Jag försöker skriva något här om människors natur och hur torftiga liv de flesta lever och att de trots det lägger så otroligt mycket vikt vid sina favoritband, sina skor, sina studier, sin karriär, sina pengar, sin iphone, sina åsikter, sina dreads, sina snedbenor och sina märkeskläder. Jag försöker skriva om det men antingen låter det som ett psykopatiskt dear john-brev, eller så blir det väldigt väldigt otrevligt.
Så istället skriver jag en dikt.
här är en sak som jag inte kan förstå
när början på slutet är halvvägs klar
och allt du vill göra är att slå och slå
och släppa allt tills du inget har kvar
tills döden knackar på och endast då
får du något som kanske kan vara ett svar
på alla dina frågor, stora som små
och liv blir död och ord blir allvar
och du önskar till slut att du kunde kringgå
denna charad till värld, så ofattbar
och du vet att du måste allt detta motstå
och inte ge efter, men till ditt försvar
så vet du ej vad du ger dig in på
när du djävulens egna utmaning antar
och i slutändan kan det ju ej mig angå
huruvida du dör nu eller blir för evigt oslagbar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar