nyanser.

0912.

Vaknar. Öppnar balkongdörren. Bäddar. Utanför är det ljust. Jag har inga solglasögon med mig. Det är fel. Dålig planering. Ingen tandborste heller. Min mun luktar död. Jag vågar inte lämna den här lägenheten. Tänk om jag ser någon jag känner igen. Tänk om jag blir tvungen att prata. Då spricker den här vansinnigt ömtåliga fasaden. Jag går ut på balkongen och tittar ut. En joggare joggar förbi. Han tittar upp mot mig. Jag gömmer mig reflexmässigt bakom balkongräcket, som en tioåring som just busat. Går in i rummet. Sitter på soffan och hyperventilerar.

1047.

Tar på mig kläderna och öppnar ytterdörren och tar ett steg ut och sen tillbaka igen, stänger igen dörren. Tittar genom titthålet. Ingen där. Tittar i spegeln. Röda ögon, men inte jobbigt röda. Sträcker ut tungan. Grå. Jag vill verkligen ha solglasögon på mig idag. Det är väldigt soligt ute. Går ut i rummet och tittar ut genom fönstret. Tittar upp. Det är några tjocka moln långt borta. Jag skulle ju kunna vänta lite.

1103

Jag står vid ytterdörren fullt påklädd och tittar genom titthålet. Grannen är på väg ut. Hon är gammal, jättegammal. Det tar drygt sex minuter för henne att öppna dörren, stänga, låsa och lämna porten. Jag står kvar och lyssnar. Inte ett ljud. Öppnar dörren och går ut, rätar på mig, stänger igen dörren och sen ner för trapporna. Andas. Långsamt, men inte för tungt. Inte för snabbt heller får då låter det som att jag flåsar. Tänk om jag ser någon jag känner. Jag lämnar porten och tittar upp efter solen. Precis då känner jag en droppe träffa min panna. Innan jag tagit fem steg så har skyarna öppnats och vattnet häller ner. Jag ler och går långsamt hem.