cykler.

Ibland är det svårt att se när något gammalt slutar och något nytt börjar. När tomrummet mellan sömmarna blir så intensiva att varje dag känns som en död och en födelse så suddas gränserna mellan vad som kan och vad som är ut. Men jag är rätt säker på att det börjar om nu. Det är alldeles för mycket sammanträffanden och alldeles för många människor som är uppdateringar av andra människor och alldeles för ofta rysningar i hela kroppen.

Jag håller en digitalt remastrad version av Akira i handen och funderar på varför jag fortfarande inte kollat på den, jag har haft över tjugo år på mig. Jag pratar om Berlin och undrar varför jag fortfarande inte besökt, jag skulle älskat det. Jag lyssnar på den snart färdiga skivan och funderar på varför den inte är klar och släppt ännu, den är så jävla bra. Jag träffar människor som överraskar för första gången på hundra år och tänker, var har ni hållit hus, och varför lämnade ni mig så ensamma ett tag där?

Och det slår mig lite som en migränattack precis innan ett åskoväder; det går inte att backa tiden och det går inte att skynda på den men det går att styra den men inte innan du accepterat de två första sanningarna. Tiden är som en fjäril i rymden som alltid rör på sig. Man kan blåsa den i rätt riktning eller locka den med en blomma eller skrämma den med elden men den kommer alltid flyga dit den själv vill. Ibland i cirklar, ibland bakåt, men alltid i rörelse.

Mitt huvud värker och jag väntar på regnet.

dag 4.

Forna kärlekar rusar genom mitt huvud. De korta, de långa, de temporära och de dömda. De som hände på ett ögonblick och de som växte fram. De som kom undan och de som försvann. De som aldrig hände och de som kunde blivit så mycket mer. Tidigare har mitt fokus varit på valen som aldrig gjordes, och som kunde göras annorlunda, men det har bytts ut mot något mer definitivt, mer konstruktivt. Något som liknar sorg, men inte negativt.

Ja jag vet, maybe i'm finally getting over myself!

Ehum. Jag har hållit mig nykter för andra festen i rad. Jag har pratat med människor jag inte känner. Jag slåss mot min blyghet och håller fan på att vinna. Kommer få ADHD på köpet.

azå lizom.

Jag tror jag skickade tre jul-sms igår. Det är tre mer än jag brukar. Om det inte vore för att alla ansiktslösa människor bredvid mig på tunnelbanan är hundra gånger bittrare än jag så skulle jag känna mig som scrooge. Vilket är kul för inte ens scrooge känner sig som scrooge. Det är kul för att det betyder att scrooge inte är så självmedveten.

Okej jag ska sluta förklara skämten i tron om att Förklaringen har gått från att vara något pinsamt man säger för att skämtet inte funkar till att ha blivit ett skämt i sig. Det har inte skett någon sådan utveckling. Det är uppenbart att mänskligheten inte riktigt hinner med. Chop chop people!

åtta till sexton bitar.

Dagen har förgyllts av den här helt underbara sidan. Det enda soundtracket jag letade efter som jag inte hittade var gunsmoke. Typiskt.

Uppdatering: Thank god för emulatorer: gunsmoke.mp3

försening.

Köttet begränsar oss. Om någon annan hade varit mitt kött så hade de tröttnat och lämnat det att ruttna. Den här självförgiftningen är allvarlig. På nyår ska jag dricka ett glas. Sen ska jag säga hej då till alkoholen under 2009. Köttet hänger kvar, men jag försöker göra det bästa av situationen. Träning och snälla hudkrämer. Eller käftsmällar och kemikalier, beroende på hur man ser på saken. Min värld måste rensas. Våldsamt.

Onsdagen för över en månad sedan började min värld att läcka intensivt. Mara räddade mig, höll upp mig, lät mig falla mjukt. Lagningen är temporär. Det läcker då och då, men kontrollerbart. Jag kan inte gå på fest utan att konstant kontrollera min andning. Jag väntar på samtal från vetenskapen och hoppas att felen går att reparera.

Under tiden återupptäcker jag LEXX, världens kanske sjukaste sci-fi/fantasy-serie någonsin:

azå.

Ja ba "idag ska jag fan göra klart låten" och sen ba kom solen och jag stod i typ FLERA TIMMAR framför fönstret och stekte under solljuset och sen så ba stack motivationen. Den ba, stack. "Herrå i'm åff!" och så ba stack den så nu har jag ingen motivation och solen är på väg ner och jag ba azå om jag inte har någon motivation så liksom hur ska jag bli motiverad att leta efter den? Motivationen azå.

luttriga.

Jag lyssnar fortfarade på samma playlist. Saker händer och jag har ingen kontroll för att det var senast i somras jag blev så här berusad. Jag tycker jag skriver logik, men nyktra ögon håller inte med. Fisk är på besök och jag bryter mot outtalade löften mot mig själv. Fyra tequilashots senare är jag i en hiss och läppar och förvirring och sen sitter vi i en taxi och jag skrattar för mig själv för att jag tror jag vet vad felet är.

Jag tror jag vet vad felet är. Felet är att alla andra är yngre. På så många plan.

Nina simone och ocelot-remixer i stereon. Jag vet inte, jag skrattar, och allt är egentligen sjukt bra.

resultat.

Jag tog en extra dag. Och min plan sket sig ju helt. Istället för att göra klart gamla låtar så påbörjade jag en ny:

deadline.

Vissa dagar undrar jag hur jag fortfarande står upp, och sen ler jag och tittar i solen, och om solen är framme så bländar den mig och jag kisar. De dagarna brukar oftast vara sjukt bra. Men nu ska vi inte prata sommar när teh darknezz är upon oss. Jag får fortfarande alldeles för lite gjort för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv. Den här hösten har jag (nästan omedvetet) gjort en del rätt stora ändringar i mitt liv. Som en naturlig del av det kommer jag att försöka bli klar med albumet den här veckan som kommer.

Jag sa tre dagar. Tre dagar för att färdigställa skivan. Jag vet, det är nästan löjligt optimistiskt, men jag vill se om jag kan hålla ett löfte mot mig själv, så jag minimerar distraktionerna på måndag, sätter telefonen på vibration och drar ur sladden till playstationet. Det kanske till och med går så långt att jag OMG WTF BBQ kopplar ner internet. Lita inte på det dock. Får jag klart hälften av låtarna är jag nöjd. Då gör jag samma sak veckan därpå. Vi ses på onsdag natt. Fram tills dess kan ni drömma mardrömmar om det här:

brist på.

Läsningen gick bra. Presidentvalet i USA gick bra. Far Cry 2 är bra. Den här bilden är bra. Den som förstår den är bra. Allt är bra. I FEEL SO OPTIMISTIC.

neglect.

Jag har varit lite kass på sista tiden. Typ inte hört av mig till folk som ändå aldrig hör av sig till mig, inte lyssnat på folk urkassa ursäkter till 'guuuvadålitjamår', inte låtsasle när de försöker vara roliga men misslyckas fatalt, och inte tyckt det är okej att säga svartskalle "för jag känner ju dig, då är det okej, eller hur?".

Och gissa vad. Jag trivs sjukt bra med att vara kass. För alla andra är kassare. Vilket innebär att även om jag bidrar till ett ökande av mängden KASS i den här världen så kommer jag fortfarande vara mindre kass än snittkassen. Antagligen sjukt mindre kass också. Kanske minst kass i hela världen. Slå det din kassa jävel.

Förutom att vara (minst) kass så har jag även smygstartat RMK. Jag jobbar på att få in kommentarer, men jag vet ärligt inte om det är nödvändigt. Det ska ju mest agera som portfolio och musikaliskt showcase.

Jag har även fått för mig att jag aldrig mer ska ha långt hår, att jag kanske borde köra GIMP istället för photoshop eftersom photoshop är ett kodmässigt missfoster med den kanske sjukaste prislappen ever, och att jag verkligen vill kunna rita. Jag insåg även att jag verkligen hoppas på att vara minst 20% maskin någon gång i mitt liv. Minst.

Eftersom jag länkade till RMK så får du ingen bild idag. KASS!

Vad sägs, aldrig mer långt hår ever, eller låt det växa tills det når marken? Ja ni får bara de två alternativen. KASS!

misstag.

Först:


och sen:


och slutligen:


Typiskt jobbigt.

För övrigt så läser jag på Teater Scenario på måndag, någon gång mellan kl 19-21, på tal om jobbigt och läskigt.

nyare.

Helgens soundtrack. Jag vill vara inuti musiken. Jag vill sjunga som.



A. Human - Pacey Singer (ocelot remix)


Totally Michael - Casual Satisfaction (hot pink delorean remix)

mani.

Den här veckan har jag gått från totalt suicidal till manisk deluxe. Det vände uppåt igår. Jag har skrivit om monologen, skrivit en låttext, påbörjat två slingor och fått upp nästan alla studioprylar. Dessutom har jag slagit upp knogen på säcken på träningen. Gick med blödande knogar förbi kontoret, skrämde skiten ur hela stureplan. Det gjorde mig lycklig för minst en vecka framöver.

spontanpoesi del III.

Roses are red and violets are blue.
First i’ll kill zed and then i’ll kill you.

Vissa dagar vill man bara go postal och sampla poäng på sista livet. Någon gång ska jag berätta vad som hände i onsdags.

spontanpoesi del II.

Violets are blue and roses are red
i got this all wrong, so get in my bed


Jag hoppas för övrigt den här är lika kul imorgon. När jag är nykter.

How NOT to Get a Kiss -- powered by Cracked.com

spontanpoesi del I.

Roses are red and violets are blue
I smell like roses and you smell like poo

narr.

Jag ska nörda ur lite här. Den här artikeln handlar om Far Cry 2, som jag borde få hem imorrn eller på torsdag. Bli inte rädda, era ickespelande freaks. Artikeln handlar faktiskt mer om hur en historia är berättad än om själva spelet. Mer specifikt om att skapa sin egen berättelse. FC2 har fått bra recensioner men väldigt mycket kritik från spelarna för att det inte finns så mycket story. Man slängs i stort sett in i en blank tavla (ett 50km2 stort område i ett fiktivt land i Afrika) med en mängd regler (du har malaria, du ska döda nån snubbe).

I film, musik, teater och andra former av ickeinteraktiva medier (dvs alla förutom spel) finns nästan alltid en berättelse. Någon har hittat på en historia de vill berätta och berättar den för åskådaren. Spel däremot, som mediaform är fundamentalt annorlunda, då du interagerar med berättelsen. Men trots det finns en story där, och upplevelsen är densamma för alla spelare. Det intressanta händer när, istället för att skapa en upplevelse, så skapar spelmakarna en värld och regler inom vilka upplevelserna händer. Det är då ett spel får kritik, helt enkelt för att spelarna inte är vana vid att fokus ligger på deras personliga upplevelse, och inte på karaktärens. Detta händer även med spel som Little Big Planet, där man i stort sett får ett verktyg för att göra egna spel. Spelmediet har mognat tillräckligt för att börja närma sig sin fulla potential, att skapa virtuella världar där vad som helst kan hända.

Och för att kontrastera mot ovanstående inlägg så kommer här ett klipp ur Far Cry 2 där massa folk blir skjutna:

måndagar.

vattenfri teater.

Världen kliar rätt mycket nu. Jag försöker hitta nya sätt att skapa musik. Måste bort från windows, bort från buzztracker, trots att jag älskar det. Senare, när logistiken är omhändertagen och studion är som den var och som den ska så sätter jag mig ner och då vet jag att jag behöver tre dagar.

Tre dagar för ett klart album.

Vad jag ser:



Vad jag hör:

the line.

I CROSS IT!

Här skulle det egentligen vara ett stycke text och en bild som illustrerar att, och varför i cross it. Men eftersom min dator är nyformaterad och jag är dum i huvudet så har alla mina bilder från de senaste åren försvunnit. Istället följer här en bild på en arg nasse, några rader med svordomar och en video med e-type:

Kukansikte. Horunge. Fläskberg. Ärthjärna. Russinfitta. Järnspikar. Hundknullare. Fismask.

historiska.

Jag hamnar alltid här, varje gång jag kommer tillbaka till Stockholm så är det en tidsfråga innan jag vill dra igen. Och varje gång jag är borta så vill jag bara tillbaka. Jag tror fortfarande på att den perfekta staden finns där någonstans, jag har bara inte rest tillräckligt. Alla filmer handlar om den. Alla låtar sjunger om den. Jag är nog bara född trettio år för sent.

att ragga.

löften.

Ny fas i journalen. Regler från och med nu:
- Bild, video eller audio i varje inlägg, vilket leder till
- Mer självutlämnande inlägg, men med en hake;
- Mer fokus på mitt skapande, mindre på mitt privatliv, ett effektivt sätt att lägga upp vad fan jag vill och ändå slippa ta fullt ansvar.
- Ingen mer postning till jävla Facialbook. Läs här eller inte alls.


30 oktober.

Löften gjorda i tonåren gör sig påminda. Nio år. Tio år. Monologen hanterar det, utvecklar det, tar det till sin spets. I mina texter är jag mig själv i en parallell verklighet. Jag har en bror. Jag flyttade aldrig till Malmö. Jag var i London längre. Jag äts upp inifrån. Andra saker är sig lika. Jag är tillbaka i Stockholm. Jag har återupptäckt en desperation. Jag snubblar på mig själv. Jag skriver.

Det är ett nytt skapande. Så egocentralt men samtidigt så enormt självföraktande till sin natur; jag duger inte som jag är, därför skapar jag ett bättre jag i texter som är lika delar fiktion som biografi. Ett fåtal har gjort det innan. Det var bra, men inte fenomenalt bra av en väldigt enkel anledning:

Deras gränser var skarpa.

Mina suddas ut.

evolution.

23 oktober.

Det här (eller här för högre upplösning) kommer fucka upp hela industrin, göra med film det mp3 och internet gjorde med musik. Vänta två år så kommer vi ha så jävla mycket skitfilmer fyllda med snyggt foto och absolut ingenting annat, men också en jävla massa bra filmer som aldrig skulle gjorts innan. Och ingen kommer få betalt.

Om du missat det så är alltså filmen ovan inspelad med en digital systemkamera. Revolutionen ligger i att den har full hd och bättre bild än många proffskameror. Och så kan du ju såklart byta linser på den. Eftersom det är en systemkamera. Jag vill ha en.

framtiden.

20 oktober.

Jag drömmer om våldsamt passionerat smutsigt blött högljutt sex och den här. Jag fick världens godaste nougatfyllda muffins. Jag fick en tryckare och det kändes som mellanstadiet. På ett bra sätt.

Jag fick också bakfyllan från helvetets hitintills okända tionde cirkel, men det var värt det.

Den här veckan är förberedelse. Den här veckar försöker trycka ner mig och den är rätt nära att lyckas.

gränser.

16 oktober.

Tjugotre minuter av din tid med ett geni:

oktober.

11 oktober.

Dimman igen. Varje ord känns som en replik och jag bara väntar på att regissören ska bryta in och säga åt mig att jag borde ha mer känsla i mina ord, att jag måste tro på rollen jag spelar, annars blir det inte bra. Och då säger jag 'men seriöst, jag tror inte att de här orden är rätt för den här karaktären'. Och sen försöker jag skriva om rollen och misslyckas. Jag känner mig helt seriöst som en dåligt skriven karaktär i en dåligt regisserad film eller pjäs. Men det bästa upptäckte jag när jag rotade i gamla texter; jag har känt mig så här i snart tio år.

Jag lyssnar på songs of faith and devotion och läser ett brev som landade i brevlådan idag. Ett brev, skrivet för hand. Jag är snart tjugosex år och får fortfarande handskriven kärlek med posten. Det måste betyda något. Tack.

Till och med mina skrivna ord känns regisserade.

vänd.

önskelista.

6 oktober.

Eftersom jag fyller år i nästa vecka så tänkte jag försöka mig på en önskelista:

- Dress soffa, utan divandel. ca: 40000 SEK
- MC-körkortsutbildning, intensiv. ca: 16000 SEK
- LittleBigPlanet, Fallout3 eller Dead space. ca 590 SEK
- Ärlighet, kramar, syndernas förlåtelse och vänner som inte sviker. ca 0 SEK

Om ovanstående är bortom finansiell, principiell och religiöst räckhåll så nöjer jag mig med en jävligt god frozen strawberry daiquiri.

giftigt liv.

30 september.

Bra grejer:
- Wipeout HD
- Heroes säsong 3
- Spelhösten '08

Jag vet. Det är ganska banala grejer att bli glad över. Men jag kan inte hjälpa det. Jag blir fan lite fnittrig av att veta att Dead Space bara är några få veckor från att förstöra min nattsömn. Nu gäller det bara att hitta någon att ligga med under pauserna så är hösten räddad.

självklarheter.

24 september.

Den här världen belönar människor som står på sig själva. Människor som värderar självständighet och öppna sinnen högt. Människor som tar ansvar för sina handlingar och står för orden de yttrar.

Den här världen belönar ärlighet, konsekvens, logik och självrannsakan. Den belönar den som ser felen och försöker reparera dem.

Den här världen belönar individualitet och trendbrytande. Den belönar den som tar det första steget på stigen som sen blir en motorväg. Den belönar människor som försöker bli bättre.

That's my story and i'm sticking to it. Tyvärr har jag fel.

Den här världen belönar människor som sprider förvirring, rädsla och lögner. Den belönar passivitet och lydnad.

Den här världen straffar den som pratar för mycket, den som säger ifrån och den som försöker göra rätt.

Den här världen belönar flockbeteende och populäritetstävlingar. Den belönar den som skriker högst. Den belönar den som lever på andras rädslor.

Jag tog ett beslut för ett bra tag sedan och bara att ta det beslutet öppnade mina ögon. Men de fortsatte att öppna sig och jag ser saker jag aldrig sett förut. Fel jag inte trodde existerade. Det var ett väldigt enkelt beslut när väl tiden var rätt, speciellt för en person som aldrig sett en poäng i konfrontationer och bara sväljt all skit som kastats åt honom. Jag trodde styrka var att väja sina egna känslor och principer för andras. Jag trodde så fel. Så jag tog ett beslut.

Jag beslutade mig för att säga vad jag känner, helt enkelt för att det jag känner är viktigt för mig.

Att det skulle vara så otroligt provocerande är bortom mig.

trendfår.

20 september.

Från DICE's lokaler på katarinavägen hade jag en perfekt utsikt över skeppsbron, mer specifikt över en man som promenerade mot gamla stan. Jag stod vid fönstret och kollade ut och alla rörde sig, hade ett mål och en avsikt och ett syfte men han stod stilla. Han stod still och sen vände han sig emot mig. Och trots spegelglasen och 300 meter mellan oss så stirrade han rakt genom min själ och jag frös, min blick trasslade sig in i hans och när han tittade bort så slog jag huvudet i glaset. Han satte sig vid vattnet och tog av sig handskarna. Ett grånande döende par tog några av sina sista steg förbi honom, hållandes i hand, men han bara satt där och stirrade ut över mälaren och bortom horistonten. Min utsikt var helt ljuvlig, hans måste ha varit bättre för han hade tårar i ögonen. Han satt där i ganska exakt femton minuter, innan han tog på sig handskarna och fortsatte bort från mig. Jag stannade kvar vid fönstret, hoppades att han skulle komma tillbaka. När han inte gjorde det så satte jag mig ner vid skrivbordet. Jag satte mig ner och började skriva.

Jag saknar inte london. London är ett jävla skämt. Det jag har saknat är hänget. Hänget är bortom denna värld, men london är inte värt det. Jag hatar stan för det.

life vest.

19 september.

Det finns en kort historia jag skulle vilja skriva. Men inte idag. Kanske imorgon. Idag var en konstig dag. Natten var rom, givande diskussioner och online check-in. Morgonen var bakfull och sjukt hungrig när jag var iväg till kontoret för att skriva ut mitt boarding pass, som vägrade bli utskrivet. Jag svor och stönade och var märkbart irriterad (vilket jag typ aldrig är) och skakade min dator lagom mycket. Gav upp. Åkte till flygplatsen, något sen. Saker löste sig och jag klev på. Klev av. Flygbuss till golders green med söt danska bredvid mig som försökte prata med bakfull, irriterad och ashungrig Foad som inte ätit på hela dagen. Klev av vid camden town och då.
Då, mina vänner.

Då insåg jag att jag verkligen saknar London.

edit.

17 september.

Min dator jävlas på flera fronter. Irriterande är följande:

- att RSS-feeden verkar ha lagt av helt, så jag ser inte när folk uppdaterar sina bloggar. Vilket innebär att jag nu måste läsa igenom rätt många inlägg, vilket leder till att jag säger ungefär 'men ååååh' och slutar läsa bloggen helt istället.

- att nätverket lägger av i ungefär tre sekunder varje gång jag kollar widgetar (väder, datum osv.). Vilket leder till att musiken som streamar till stereon avbryts. I tre sekunder.

- att photoshop och iphoto har fått för sig att starta krig.

Men, jag köpte en Fatboy igår, så livet är helt okej ändå.

Ikväll, fotosession. Imorgon London. Tillbaka på tisdag.

aggressionskontroll del II.

aggressionskontroll.

10 september.

Bokade träning för imorgon, efter ganska exakt ett års uppskjutande. Det ska bli kul att slå på säckar igen. Ska även kolla på en lya som är helt perfekt på pappret. Wish me luck.

Idag fick jag för övrigt hem sex ps2-spel (förlåt Mara!). Tur att ps3 är utlånad. Öhm.

sista livet.

7 september.

Har färgat håret. Vet inte om jag kommer undan med det. Har bokat biljetter till London. Minisemester efter deadline. Har köpt alldeles för många spel. Lyssnat på alldeles för mycket musik. Kollat på alldeles för mycket film. Alldeles för lite bra film. Allt för att slippa tänka på att jag inte kommer någonvart med pjäsen. Måndag är en bra dag att börja om på. Jag blir människa igen om en vecka. Lovar.

årets knark:

solbacka körsbärsvin

inte en krasch.

1 september.

Har hittat bra namn till bra musikprojekt. Ljuspunkter i annalkande höstmörker.

Valet var vårt. Men jag har börjat tvivla på om det var det rätta. Jag vet att det behövs en paus, en lång. Jag måste växa. Du med. Och det som förstörde måste analyseras och rensas ut. Annars kan det aldrig bli bra. Och vi vill att det ska vara bra, om fyra månader eller om fyra år.
Så varför tvivlar jag.

SebastiAn slåss med Sinatra om min stereo.
Vill höja men når inte volymknappen.

auto.

27 augusti.

Alla bandnamn jag kommer på är upptagna av antingen skitdåliga band eller bögporrsidor. Det är frustrerande. Och oj. Jag försökte just höja volymen på musiken som streamas från datorn till stereon genom att vrida på ratten på ljudkortet. Man vet att man har för mycket musikprylar när fler än fem olika rattar inte gör annat än höjer volymen.

barcelona:

abuse.

19 augusti.

Random electrohousepodcast strömmar trådlöst till högtalarna som är perfekt placerade under den knappt 2.5 meter breda bilden som projiceras från projektorn som är kopplad till playstation3 som står på bokhyllan i en lya som inte är min i midsommarkransen. Jag känner mig som en cliché. En parodi på allt stockholm står för. En vecka i barcelona borde råda bot på det. Ses nästa onsdag.

moment of clarity.

Vem läser det här? Skriv. Och förklara varför ingen vill gå till Kelly's med mig.

080808.

9 juli.

Efter ett biobesök och en panikattack light var det dags för le stora gatufest. Den sög. Såklart. Så vi sökte oss till en liten bar som hade lugnet kvar. Vi letade i en vecka och hamnade på kvarnen. Sunkiga cheeseburgare och billiga slagsmål senare är jag hemma och begrundar mina val. Skulle hellre varit på en strand med billiga drinkar, god grekisk mat och fri sikt i vattnet.

Jag kollar fortfarande resor. Av någon anledning.

dryga ut.

7 juli.

Sedan flera år tillbaka har jag läst en hel del artiklar om introversion, främst för att hitta ett sätt att bättra på mina sociala skills, inte så mycket för att jag tror på någon klar gränsdragning mellan de två människotyperna (det finns alltid bara två typer av människor). Den här artikeln träffar rätt nära, och det är skönt att veta att det inte bara handlar om att jag måste ändra på mig, utan också att min omgivning måste vara mer respekterande.

Det var allt.

eden.

3 juli.

Det värsta är när det inte känns som det ska. När hjärtat konstant överraskar en. Man tror det ska brinna, så att det liksom inte är någon fråga om vad som händer. Det ska brinna och man ska se röken och man ska känna det. Med hela sin varelse.

Men det brinner inte. Det är en osynlig glöd. En osäker, gnagande oändlig glöd. Jag blir förvånad och vet inte hur det ska kännas. Vet inte hur jag ska släcka.

Det är så jävla mycket Juvelen i stereon nu.

artism.

31 juli.

Jag har alltid förlitat mig på mina röster. De har guidat mig, skapat åt mig, visat mig vägar och människor, sagt vad jag ska säga och tröstat mig när jag mått sämre. I perioder har de pratat lägre, nästan viskat. Men det här är annorlunda. Det har varit så jävla tyst på sistone. Inte ens en andning. Mina röster har försvunnit en efter en och jag vet inte längre vart jag ska, vem jag ska prata med, vad jag ska säga. Och framförallt, vad jag ska skriva. Det kommer ingenting längre. Tomma papper hånar mig med sin vägran att fyllas. Tystnaden skrattar åt mig när jag inte kan kväva den med musik. Vänner försvinner och jag låter dem gå.

Men det gör ont. Det känns. Och det är bra.

Det betyder att jag kommer resa mig.

anima.

När jag bodde i malmö hade jag något som jag i retrospekt insett var en ritual. Jag bodde i ett tyst och väldigt lugnt område. Min balkong var sval och ljudlös. Jag brukade spendera midnattstimmar framför datorn. Musik skapades. Jag omgav mig med ljud och oljud tills jag tröttnade. Ritualen bestod i att gå ut på balkongen mitt i natten och röka en cigg. Nattens sista suck. Det var inspirerande och renande att komma ut till absolut tystnad, efter att ha varit dränkt i ljud, och det enda jag hörde var glöden på ciggen som brann. Ibland sprakade det till, och det är nog fortfarande det vackraste ljud jag någonsin hört, när en cigarett sprakar i absolut tystnad.

Det låter som världens undergång, så som gud hör den.

botten.

22 juli.

Jag har dykt hela helgen. Min kropp hatar mig idag. Jag har sett igenom små fönster mot världen de senaste dagarna, ofrivilligt. Mest radio, lite teve, en del tidningar. Jag gillar fortfarande inte vad jag ser och hör och läser. Det mesta går att summera ganska enkelt: världen suger. Nej, seriöst, det är sant. Jag har sett det på teve!

Jag har även köpt en Nikon D80. Säg hej till återkommande karaktären fotointresse. Vad är det med mig och dyra hobbys.

sinday.

13 juli.

Efterklang av rysningar och kroppens vädjan efter vila. Det är alltid dagen efter som är bäst. Stämpeln är nästan borta. Ögonen är vakna, de lever ett annat liv än resten av kroppen. Fötterna vill röra på sig, men de har ingen rytm att följa. När våldet kom gick vi.

Jag går väldigt långsamt till duschen och det har aldrig känts så skönt att bli ren. Det är alltid dagen efter som är bäst.

vanilla.

10 juli.

Det är så sjukt ibland. Slump och ordning. Som när jag köpte en limpa vaniljcigg på båten hem från åbo, och tänkte slänga ner ett paket till Mara. Jag och syster fastnade vid porten, men syster lyckades låsa upp den genom att slumpmässigt trycka på alla siffror på kodlåset. Jag lade ner ciggen i Maras brevlåda. Samtidigt, i en annan del av staden, helt utan att veta vad jag håller på med, köper hon exakt samma cigg.

Det skrämmer mig och gör mig hoppfull.

Mitt experiment börjar få märkbara effekter för övrigt. Att sluta läsa tidningen, se på teve, lyssna på radio och allmänt förorena mitt sinne med den underhållningsform som nyheter oftast är har visat sig ha absolut ingen som helst effekt på mitt välmående. Det jag däremot har fått är en massa tid. Tid att skriva, skapa. Tid att lyssna på musik. Tid att spela playstation3. Det är antagligen därför jag nu bollar en pjäs, ett filmmanus, en roman, två musikprojekt och ett pånyttfött intresse för fotografi, utan att egentligen tappa något av det.

Och så har jag drygt 25 spel också. Ehm.

finland del 1.

5 juli.

Östhammar är en håla. Umeå är vackert. Virrat är gömt. Helsingfors är inbjudande.

Jag har paddlat under midnattssol.

moment.

24 juni.

För att bli nöjd måste jag börja träna. För att orka börja träna måste jag vara nöjd. Det är löjligt vilka spiraler man slungar sig själv ned för ibland. Jag brukade älska sommaren. Nu väntar jag mest på att den ska gå över så jag kan gardera mig mot världen med snygga kläder utan att bli svettig. Börjar inse att den där insikten, den där som kommer rädda mig från att aldrig bli uppfylld, aldrig kommer. Jag måste hitta den. Måste skapa den. Ta stryptag på den och bita huvudet av den. Som när folk äter upp sina böcker för att ta till sig kunskapen. Det, eller aldrig bli uppfylld. Aldrig bli.

Jag hämtade ut mitt dykcertifikat och bokade tid för nästa steg i utbildningen, en helg mitt i juli. Jag ska köpa träningsbyxor och skriva in mig på kickboxningen. Det har jag sagt sedan jag kom tillbaka till Stockholm. Om jag skriver det här så kanske det faktiskt blir av.

null.

Det är som gyttja. Eller kvicksand. Ju mer jag försöker slå mig ur, desto hårdare blir greppet, desto tröttare blir jag och desto mer meningslös blir hela cirkusen. Min "sommar av uppstyrning" har hittills bara sugit. Jag har inte ens fått gjort en femtedel av det som är på min lista. Och det är fan inte en stor lista. I hate myself and i want to die liksom. Här kommer senaste drömbeskrivningen följt av ett helt ljuvligt videoklipp.

Jag drömde helt fantastiska drömmar om lost och om en hemlig extra bunker på fastlandet som såg ut som min gamla källare i husby och om en ny karaktär som inte introducerats ännu men som antagligen vet mer än någon annan. Det var bättre än serien.

Men det kommer inte hända.

Jag drömde om en semester. Om att vi betalade för en resa med en båt till en liten ö för att äta och festa, och när vi kom fram så var hälften av de som betalat för resan servitörer. Och jag frågade 'varför' och blev arg och slog sönder hela festlokalen. Helt själv.

Jag drömde att det påbörjade en kedjereaktion som åt upp samhället, som fick folk att gå ut på gatorna och festa och vara glada, till en början. Sen började upploppen. Och ingen kunde göra något, för polisen fanns inte. Brandkåren var berusad. Läkarna drack champagne. Och överallt människor, en hel vägg av människor.

Jag drömde att jag var hos en älskarinna på bottenvåningen och att alla fönster öppnades direkt mot gården. Folk gick in i och ut ur lägenheten som de behagade och jag klarade inte av det. Dog av stress. Tappade hår. Fick inte upp den. Mitt i natten.

fstfrwrd.

16 juni.

Allting flyger. Jag springer efter. Missar flygen. Jag önskar jag kunde springa i 2oo kmh. De här dagarna har varit så oproduktiva så det är löjligt. En sjukt infekterad kombination av vanmakt, lathet och dåligt samvete får mig att gå i spiraler. Tio dagar av mitt liv har just försvunnit. Tio dagar som jag aldrig kommer få tillbaka. Jag vet inte hur länge till det här kommer fortsätta.

Och jag som trodde jag hade kontroll över demonerna.

komplett liv.

12 juni.

Ibland står tiden stilla. Allt annat rör på sig, dagarna rör på sig men tiden står stilla. Jag har köpt en playstation3. Och ikväll såg jag kylie på globen. Jag tror mitt liv är komplett nu. Ska nog vänta med att köra ihjäl mig tills jag spelat klart GTA IV iaf.

Skriver väldigt mycket på annat håll just nu. Manus, roman, musik. Bloggen får lida, det är okej. Jag längtar tills jag flyttar, och det är konstigt för jag tror jag mest av allt längtar till att få inreda mitt hem. Inreda. Liksom. Vad betyder det?

geek 4 life.

6 juni.

Trasig redan. Fredagen har inte ens börjat. Jag tröstar mig med mitt nya PS3 och den här:

daquiri.

södern.

29 maj.

Sju timmar i malmö. Tre öl och två strawberry daquiris senare kommer livsvisdomarna: I like my women as i like my movies, trashy and without a plot. Fisk och jag skrämmer fortfarande iväg folk med etnisk, misogyn, intern och nördig humor. Ingen förstår oss men det är okej, vi förstår varandra. It's like that cats pajamas, you dig?

alternativ.

Jag censurerar mig med en rolig video.

gränser att gå över.

21 maj.

Det finns lager i verkligheten som oftast är tämligen transparenta. Det kan vara impulsen att putta personen framför dig ner på spåret några sekunder innan tunnelbanan kommer. Det kan vara din första älskarinnas ansikte på din bästa vän, som gör att du vill slita av huden. Det kan vara en sned blick, som kan rasera din dag.

Det finns lager som oftast är transparenta. Du ser igenom, hela vägen fram till verkligheten.

Men vissa dagar blir de tjockare. Tar över. Impulser kämpar hårt för att växa till handling. Det du ser och det du känner är din verklighet, ända tills någon drar upp persiennerna. Har ni någonsin suttit framför en datorskärm och känt er bländade? Och sedan dragit upp persiennerna och blivit bländade på riktigt?

The Signal är den första film på väldigt länge som lyckats förmedla den känslan av paranoia, instängdhet och personlighetsklyvning som de flesta människor totalt saknar i sin vardag. Det är därför som de flesta människor inte kommer gilla den.

Men är du eller har någonsin blivit bländad så kommer du.

Vill se om den snart. Colleen lugnar mig så länge.

image.

16 maj.

Ibland går saker överstyr. Torsdagar blir till klubbdagar och sängen står tom tills solen går upp. Jag tror jag börjar gilla bakfyllan. Den ger mig mosiga drömmar inuti mina drömmar. En man och en flicka kom in i mitt rum imorse. Jag tittade på dem och frågade "sover jag?". De sa ingenting, lämnade rummet. Jag lyckades hålla kvar i klardrömmen i flera minuter.

Några timmar senare hade jag läkartid. Han skickade en remiss till en hudmottagning. Risken finns att de säger att det inte är något fel på mig, att det bara är kosmetiskt och att jag ska lära mig leva med det.

Sen gjorde jag om hemsidan.

Sen skrev jag. Sångtext. Sjöng in. Inte alls klart:

duk.

Någonting är jättefel.

Jag lyssnar på Hot Chip och försöker dechiffrera verkligheten. Mara skriver om matrix. Matrix beskriver min uppfattning av verkligheten sen jag var fem år. När jag var fem år såg jag Aliens för första gången. Eller var det Brazil. Jag kommer aldrig ihåg. Tror det var Aliens. Tråden försvinner där.

Någonting är fel.

Mitt beteende är inte mitt. Det är en direkt motreaktion på min omgivnings förväntningar av mig. Jag är en spegel. Speglar är gjorda av glas. Glas låter fint när det går sönder. Jag är en spegel och ett filter. En projektionsduk med inverterade färger. Ju mer jag gräver desto tommare känner jag mig. Jag tog slut för flera år sedan. Det här är ett eko.

Det här är ett eko.

internet, del två.

Se även internet, del ett.

Och nu ska jag börja skriva vettiga inlägg igen. Lovar.

rädda dansbanden. döda discon.

Helt hysterskt vansinnigt roligt och samtidigt så läskigt politiskt aktuellt. Jag har för övrigt en bekännelse. Jag hittade videon till Videosex-låten efter att ha googlat på ordet videosex, för jag ville ha det till ett eget musikprojekt.

Där. Jag sa det. Döm mig inte.

världens bästa bandnamn.

Bandet heter for övrigt VideoSex. smaka på det. VIDEOSEX.

Episkt.

kolonialism.

Det är inte bara amerikanerna som hasslar indianer.

press play del I.

Svordomar, könsord och dålig humor förekommer. Press Play:



Kommentera. Vill du ha mer av det här?

makt.

27 april.

Imorse vaknade jag med sömnparalys. Det var den snälla versionen, dvs Ren Svart Ondska stod inte vid sängen och stirrade ner mig som han brukar göra annars. Bortsett från paniken är det ett sjukt coolt fenomen dock, sägs vara nära besläktat med utanför-kroppen-upplevelser. Jag får sömnparalys relativt ofta, ibland flera gånger i månaden, och eftersom jag är intresserad av drömvärlden så är min plan nu att försöka experimentera med det, försöka kväva paniken som instinktivt bubblar upp av att sitta fast i en paralyserad kropp (och av att vara iakttagen av det argaste och ondaste av demoniska väsen straight from the muthafuckin' helvete).

På tal om något helt annat, veckans inköp blev en zoom h2. Så nu är det jag som spelar in ljudlandskap och folks bisarra konversationer på fik.

Och publicerar det på min blogg.

del 2.

På tal om det förra blogginlägget:

infantilism.

23 april.

Nya Grejen är marknadsstyrd vänstervriden individualism AKA du är inte en sämre människa för att du är fattig, men jag vill fan inte hänga med dig. Jag tror jag ska köra en variant på det. Du är inte en sämre människa för att du bara har 2Mbit ner... men jag vet inte hur jag ska avsluta den meningen.

Poängen är oftast långsökt, men den går ungefär såhär:

Ingen vill lyssna på ditt jävla gnäll om hur tråkigt ditt jobb är. Det här är inte Kina. Du är inte en barnarbetare. Är jobbet tråkigt, sluta. Får du kasst betalt, kräv mer. Lär du dig inget på din utbildning, byt.

Andra exempel inom kategorin "om ditt liv suger, ändra på det": Är din kille kass i sängen, dumpa. Vill du lära dig spela gitarr, köp en jävla gitarr. Är dina möbler fula, skaffa nya. Lyssnar ingen på vad du säger, prata högre. Lyssnar fortfarande ingen, gå en kurs i retorik. Lyssnar fortfarande ingen, sluta prata.

Inse gott folk. Vi har inga behov längre. Om du ska köpa en ny tröja och funderar på om det är ett want eller ett need, sluta fundera. Det är aldrig ett need. Fråga dig själv vilken du want mest istället.

Och seriöst, för din omgivnings mentala hälsas skull, sluta prata så jävla mycket om du helt uppenbart inte har något att säga.

Du tar upp värdefull plats. Flytta på dig.

definitionen av.

20 april.

På releasefesten trodde alla att jag var alkis. Jag vet inte varför jag bryr mig, kanske för att jag tror att det ligger nära sanningen. Jag skiter egentligen i det. Det enda som spelar roll just nu är filmen och låtarna och absolut ingenting annat. Renheten i mitt fokus ändrar i mig, gör att Stockholm känns som en helt ny stad. För inte så länge sedan skrev jag 'världen dog och ingen brydde sig'. Jag skrev det, men det är först nu jag känner det. De säger att jag är talangfull, att det är imponerande att jag gör så många olika konster. Foto, text, musik, grafik. De säger att det är jag som är imponerande, men då säger de också också att det är de som är tråkiga. Det är de som inte utnyttjar sin fulla potential. Jag lägger ingen värdering i det, det gör oftast alla andra åt mig.

Mitt fokus kommer hjälpa mig, men det kommer ta död på så mycket omkring mig. Originalitetens börda är inte för vem som helst att bära. Jag tror att jag har vänner som accepterar mitt avvikande beteende. Men varje gång jag har haft tilltro till min omgivning har jag blivit besviken. Jag får aldrig glömma det, så jag säger det nu: många band kommer att brista. Band jag inte trodde kunda brista.

Jag hoppas det är värt det.


En dag hoppas jag på att bli lika cool som Afro Samurai:

konsekvenser.

14 april.

Den första veckan är alltid kul. Jag försöker skriva, men orden går bara sönder. Tänker att jag borde sluta med något. Tvångsmässigt existerande. Fredagens brist på dans togs igen på lördag med stans bästa ljud. Min bröstkorg ekar fortfarande. Allt känns tvångsmässigt. Tvångsmässigt supande, dansande, spanande, knullande, shoppande, skrivande, skapande och en del av mig vill vara svinet som tvångsmässigt knullar allt under tjugo och sen skriver hur kasst det var på min blogg dagen efter.

Den andra delen vet var du bor och är jävligt arg på sitt kön.

Jag ska läsa en bok om män och en bok om självmord.
Sen ska jag skriva in mig på kickboxningen.

kall.

8 april.

Min säng är i bitar i en hög mitt i rummet som är helt vitt och badar i lysrörsljuset från molnen utanför fönstret. Den här nyansen av grått dödar mig. Jag sitter helt påklädd med jacka och halsduk i soffan och har ångest över att jag verkligen vill gå ner till åhlens för att få det där fodralet för mina solbrillor innan det är försent och jag är i stockholm, men jag kan inte, för lysrören i molnen dödar mig.

Istället kollar jag på olika sätt att spela in filmljud. Jag har hittat en prylett som spelar in surroundljud. Och den är ungefär lika stor som en ipod. Jag ska ha den. Och sen behöver jag en kamera vilket jag bara vet att jag kan låna eller att M kan fixa på något sätt. Och sen blir det massa filmer. Främst en, längre. Men också massor, kortare.

Men just nu vill jag bara sova bort den här dagen och tänka att allt blir bra imorgon.

Allt blir bra imorgon.

Allt imorgon.

mediokritet.

4 april.

Idag har jag köpt en jacka lika snygg som gammal och funderat över varför alla bär på samma vanföreställning om att vara bättre än alla andra. Till och med de som är sämre. Vi har alla varit där, klockan strax efter lunch i de bohemiskt hippa kvarteren och inser hur staden är invaderad av hundar och hundägare, barn och barnägare, och så de där som väljer bort arbete till förmån för socialbidrag. Det tragiska ligger dock inte däri, utan i bristen på självinsikt och aktivitet. Existensen trivialiseras ner till ett slöseri på pårökt kött berusat med den billigaste ölen. Och så går man där och tänker 'vad fan håller jag på med'. Men det bästa av allt är.

De undrar säkert samma sak.

Så jag har bestämt för mig att stänga ute världens ögon, sluta försöka förutspå nästa sound eller hitlåt eller mode eller steg jag borde ta eller saker jag bör säga. Sluta planera varje blick, varje steg, varje mening och varje gest i förväg. Sluta försöka vara den jag vill vara genom handling, och istället försöka bli den jag vill vara.

Sluta vara kameleonten utan att bli en konstant.

Mitt liv är ett experiment i existerande. Jag planerar en heist.

Och på måndag är Stockholm mitt igen.

början är nära.

Tänk om mänskligheten är som ett ånglok. När det rör sig sakta är det inte så svårt att stoppa, men så fort det når över en viss hastighet så krossar det alla hinder. I många anseenden utvecklas mänskligheten exponentiellt, men tänk om det är först nu vi nått tillräcklig hastighet för att kunna se mönstret under vår livstid? Eller ännu mer intressant, tänk om vi hade nått det här stadiet tidigare, hade vi inte bromsats innan vi nått tillräcklig hastighet av säg, teknologisk begränsning, pesten, religiös konservatism eller världskrig.

Och tänk om varje gång vi börjat om från början så har vi accelererat snabbare. Det skulle stämma ganska bra med vår historia av plötsliga globala händelser. Men nu känns det som att det aldrig tar slut. Om trettio år kommer vi kunna lagra våra hjärnor i våra datorer. Eller ja, gränsen kommer suddas ut. Kameror behövs inte längre då vi fotar med våra ögon. Och vi komma leva för evigt på internet lol.

Nej men seriöst. Jag är mest rädd att möta en sådan här om tio år när jag är på väg hem innan solen gått upp:

ursprung.

25 mars.

De senaste dagarna, veckorna har varit nedbrytande. På det bra sättet. Många masker som slitits av, många ord som tömts på luft. Det finns en gräns för hur krossad en själ kan bli. Efter ett tag blir bitarna inte mindre, bara fler. På en nivå känner jag mig cynisk, trött, gammal och elak.

På en annan nivå känner jag mig klarsynt, fokuserad, pånyttfödd och ärligare än någonsin. Det är som om världen gick sönder utan att någon brydde sig, och jag kan äntligen säga vad var det jag sa.

Det är som om någon satte skygglappar på mig för hundra år sedan och jag hade glömt bort att de var där. Det är som att de inte är kvar längre och det jag ser kan vara fult och det gör inget.

Det gör inget för det är nytt.

Vad var det jag sa.

Work Of Art.

internet.

skräck.

Jag såg just The Mist, den nya filmatiseringen av Stephen King's novell. Jag älskade King när jag var yngre, och av någon anledning tänker jag klaustrofobi. Det kanske inte är så långt ifrån hur det egentligen var, trots tidens tendens att degradera minnen. Filmen var bra. En riktigt bra rysare, något som blir mer och mer sällsynt. Jag återkommer till det. Klaustrofobi. Dimman handlar om en en liten stad där en dimma innehållandes läskiga monster drar fram, och en massa människor blir inlåsta i en ica-butik. Det jag minns av novellen var att man var inlåst på obestämd tid. Smärtsam död väntar utanför glasdörrarna. Och så vidare. Och det är så sjukt effektivt.

Bra rysare har varit sällsynta i snart tjugo år. Men sedan några år tillbaka har de blivit mer frekventa. Jag minns när jag såg den hundrationde filmatiseringen av War of the Worlds. Jag var rädd. The Invasion (också en nyfilmatisering), rädd. Silent Hill (orka leta upp torrent), kanske inte lika rädd, men klart freakad. Spela hellre spelen, de är läskigare. Anyway, jag ser dessa filmer, och jag ser något gemensamt. Jag kan inte förklara, men om du ser dessa filmer så kanske du kan. Det är en känsla, en hopplöshet som jag finner sjukt attraktiv. Klaustrofobin över att vara inlåst i en kropp som känner smärta och i en värld som vill ha vårt kött.

Jag tänker, allt detta började med Independence Day. Hade den haft den här post911HyperrealismSkräckNerven så hade den faktiskt varit bra, istället för bara underhållande.

The Invasion och Världarnas Krig har filmats flera gånger innan, men aldrig förr har de fångat den här känslan. Klaustrofobi. I en värld där grannens bil kan vara en bomb kommer vi inte ifrån det, vi är inlåsta.

Jag älskar att det syns på duken.

lösningen.

080306

Det Här är vad jag har gjort den sista tiden. Det är enormt befriande att jobba med något annat än musik, något som är så mycket mer fokuserat på hantverk snarare än konstnärlighet. Det är så enkelt, ju mer tid jag lägger ner desto snyggare och mer detaljrikt blir det. Och däri ligger lösningen till det större pusslet. Mitt pussel. Låtsas som att du bryr dig och läs, för här kommer bekännelser du aldrig kommer höra mig prata om.

För inte så länge sedan ägde jag en hel drös kläder, framförallt jackor och skor. Varje gång jag skulle lämna lägenheten var jag tvungen att prova alla kombinationer av skor och jackor, och med sex par skor och sex jackor blir det trettiosex kombinationer. På riktigt bra dagar kunde jag bestämma mig för ett par skor direkt och bara prova jackor. På dåliga dagar kunde jag gå tio steg utanför dörren för att sedan vända tillbaka och göra om allt, med ett annat par byxor. Detta innebar att jag i stort sett alltid kom för sent till vad det nu var jag skulle göra, men jag var sjukt snygg när jag väl anlände, två timmar försenad.

Den senaste tiden har jag bara haft tillgång till ett par skor och två jackor. Det är rätt snygga skor och det är två helt olika, men sjukt snygga jackor, så jag har aldrig känt mig ful. Det som hänt istället är att jag provar olika byxor. Eller tröjor. Men när jag väl valt allt förutom ytterkläder så går det riktigt fort att ta sig ut. Skorna på, och sen fem minuters ambivalens gällande valet av jacka. Det här är inget nytt, och som artikeln skriver (den publicerades för nästan tjugo år sedan) så gjordes experiment under femtio- och sextiotalen som visar på att fler val leder till längre reaktionstid. Nu krävs det inte direkt en doktorand i fysik för att själv räkna ut det, men det är fortfarande en intressant observation och det tål att upprepas i andra ord: ju mer du har att tänka på, desto längre tid tar det att göra något. Eller: Ju mindre du tänker, desto längre kommer du. Och det är därför lill-Bush styr världens mäktigaste stat.

Men min lösning på klädproblemet. Så var det. Högst tre olika varianter av allt. Du kan ha femtio par skor, men bara tre olika modeller. Go uniformellt mode! Fatta hur mycket enklare livet skulle vara då, och man skulle kunna fokusera på att faktiskt göra vettigheter. Det kanske är därför idiotin har tagit över, för att vi som reflekterar och tänker och undersöker har fått lite väl mycket att göra på sistone.

Men det är klart, egenligen behöver jag bara koppla om min hjärna lite.

080302.

Jag har drömt samma dröm. Jag är på en båt, stämningen är festlig, men mest förväntansfull. Vi är på väg någonstans och vi ska göra något stort. Det är en stor båt. Inatt kom vi fram. Vi gled längs med kusten på ön och människorna där kastade saker på oss, mer av nyfikenhet än av fientlighet. Jag gick ut på däck för att få lite luft och titta på ön. Solen är nere. Någon kastar ett litet spjut av bambu som åker rakt in i munnen på mig. Jag känner hur spjutet trasar sönder min hals och i några sekunder står jag och försöker hosta.

När jag vaknar har jag träsmak i halsen.

det här är inte ett inlägg.

från insidan.

21 februari

Döda laxar rör sig med strömmen. När jag skriver detta har jag varit vaken i en vecka (ish). Ikväll dricker jag flaskan. Det förtjänar jag, efter tre (okej, två och ett halvt) skrivna kapitel. Våld och porr hand i hand ger stor konst, men trots det är det så enormt mycket skräp som skrivits med just våld och porr som innehåll. Jag har fortfarande inte läst. Bara fortsätta skriva, blint. Inte titta tillbaka. Fy fan i helvete vad min nyfikenhet tar död på mig.

Vissa lektioner härdar. Jag måste lära mig tygla min nyfikenhet och odla mitt tålamod.
What does not kill us, makes us stranger.

Hur skadade är vi egentligen? Det går inte att komma ifrån, hur mycket motstånd du än presenterar så vinner samhället med rena siffror: du måste gå ut någon gång och väl där ute är du omringad. Blunda och de skriker. Spring och de följer med dig hem. Hjärnan är en lögnaktig slyna som tar in några få procent av intrycken och skiter i resten, filtrerar det, fyller igen hålen med sin sjuka fantasi och sen kör det genom en komplicerad process som oftast leder till att du glömmer hälften av dina felaktiga världsintryck inom tre minuter. Slutresultatet är att endast det mest stimulerande stannar kvar, och det är våld och porr. Såklart. Tyvärr finns inget konstnärligt värde i det din kära omvärld matar dig. Vem blir nästa Idol? Vilken superkraft är tuffast i Heroes? Hur ser Britney ut idag? Hur ser han som gråter över Britney ut idag? Vem dör i Lost? Skrivarstrejken är över och hela världens gisslandrama är slut. Nu kanske kriget i Irak får ett lyckligt slut trots allt.

Jag vet inte ens vad ni tittar på längre. Mitt avsked från er värld är nu komplett, och till skillnad från alla som inte passade in och blev mördade av ett samhälle som inte ville ha dem så har jag lyckats bli en observatör, fortfarande i köttform och fortfarande i de levandes dimension. Jag älskar mina perspektiv.

Jag älskar mina perspektiv för de rättfärdigar min elitism. Nästa inlägg innehåller blod.

livolution.

Han är galen. Jag älskar det. Allt hänger samman, inte bara i livet utan också i Livet. Det var efter att ha sett biomimikens under som jag ville bli animatör i min barndom. Och det var efter jag flyttade in hos fisk som jag upptäckte TED. Och det var genom TED som jag mötte dessa djur.

Och det var djuren som väckte mig. Jag har alltid trott att det skulle vara tvärtom.

Senaste konsumtion:
Wacom ritplatta
Canon digitalkamera

Det känns lite som att kroppen insett att det inte går att trycka fram konst, och därför tvingar mig att skapa annat än musik.

Jag gillar det.

dualism.

9 februari

Ingen vill hångla med ett 8-bitars fyllo. Allt är så jävla sagt och gjort, så vi tar ett devolutionärt steg nedåt och gör om samma gamla skit med ny teknik. Topp 40 är ingen musikgenre, men likväl vet du vad vi pratar om, och trots att Jakob Hellman och Beirut hamnar i samma fack enligt idioterna som rippar cd-skivorna som du tankar hem från Pirate Bay så gillar du bara det ena. Om du inte är polykulturellt (inte säd) lagd, för då gillar du allt. Allt som går att dansa till.

Att gilla allt och alla är att vara likgiltig inför allt och alla och det gör dig till en dålig människa.

Är vi verkligen så förvirrade att vi godkänner människor enbart på basis att en redan godkänd människa introducerar oss? Uppenbarligen ja. Sluta diskriminera och världen är inte längre din eld. Var en bra människa, eller en stor människa. Jag tror inte på valfriheten. Jag tror på kraften i det vi väljer bort.

I allt annat än text så har min inspiration sinat. Jag vet inte vad det beror på. Vi är de mest okända och samtidigt de största konstnärerna världen någonsin har skådat. Det är synd på världen, för ni går miste. Och det är lika mycket er dövhet som är skyldig, som vår apati. Vi arbetar med två processorkärnor nu, för att kunna producera imiterad popkonst snabbare än någonsin.

Man kan inte stava individualism utan dualism. Rädda mig Mara.

nittonhundraåttionio.

3 februari.

När vi blev höga på godisformat socker och extralivet i de gröna svamparna så var det ingen som sa att vi skulle utveckla vuxendamp om femton år. De sa att våra ögon skulle bli fyrkantiga. Vilket de ju inte blev. Det enda som egentligen hände var att min generation blev uppdelad i två olika läger; brädspel och tv-spel.

Gissa vilka som får ligga mest.

Det är vuxendampets fel att vi inte orkar engagera oss i det där som händer i världen just nu. Det är inte mitt fel att vår attention span kortades ner till ungefär tolv sekunder. Det är ändå fem mer än en guldfisk. Skyll inte på mig för att jag är ansvarslös, skyll på min rektor i högstadiet som anställde alkoholister och våldsbrottslingar för att lära ut matematik och idrott. Det är sånt som gör att vi kollar på en video om hur man grillar den perfekta köttbiten, helt enkelt för att vi har sett precis allt annat som finns på nätet.

Och det är sånt som gör att vi sitter här, tjugo år senare, i den svindyra designsoffan med en Macbook i knät och en inkonsekvent skriven blogg som ingen läser och gnäller över att Framtiden kom för tre år sedan och vi missade det.


Men skitsamma.
Vad jag egentligen skulle skriva var att Lost har börjat igen.

06:48

Did i just wake up?
Or was i never asleep?

Det kommer. Allting är sirap just nu. Det är frustrerande att se inspirationen men inte nå. Jag har inte rökt på snart två veckor. Jag måste ha gjort någonting, någonting fel. Jag har tömt världen på innehåll och då blir det ganska ensamt. Men det kommer. Det tar tid att fylla en hel existens med konst. Art, baby. Det kommer.

Ingenting är spännande längre.

hinder.

Det förflutna halvåret (och antagligen kommande halvår, för att det ska bli ett helt år, jämnt och fint) har haft ett enda genomgående tema: Fel Val. Överallt återvändsgränder. Som om mitt flyt har tagit slut. Bara sådär. Trådar som inte knyts. Idag har jag en enorm huvudvärk.

Ingenting fungerar som det ska. Ingenting händer som det ska. Vad är det jag har missat?

Idag fick jag upp studion. Inspirationen är fortfarande borta. Nej vänta, gå tillbaka lite.

Jag började med att flytta. Och flytta, och flytta igen. Konstant rörelse bort från något och mot något annat. Efter ett tag, när tillräcklig momentum byggs upp så blir det svårt att stanna dock. Ånglok. Mot Fel Håll. Mina bromsar funkar inte. Och mina änglar har lämnat mig.

Mina bromsar funkar inte och mina änglar har lämnat mig.

pausbild.

I väntan på bild och text om Iran kommer här Conrad, back by popular demand. Enjoy.




1.
Conrad lurar.

Conrad lurar vid baren.
Conrad drar fram sin pistol.
Baren töms.
Conrad dricker gratis sprit.























2.
Conrad kissar.

Efter överdriven alkoholkonsumtion blir Conrad kissnödig.
Conrad kissar på golvet.





3.
Conrad brottas.

Conrad brottar ner R2-D2.





















4.
Conrad hotar lokalbefolkningen.

Conrad hotar lokalbefolkningen.




















5.
Conrad misshandlar.

Conrad pistolwhippar en polisman.
Nu är Conrad verkligen i trubbel.











6.
Conrad väntar.

Conrad är trött.
Det har varit en lång natt.
Conrad vill ta en taxi hem.
Conrad väntar på en taxi.















7.
Conrad faller.

Conrad spyr i taxin.
Conrad blir utslängd från taxin.
Hur ska det gå för Conrad?