biktologi.

Detta är inte blogginlägget jag hade för avsikt att skriva när veckan började. Det blir det mest uttömmande, ärliga och förhoppningsvis det sista jag skriver om depressionen. Sedan vidare. Okej? Okej.

De senaste tre åren har varit på gränsen till outhärdliga. Det började egentligen för mer än tio år sedan, men det var 2007, efter Malmö som jag så smått började inse att det inte är meningen att människor ska känna sig så här. Trots de ofta löjligt godtyckliga värderingar som folk lägger i ordet så finns det tillfällen att använda det. Nej, det är inte normalt att känna sig så här. Jag försökte fly Stockholm som vanligt, hamnade i London och lärde mig saker. Kom tillbaka efter ett halvår, monetärt fattigare, själsigt uttömd och några år visare. Om jag hade hamnat här på grund av mina val så måste mina val ha varit felaktiga. Jag måste konsekvent ha valt fel precis varje gång i hela mitt liv. Min kropp värkte och jag trodde 2008 skulle bli mitt sista år. Så jag skrev.

Jag skrev och påbörjade saker som om hundra år kommer skrivas klart och vara helt briljanta. Eller hittas och affischeras upp som en varning om vad som händer när man inte gör klart projekt. Man äts upp inifrån. 2008 var som ett konstprojekt. Jag kände mig dum, misslyckad, tjock och övertygad om att jag hade cancer i hela kroppen. Det var ungefär som en tonårsangst som aldrig slutade, och det började bli jävligt tröttsamt. Fatta att tröttna på sitt eget sällskap. Så jag bröt ihop lite. Jag har foton från kvällen då jag är hos Joanna och vi dricker vin och har kul. Några timmar senare och jag kan inte sluta gråta eller skrika. Spårar ur, äntligen. Jag minns inte hur jag kommer hem, men det är tack vare Joanna. Hösten 2008 är första gången i mitt liv då jag får träffa en vettig psykiater. På juldagen börjar jag äta antidepressiva.

Det är som att ha levt i dimma hela sitt liv. Som att aldrig kunna se mer än 20 meter framför sig och egentligen inte reflektera över det, eftersom man aldrig känt till något annat. Världen bara är så. Och sedan, under loppet av ett år så försvinner dimman. Det är så vansinnigt sjukt. Och jag är så vansinnigt rädd för att tappa klarheten. Jag åt medicin i ganska exakt ett år. Under det året gjorde jag en del subtila och en del mindre subtila förändringar i mitt liv. Gamla vänner försvann och nya dök upp. Jag upptäckte fysisk träning. Jag upptäckte nya känslor som jag inte trodde jag var kapabel till att känna, och tappade några som jag definitivt kommer sakna. Det här året är mitt första år.

Den här våren är min första vår.

Och nu ska jag sluta vara svår och istället fortsätta med att skriva dikter. Ehm.