löften.

Ny fas i journalen. Regler från och med nu:
- Bild, video eller audio i varje inlägg, vilket leder till
- Mer självutlämnande inlägg, men med en hake;
- Mer fokus på mitt skapande, mindre på mitt privatliv, ett effektivt sätt att lägga upp vad fan jag vill och ändå slippa ta fullt ansvar.
- Ingen mer postning till jävla Facialbook. Läs här eller inte alls.


30 oktober.

Löften gjorda i tonåren gör sig påminda. Nio år. Tio år. Monologen hanterar det, utvecklar det, tar det till sin spets. I mina texter är jag mig själv i en parallell verklighet. Jag har en bror. Jag flyttade aldrig till Malmö. Jag var i London längre. Jag äts upp inifrån. Andra saker är sig lika. Jag är tillbaka i Stockholm. Jag har återupptäckt en desperation. Jag snubblar på mig själv. Jag skriver.

Det är ett nytt skapande. Så egocentralt men samtidigt så enormt självföraktande till sin natur; jag duger inte som jag är, därför skapar jag ett bättre jag i texter som är lika delar fiktion som biografi. Ett fåtal har gjort det innan. Det var bra, men inte fenomenalt bra av en väldigt enkel anledning:

Deras gränser var skarpa.

Mina suddas ut.