt sista.