trendfår.

20 september.

Från DICE's lokaler på katarinavägen hade jag en perfekt utsikt över skeppsbron, mer specifikt över en man som promenerade mot gamla stan. Jag stod vid fönstret och kollade ut och alla rörde sig, hade ett mål och en avsikt och ett syfte men han stod stilla. Han stod still och sen vände han sig emot mig. Och trots spegelglasen och 300 meter mellan oss så stirrade han rakt genom min själ och jag frös, min blick trasslade sig in i hans och när han tittade bort så slog jag huvudet i glaset. Han satte sig vid vattnet och tog av sig handskarna. Ett grånande döende par tog några av sina sista steg förbi honom, hållandes i hand, men han bara satt där och stirrade ut över mälaren och bortom horistonten. Min utsikt var helt ljuvlig, hans måste ha varit bättre för han hade tårar i ögonen. Han satt där i ganska exakt femton minuter, innan han tog på sig handskarna och fortsatte bort från mig. Jag stannade kvar vid fönstret, hoppades att han skulle komma tillbaka. När han inte gjorde det så satte jag mig ner vid skrivbordet. Jag satte mig ner och började skriva.

Jag saknar inte london. London är ett jävla skämt. Det jag har saknat är hänget. Hänget är bortom denna värld, men london är inte värt det. Jag hatar stan för det.