Den här texten gjorde något med mig. Jag brukar hålla politik borta från den här bloggen, men det här var så enormt välformulerat i sin förklaring av den förvirring som råder kring integration, invandring och identitet att ni måste läsa.
Jag höll på att glömma Kista, där en del tjänstemän ville ta ned flaggan från kommunalhuset, på det att invandrarna på Järvafältet skulle känna sig mer hemma. Till all lycka råkade kommundirektören vara en japansk-italiensk-spansk indian. Luis Abascal hette han, från Uruguay var han, ”nu är vi i Sverige”, grymtade han och flaggan blev kvar.
6 kommentarer:
Jag är "helsvensk", har bott vid järvafältet och vill gärna slippa se svenska flaggor. Inte av respekt för invandrare, men för att nationalismen är ett precis lika stort problem för svenskfödda som för "invandrare". Vad är det vi ska enas under - en odemokratisk borgerlig regering? Knäckebröd? Dalahästar? SAAB? Nationalism betyder bara ofrihet och rätning i ledet och är även mot "svenskars" intressen.
åh, vad bra att du påminde mig. jag läste första delen och glömde sen. han är briljant.
@fredrik
Alla har en nationalitet, antingen en man kan identifiera sig med, eller en påtvingad.
Eftersom jag är född och uppvuxen i Sverige har jag tillägnat mig och skapat en nationalitet som är min, men som också är svensk. Det är bra, den kan jag inte klara mig utan i längden. Om svenska flaggan kan hjälpa någon svensk att må bra i Sverige så är det bra. Den som inte vill se får vända bort blicken.
Detta är bara ett problem där nationalism innebär trohet till "blod och jord". Svenskar brukar spotta och håna den amerikanska nationalismen; "patriotismen", men svenskar ("nysvenskar" eller vad man nu vill kalla dem lika ofta inkluderat) med sininskränkta kulturella uppblåsthet kan inte se skillnad på nationalism och nationalism. Närmare bestämt på den nationalism som den svenska (som avkräver trohet till blåögdhet, blondhet eller röda stugor med vita knutar, helt enkelt "blod och jord") och den nationalism som den amerikanska innebär: trohet till en *idé*. Närmare bestämt idén om alla individers rätt till frihet. Så när amerikanen säger sig vara patriotisk så är denna fanatiskt hängiven en idé om alla människors lika frihet medans när svensken är nationalist vill han kasta ut alla som inte är blonda. Därmed så kan en amerikan med gott samvete vifta med stjärnbaneret hur mycket han vill eftersom det står för något helt annat än det svenska flaggviftandet.
väl talat herr anonym.
"Anonyms" jämförelse mellan "USA-nationalism" och "svensk nationalism" är intressant och värd att begrunda.
Frågan är bara om den huvudsakligen beskriver hur det är, eller om den beskriver den offentliga "sanningen" om hur det är.
Biologiska rasister när det gäller människa-människa förhållandet, är ganska ovanliga i Sverige enligt min erfarenhet. Själklart gör jag denna bedömning utifrån vad folk säger och gör, inte vad de tänker för det vet ingen.
När det gäller människa-annat djur förhållandet finns det däremot väldigt många rasister bland både människor och djur.
Kulturella rasister finns det däremot gott om överallt i hela världen, inte minst i USA men också här. Förmodligen är i princip alla människor kulturrasister, mer eller mindre (mest mer när det kommer till kritan).
Fast det vore bättre att säga att man har preferenser för vissa kulturer framför andra, och självklart brukar iden invanda kulturen hamna högt i en sådan rankning.
Att det är så här kan jag tex märka ibland då adopterade personer som verkligen inte är av typiskt svenskt ursprung (biologiskt sett), passerar som svenska pga sitt beteende, sitt språk, sina åsikter, sina kläder, sin musiksmak, sin litteratursmak etc.
Svenskheten finns och kan beskrivas även om det är svårt. Det är dock inte svårare att definiera den än att definiera någon annan nationalitet.
Skicka en kommentar