artism.

31 juli.

Jag har alltid förlitat mig på mina röster. De har guidat mig, skapat åt mig, visat mig vägar och människor, sagt vad jag ska säga och tröstat mig när jag mått sämre. I perioder har de pratat lägre, nästan viskat. Men det här är annorlunda. Det har varit så jävla tyst på sistone. Inte ens en andning. Mina röster har försvunnit en efter en och jag vet inte längre vart jag ska, vem jag ska prata med, vad jag ska säga. Och framförallt, vad jag ska skriva. Det kommer ingenting längre. Tomma papper hånar mig med sin vägran att fyllas. Tystnaden skrattar åt mig när jag inte kan kväva den med musik. Vänner försvinner och jag låter dem gå.

Men det gör ont. Det känns. Och det är bra.

Det betyder att jag kommer resa mig.