en bit papper från sommaren 2003.

19 juni 2003 kl 0810

Volga, någonstans mellan Kazan och Nizhny Novgorod.

Gick på gatan med en kvinna. Helt vanlig förort i Stockholm. Ser nakna människor på gatan täckta med stora genomskinliga plasttält, leriga och slemmiga med helt totalt smärtande blickar. Ett barn vid en dörrpost. Alla krälar.

- Det är en konstutställning, säger hon jag går med. En av tjejerna på marken reser sig upp. Ytterligare en. De har kroppar som dockor.

- - -

Tunnelbanesystem, typ Sthlm/Moskva. Ett band som spelar rysk folkmusik. Jag går förbi en spegel och ser att jag är blond. Påpekar för mitt sällskap att jag måste skärpa mig, det här ser för fjolligt ut. I sällskapet ingår samma kvinna som tidigare. Bandet har en stor publik. De *otydligt* och frågar kvinnan jag är med om hon vill vara med. Efter en stunds övertalning hänger hon på. Tror jag. Jag får en maraca. Bandet springer iväg och fansen springer efter. Jag också, spelandes på min jävla maraca. Hittar bandet, spelandes med en stor vägg bakom sig. Speciellt en tjej spelar helt underbart.

Musiken slutar. Jag sliter upp pengar, vill ge till henne.

- - -

Sceneriet ändras. Öken. Bandet har bytts ut mot afrikanska infödingar. Publiken är kvar. Jag står fortfarande med en 50-lapp i handen. Vill ge till henne, som nu är stamledaren. Abbe är där.

- Vad försöker du göra nu?

Jag tror han vill att jag ska ge pengarna till hela stammen, eller kanske inte ge några pengar alls.

- Det som gäller i slutändan är vad han däruppe vill, säger Abbe.

- Jag vet inte ens om han finns. Eller om det är en han. Det som är viktigt för mig är det som känns här, i hjärtat.

- Du gör som du vill.

Sedan går han. En gammal man kommer fram, kostym, gråhårig, hatt, proper, snälla ögon. Mitt i öknen. Han säger något. Vad fan sa han? Jag minns inte, men det slutar med att han och jag lägger oss på marken och gråter floder. Bokstavligt talat.