cykler.

Ibland är det svårt att se när något gammalt slutar och något nytt börjar. När tomrummet mellan sömmarna blir så intensiva att varje dag känns som en död och en födelse så suddas gränserna mellan vad som kan och vad som är ut. Men jag är rätt säker på att det börjar om nu. Det är alldeles för mycket sammanträffanden och alldeles för många människor som är uppdateringar av andra människor och alldeles för ofta rysningar i hela kroppen.

Jag håller en digitalt remastrad version av Akira i handen och funderar på varför jag fortfarande inte kollat på den, jag har haft över tjugo år på mig. Jag pratar om Berlin och undrar varför jag fortfarande inte besökt, jag skulle älskat det. Jag lyssnar på den snart färdiga skivan och funderar på varför den inte är klar och släppt ännu, den är så jävla bra. Jag träffar människor som överraskar för första gången på hundra år och tänker, var har ni hållit hus, och varför lämnade ni mig så ensamma ett tag där?

Och det slår mig lite som en migränattack precis innan ett åskoväder; det går inte att backa tiden och det går inte att skynda på den men det går att styra den men inte innan du accepterat de två första sanningarna. Tiden är som en fjäril i rymden som alltid rör på sig. Man kan blåsa den i rätt riktning eller locka den med en blomma eller skrämma den med elden men den kommer alltid flyga dit den själv vill. Ibland i cirklar, ibland bakåt, men alltid i rörelse.

Mitt huvud värker och jag väntar på regnet.