skräck.

Jag såg just The Mist, den nya filmatiseringen av Stephen King's novell. Jag älskade King när jag var yngre, och av någon anledning tänker jag klaustrofobi. Det kanske inte är så långt ifrån hur det egentligen var, trots tidens tendens att degradera minnen. Filmen var bra. En riktigt bra rysare, något som blir mer och mer sällsynt. Jag återkommer till det. Klaustrofobi. Dimman handlar om en en liten stad där en dimma innehållandes läskiga monster drar fram, och en massa människor blir inlåsta i en ica-butik. Det jag minns av novellen var att man var inlåst på obestämd tid. Smärtsam död väntar utanför glasdörrarna. Och så vidare. Och det är så sjukt effektivt.

Bra rysare har varit sällsynta i snart tjugo år. Men sedan några år tillbaka har de blivit mer frekventa. Jag minns när jag såg den hundrationde filmatiseringen av War of the Worlds. Jag var rädd. The Invasion (också en nyfilmatisering), rädd. Silent Hill (orka leta upp torrent), kanske inte lika rädd, men klart freakad. Spela hellre spelen, de är läskigare. Anyway, jag ser dessa filmer, och jag ser något gemensamt. Jag kan inte förklara, men om du ser dessa filmer så kanske du kan. Det är en känsla, en hopplöshet som jag finner sjukt attraktiv. Klaustrofobin över att vara inlåst i en kropp som känner smärta och i en värld som vill ha vårt kött.

Jag tänker, allt detta började med Independence Day. Hade den haft den här post911HyperrealismSkräckNerven så hade den faktiskt varit bra, istället för bara underhållande.

The Invasion och Världarnas Krig har filmats flera gånger innan, men aldrig förr har de fångat den här känslan. Klaustrofobi. I en värld där grannens bil kan vara en bomb kommer vi inte ifrån det, vi är inlåsta.

Jag älskar att det syns på duken.