god konsumtionshelg.

Först och främst:



Hur jävla coolt är inte det?
Anyway. Jul. Att ni orkar. På onsdag åker jag till Iran för första gången på fjorton år. Ska bli spännande, i brist på andra ord. Är där i två veckor och har då definitivt mer att skriva än om min senaste helg.

Speaking of which. Mission i fredags kväll och efterfest tills konsum öppnade på lördag morgon, hem, packa, flyga, film och te. Jag börjar bli för gammal för 36 timmars-festande.

Att skapa en låt.

12 december.

1. Plocka upp valfritt musikinstrument, förslagsvis en gitarr. Se till att den är stämd. Spela några enkla ackordföljder. Jamma ihop en sångmelodi. Håll det enkelt. En refräng, en vers.

2. Spela enbart in sångmelodin. Håll takten, ta hjälp av ett klick för att inte tappa tempot. Lyssna på melodin ett stort antal gånger, tills du tröttnar. Vänta några timmar, några dagar. Vila.

3. Lyssna på sången och jamma ihop en basgång som är så långt ifrån den ursprungliga ackordföljden som möjligt. Lyssna efter andrastämmor. Skapa en rytm efter basgången. Grattis. Du har nu en låt som är skittråkig och med största sannolikhet en direkt stöld av en annan låt. Gör om basgången. Två gånger. Skärp dig.

4. Spela upp det du har. Sjung andrastämman. Skriv en text om kärlek. Ändra den tills den inte längre slutar lyckligt. Ändra tempus. Gör om 'hon' till 'han' eller vice versa. Gör alla karaktärer till bögar och flator och skriv om texten. Sjung in sången med text. Vila.

5. Förbättra basgången. Ta bort enstaka toner och ersätt dem med något annat instrument. Upprepa. Förstärk rytmen, arbeta inte emot den. Lägg till en melodi som inte hörs. Lägg till en rytm som inte hörs. Lägg in total tystnad på minst ett ställe i låten, men inte längre än en halv sekund.

6. Lyssna på din favoritlåt för tio år sedan. Arrangera din låt efter den. Lyssna på din favoritlåt från idag. Gör om din låt så att den är lika lång. Du är klar.

Skulle du mot all förmodan inte ha en klar låt efter punkt 6 så försök att byta ut alla ljud. Om inte det funkar, lägg till en till refräng i slutet. Om inte det funkar så kanske du borde göra något annat istället. Typ jobba på ett kontor. Bilmekaniker är ganska kul också.

dans. drömmar.

2 december.

I dimman händer det. Att alltid veta vart man är på väg är själadödande. I alla fall för mig. Jag blir imponerad av folk som trivs, är nöjda. Men dimman alltså. Att aldrig riktigt veta vad som dyker upp. Utanför. En fransos, en italienare, en grekiska och en australienska. Det är kärnan i vad jag älskar med London. Och en reaggae-pub med currygotare som gungar loss, en 50-talsdonna bakom baren och ... nej det är nog allt. Men det är mer än nog.

Och mina ögon är öppna igen. Åtminstone halvt.


Och just ja. Luren borta. Alla nummer borta. Maila mig era nummer så lägger jag in. =*

konstvärk.

29 november.

Det finns en viss rytmisk skönhet i att betrakta tunnelbanan och fåren som trängs i den. Tonfisk på konserv. Londons tunnelbana är hundra gånger värre, så befrielsen över att åka Stockholms relativt tysta, skönt tempererade och glesbefolkade metro är smile-inducing. Så länge det inte sitter någon skitsnygg donna framför mig och distraherar mig från att noggrant undersöka tunnelväggen som åker förbi i 80 km/h. Eller den där idioten med tolv hjärnceller som skriver på sin egen dödsdom genom att envisas med att klämma sig förbi alla som försöker komma av vagnen Eller en skrikig ungjävel vars mamma mammat honom så till den grad att han inte ens har vett nog att hålla sitt dregel på sin sida av enmetersradien vi alla kallar "my fucking private space". Abortlagen borde förlängas till 260'e veckan.

Med det sagt så är jag numera gudfar. Grattis till mig.

Och nästa vecka blir min sista på jobbet. Grattis till mig.

Och jag är fortfarande trött på alla donnor som visar sig vara lika intressanta som kryddpaketet till nudlarna jag åt till frukost i morse. Seriöst, våga spela andra roller än den du blir tilldelad. Det ger dig ett rikare liv. Och jag får ligga oftare.

man. väggen.

24 november.

Är det världen som är blind, eller bara jag? När blev jag en man egentligen? För tydligen är jag det. Enligt andra åtminstone. Jag föredrar att vara pojke. Mindre press att följa vuxenregler. Och en mer transparent vägg.

En tanke slog mig. Väggen har alltid varit där för att skydda mig mot omvärlden. Det är väl så den funkar. Men den vittrar, faller sönder, rasar så småningom. Men inget läcker in. Det är jag som läcker ut. Dammen brister och det är jag som sköljer över världen, inte tvärtom.

Väggen vittrar, väggen som skyddat omvärlden från mig. Spännande tider.

våldsamt vilse i vansinne.

3 november.

Jag förstår inte vad jag gör fel. Jag förstår egentligen inte heller vad jag gör rätt.
Jag förstår med andra ord inte vad jag gör. Punkt.

Blixtvisit i södern och Niggy Tardust förfestar med oss. Det är revolution i musikvärlden. På riktigt nu. Även om många band tidigare har släppt sina låtar som gratis mp3 så är det första gången de riktigt stora artisterna gör det. Det började med Radiohead och nu har som sagt Saul Williams följt med Trent i ryggen. NIN's nästa skiva kommer ges ut på liknande sätt. Det är spännande att vara musiker.

För övrigt så missade jag flyget. Fan jag orkar inte ens berätta om den sjuka dagen. Fråga mig irl istället. =*

ingetdera.

28 oktober.

Billie sjunger om konstig frukt och jag knner mig som en karaktär ur en melankolisk film noir, förvirrad hängandes ut genom fönstret med en cigg i handen och stadens ljud som ackompanjerar 30-talsarrangemanget. Jag hatar att jobba 9-5 och jag har lovat mig själv att aldrig mer göra det. Mitt nästa jobb blir förhoppningsvis ett barjobb och jag skiter i att det är hälften så mycket betalt.

Anyway.

I brist på vettig text så kommer här lite stå-upp istället:

halvvägs.

16 oktober.

Jag är inne på mitt tjugosjätte år, trodde det skulle kännas mer... påtagligt. Tack M och D för fina chokladkakan och en jävla ananas. Halva är kvar, har inte hunnit äta upp den än. Och såklart, fem dvd-filmer, bland annat TMNT från 1990. <3

Jag tänker inte reflektera över ålder och mänskligheten. Däremot ska jag gnälla på min sjukt korkade granne som inte bara lämnar sitt nätverk helt öppet (gratis internet FTW), utan inte ens bryr sig om att ändra lösenord på sin router. Och dessutom får hon för sig att stänga av routern i tid och otid, vilket innebär att mina nedladdningar avbryts halvvägs. Jävla fanskap. Och ja jag vet att det är en hon och jag vet till och med vad hon heter. Som sagt, lämna inte era datorer oskyddade.

För min födelsedag köpte jag en fin jacka till mig själv. Nu har jag ungefär hundra jackor, men fortfarande bara ett halvt par jeans, och typ två tröjor.

Det är rutin här. Jag klagar egentligen inte, rutin är något jag sällan har. Och nu vet jag varför. Det är så sjujävlars (!) tråkigt. Jag har blivit en nine-to-fiver, nothing 'til the weekend. Tur att det är en projektanställning.

Jag har för övrigt totalt tappat intresse för allt vad kvinnor och förälskelser heter, annat än fina stycken konst att betrakta på avstånd, gärna när det händer för någon annan stackare. Och jag tror jag vet exakt vad det beror på. Nu kommer den här bloggiga biten:
Det finns två sorters människor (alltid bara två sorters människor), de som lyder och de som trotsar. De som lyder har till stor del en personlighet som reflekterar andras uppfattning om dem. Precis som i boken, allt är frid och fröjd. De som trotsar är såna som säger 'nej, säg inte åt mig vem jag är' och blir tvärtom istället, ett motsatsförhållande till det som förväntas av dem. Båda är ju såklart reflektioner av omvärlden, fast ändå diametralt olika. Jag, som heterosexuell, attraktiv, smart, snygg, välbyggd, talangfull, rolig, hunkig, varm, god och ödmjuk man förväntas ha en himla massa sex med heta honor. Det är vad som förväntas av mig, och det är vad som förväntas av heta honor. Så självklart går det hela i baklås och jag bara tröttnar på hela världen istället. Jag har aldrig varit det som förväntas av mig. Jag har alltid strävat efter att vara mycket mer, och det borde alla människor göra.

Nåja.

Min poäng är; jag är uttråkad. När fan ska någon överraska mig?

vansinnet.

7 oktober.

På tal om ambition kontra desperation. Det är ett bisarrt steg i ens liv att flytta till ett främmande land. Jag hade ju aldrig varit i London innan jag flyttade hit för en månad sedan. Min anledning till flytt var väl mest ambition egentligen. Eller bara boredom. Jag tänker på mina föräldrar som flyttade till ett främmande land utan cash och utan språkkunskaper. Vilket jävla vansinne egentligen. Och modigt. Det var desperation i dess renaste form; Mina barn ska inte växa upp i ett samhälle styrt och förtryckt av religion och okunskap. Och alternativet var faktiskt bättre. Tack mamma och pappa. Tack för att ni tillät mig bli.

Så det blev Sverige, landet jag gnällt över så många gånger, men som trots allt är ett av världens bästa länder på väldigt många sätt. Lite distans sätter färg på gräset.

Jag har hittat en James. En frände. Det är stort.

utfyllnad.

Dagens band heter Phoebe Killdeer & the Short Straws. Såg de för andra gången ikväll, och det är sjukt mycket bättre och ganska annorlunda live.

Jag börjar jobba på måndag. Det blir stadiga 9-5-dagar, och med lite tur kan jag jobba på en bar vissa kvällar. Fan, ett hederligt jobb har jag inte haft på.... någonsin. I praktiken kommer jag flytta kontraktinformation från arkiv A till arkiv B, och bli husets expert på det nya daotasystemet på köpet. Det är sköna människor och ett ganska kreativt kontor, plus att det hänger tecknade figurer och life-sized power rangers lite här och var.

Såg nya avsnittet av Heroes igår, efter världens långsammaste nedladdning. Som man brukar säga, hösten är räddad. Robot Chicken har redan börjat, Battlestar Galactica börjar i oktober(-ish) och nu Heroes. Mitt sociala liv dog just.

valteorier.

26 september.

Jag har börjat läsa popvetenskapliga artiklar igen. Nästan glömt bort hur otroligt givande det är. Enligt vissa teorier inom kvantmekaniken så delas universum så fort olika möjligheter uppkommer, vilket i stort sett är konstant. Med andra ord finns det ett oändligt antal universa som alla är grenar av ett annat, och som konstant delas upp i nya grenar. I artikeln ovan nämns en intressant möjlighet som jag funderat på så länge jag kan minnas, nämligen den om död.

I artikeln tas ett exempel upp om en motorcyklist som nästan krockar med en lastbil. I samma ögonblick öppnas ett nytt universa upp där han faktiskt krockar med lastbilen, och avlider. I ett tredje kanske han krockar, men överlever och spenderar några veckor på sjukhus. Och nu till det intressanta, dvs. min synvinkel. ;p

Anta att döden bara sker för andra. Jag kanske dog för tolv år sedan i en cykelolycka, i ett annat universa (som skapades samtidigt som jag landade på rumpan i detta universa) där jag landade på nacken. Detta kanske har skett dussintals gånger, och varje gång jag kunnat dö (påkörd av bil, rånmördad i Ryssland, drunkna i egna spyor) så uppkommer ett nytt universa, helt i enlighet med kvantmekanik. Och nu till poängen.

Detta universa är mitt. Mitt helt egna, och ingen annans. Jag kommer att leva vidare tills jag nu dör av ålder, om ens det. Varje människa har sitt eget universa, vilket innebär att alla vi älskar och alla som någonsin har dött, har i ett annat universa sitt liv kvar. Är du med? I praktiken innebär detta att vi aldrig upplever vår egen död, vilket kanske är självklart. Däremot kommer alla andra att uppleva det.

Så för att sammanfatta, vi dör aldrig här. Vi dör någon annanstans. Praktiskt va.

val.

Jag förstår nu. Den här staden är olik något annat ställe jag varit på. Inte ens Los Angeles var så här svår. Men jag förstår nu. London måste brytas in, det känns som att hon kan vara värt det. Jag ger det ett halvår. Har hon inte välkomnat mig då så vet jag inte. Kanske väntar ett halvår till. Jag känner mig mer rastlös än nägonsin. Tankar virvlar runt, vill leda mig till Stockholm där jag kan lära mig lite språk, kanske spanska, för att sen åka till Barcelona. Varför skulle det vara bättre där? Det är sant det som sägs om rösterna i ens huvud; lyssnar man på dem för mycket så blir man galen, men lyssnar man inte alls på dem är man förlorad. Förverkad. Vilse.

Men någon måste man ju lyssna på.

Det måste gå snabbare.

Okej. Så jag måste välja. Igen. Allt lutar dock åt att jag kommer tillbaka till Stockholm i maj. Me so confused.

vice.

17 september. Knappt.

Idag har jag ätit gårdagens wok (me make good wok!) och vinbärsjuice. Hängt med D och kollat på DS9. Blivit skrattade åt av J som tyckte vi var för snygga för att vara nördar. På väg hem så gick jag två kvarter för långt för att jag vandrade runt i massa tankar. Det har inte hänt på ... så länge jag kan minnas.

Desperation är syster till ambition. Båda leder till handlande, men den ena bottnar i flykt, den andra är en hunger efter mer. Dessutom har desperation nackdelen att det kan mynna ut i apati, vilket leder till död. På många nivåer. Å andra sidan kan ambition leda till girighet. Och det är bara äckligt.

En riktig vinnare känner sig som en förlorare största delen av sitt liv.

Mitt största motto från och med nu kommer vara 'take stupid risks whenever possible'. Och med det menar jag inte att gå naken med rasistiska plakat en lördagkväll i centrala Brixton. Utan snarare att utsätta mig för situationer där jag inte har full kontroll. Det är det där med att vilja vara en bättre människa antar jag. Sjukt jobbig grej.

Ett annat motto kan vara att inte anta att folk är onda.

Men å andra sidan kanske motton bara är till för att rättfärdiga sina egna osäkerheter och brister. Med andra ord kan jag nu gå runt och känna mig som en jävla loser med ursäkten att 'se mottot ovan'.

Nu blev jag lite förvirrad. Kolla på den här roliga videon istället:

milkshake.

15 september.

Min oro: Att jag spenderar (y) mer pengar än jag tjänar (x), och kommer ha väldigt lite pengar (z) kvar om inget ändras.

y>x
x-y=z
där z är en negativ siffra.

Min sysselsättning: Hänga med konstiga människor och hitta de skummaste klubbarna, som inte ens Londonbor känner till.

Min lösning: Act as if.

Mitt humör: Relativt bra. Lite otålig.

blodskvätt.

12 september.

Idag har jag sökt lite jobb och köpt en skitsnygg väska. Tyvärr så är den väldigt emo. Vi upptäckte även att det bor möss i lägenheten. Fångade en idag, Minst en är kvar. I brist på inspiration och annat att skriva så följer här ett utdrag ur något som så småningom ska bli en roman, följt av en skitbra låt.

Tio månader tidigare hade Kidds desperation efter en hamn att bosätta sig i lett henne till Sankt Petersburg. En smärtsamt vacker stad, fylld av kriminella, turister, allmänt drägg och misslyckade konstnärer. Alla män var alkoholister och alla kvinnor hade ett pris. Mitt i allt detta fann Kidd vad hon behövde. Eller snarare vad hon ville bli av med. Natten innan flyget hade hon spenderat på en sådan klubb som var hypad för fyra år sedan, men som dekat ner sig ordentligt den senaste tiden. En sådan klubb som bara finns i Stockholm. En sådan klubb som trots det hade sextio meter lång kö denna kväll.

flyt.

8 september.

Efter en kväll på Koko (jag missade Justice, sold out. ='( ) hamnade jag hos D och co igen, trots att jag nuförtiden har en helt egen lya bara en kvarts promenad iväg. Lite awkward stämning, då en av bartendersarna hade efterfest med pepp deluxe, och det verkar inte vara helt okej.

Två liveband, som lät som en kopia av the hives och franz ferdinand. För 4 pund var det inte alls illa. Sjukt snygg lokal och faktiskt jävligt bra ljud. Jag är impad. Och då är jag ändå audiofil. Nästa gång blir det dock något electroställe. Det ska jag se till. Tanzen osv.

Dagens (trots att den är gammal).

Jag mår för övrigt ganska bra. Syster ringde och jag märkte att jag bara pladdrade och lät helt hysterisk, men det är lite hysteriskt nu. Jag är rätt stressad och det är folk överallt och allting är nytt och ganska stort. Men jag har rätt bra kontroll över situationen, och egentligen är det precis som vilken plats i världen som helst. Det tar bara längre tid att anpassa sig, och så småningom äga.

För det kommer jag göra. Även om London leder lite i poäng. Jag kommer igen. On top. Men inte innan Fisk och Emo är här. Komsi komsi.

(Ambition är fult. Men jag tror den här veckan har planterat det i mig)

botten.

Fick samtal från hyresvärd. Flyttar in imorgon. Delar med K. Känns lite skumt att lämna D och deras skitmysiga lya ovanför Camden Eye. Men jag lär hänga här oftare. Finns inte internet där, men det blir lätt prio ett, efter jobb. Två skitiga jävla kukdagar, men det är lite bättre nu. Jobb kvar. Klubbar kvar. Och musik kvar. =*

Och jag ska försöka att inte strypa K. ;)

/F

skönhet.

6 september.

Fick inte jobbet. Men chefen vill ha mig där som assistent, jag gjorde ett intryck. Vet dock inte när jag får ett svar så jag letar annat under tiden. M har varit en guldgruva på alla sätt. Jag är väldigt medveten om att jag, trots de två senaste dagarnas angst, egentligen bara glider fram. De flesta har det mycket jobbigare än jag och jobbar på skitjobb i flera år innan de får en intervju som den här. Men skitsamma. Det är angst iaf och nu dricker jag öl. Länge leve öppna nätverk. Även kollat på lyor, inget som lockar. Imorgon blir det ringa på rum i kollektiv. Kommer nog inte alls att bo med K, vilket väl är lika bra. Vi skulle slagit ihjäl varandra inom en vecka.

Anyway. Det är varmt här. Äckligt varmt. Mina fingrar svettas. Jag är stressad och övertrött konstant, men det är en övergångsperiod, och jag accepterar det. Om en månad kommer jag skratta åt det här.

Och jag kommer börja röka igen. Det är inte så mycket att göra åt saken. Sorry.

strejk.

4 september.

Jobbintervjun på Jetix imorse gick smidigt. Imorgon får jag svar.

Dagen har varit kontrastrik. Jag försov mig, men hann i god tid, trots strejk i metron. Jag tror att jag verkligen vill ha jobbet. De har en egen bio. Bara det. Och en life size Power Ranger-figur som hälsar en välkommen till kontoret. <3

Tog bussen hem, tog drygt en timme pga av all jävla trafik. Käkade nudlar och stekta, döda djur hos vietnamesen över gatan. Bytte kläder och träffade M's syrra som visade mig runt i Camden. Det finns oaser även här.

På väg tillbaka kändes det som om någon körde in en borr i tinningen på mig. Kom hem och kunde inte göra så mycket. Käkade lite mat och däckade.

Jag hatar att min kropp är klenare än mitt huvud. Jag vill byta. TECH SUPPORT!

Flåt att jag inte lagt upp nån rolig bild eller låt eller video på ett tag. Det kommer. Tills vidare bör du kolla XKCD om du inte redan gjort det.

=*

vågor.

3 september.

D och co bor ovanför en pub. För att komma in till deras bostad så går man igenom puben, och sen upp en trappa. Det är inte nergånget, det är inlevt. Det är som malmö på tjack. Jag har varit här i knappt två dagar, och känner mig ... ensam och förvirrad, fast utan de negativa värderingarna som dessa två ord är fyllda av. Underbara D tar väl hand om mig, och jag får krascha här fram till onsdag, då K anländer och vi ska kolla på en massa lyor.

M är på ovanvåningen och renoverar ett av sovrummen. Det låter DONK DONK DONK i konstant varierande bpm och fungerar ganska bra tillsammans med sirenerna som spelar utanför. Hela staden jammar. Ikväll blir det öl och häng och jag ska få tips på hur jag kan charma chefen på intervjun imorgon.

Jag pratar och hör mig själv säga saker jag sagt innan, men från en helt annan vinkel. Överstimulerad. Rädsla av den bra sorten.

imps.

2 september.

Lördagen skulle varit en kontemplativ dag och kväll. Men M ringde och sen hände Tech Noir. Gick från klubben, direkt hem och hämta väskorna och sen iväg. Somnade till lite på flygbussen.

Camden är mysigt. Mitt huvud är lite mos. Allt är ljuvligt.

Och jag har nytt nummer. I call therefore i am.

fågel.

1 september.

Jag packar till tonerna av Jimmy O, hitsen från 80talet du aldrig hörde. En väska är full. En ganska liten väska. Den andra väskan får vänta: datorn är det sista som packas ner. Resan börjar 0400 och slutar 0800. Ja, det är sista gången jag åker med Ryan air. Skavsta är lite väl långt bort.

Igår var det nån form av premiär/kontorslokalsbyte/rajraj för Mellanförskapet. Sjukt billigt vin och massa god mat och riktigt sköna människor. Träffade B som bara någon dag tidigare hittade mig på nätet. Vi hängde resten av kvällen, snackade gamla och nya tider, förväntningar, förhoppningar och (otippat nog) relationsanarkism.

Som vanligt så spelar kosmos mig ett jävla spratt. Fyra dagar innan jag ska fly landet så börjar det dyka upp människor från min barndom. Jag upptäcker mig själv hängandes med f.d. förortskids, och ha kul. Jag får små flisor av människor och blir nyfiken på skulpturen. För hundra år sedan fick jag stryk av svennar som blattar. Jag lärde mig att sluta skilja mellan etnicitet, sexuell läggning, klasstillhörighet, ålder, musiksmak och skor. Alla fick lika mycket hat. Alla som kom i min väg mötte en openetrerbar vägg skapad enbart för att hålla sådana som just de borta.

Sedan bröt jag ner väggen. Och blev gång på gång påmind om varför jag hade byggt upp den i första taget. Men det var värt det.

Tror jag.

Poängen är.
Jag har aldrig känt att jag hör hemma. Inte ens bland 'mina egna'. Inte bland mina musikfränder. Inte bland arbetarna. Inte bland rikemansslynglarna. Inte bland konstnärerna. Inte bland folk i min egen ålder, och inte bland folk i inte min egen ålder.

Inte ens bland de som skapat en egen tillhörighet av att inte tillhöra.
Så. Kan det vara så jävla enkelt att jag själv alltid valt bort att tillhöra en grupp? Är min aversion mot grupper som fenomen så stor att jag alltid kommer stå vid sidan av?

Och är det så illa egentligen?

borstat stål.

30 augusti.

Ikväll är sista kvällen då både jag, syster och pappa är hemma innan både jag och syster flyr landet. Så vi ska käka middag på Kharazmi och ha äkta persisk kvalitetstid.

Jag är tom i mellangärdet. Idag finns ingenting att hämta. Väntar på imorgon.

Sia är fortfarande sjukt bra:

mord.

29 augusti

Såg Djungelboken med syster. Ojämn men bra. Och snygg. Jag känner en kärlek komma smygandes. Som vanligt när det blir höst. Och som vanligt i vår... "det är inte du, det är jag och mitt sociala arv"

Jävla biologi.

På DN's hemsida har man de senaste dagarna kunnat läsa om Iran, och hur elaka de är mot Bush och det glada gänget i Pentagon. Först börjar det med Fox som mer än gärna slår på krigstrumman och inte alls skäms för att de använder exakt samma retorik som när Irak invaderades. Sedan följer resten av pöbeln. Ge det några dagar så når det även de lokala, något mer *host host* "folkliga" kvällstidningarna. Å ena sidan älskar jag att leva i ett land med yttrandefrihet och någorlunda fri press. Men å andra sidan så visar människor gång på gång att de mer än gärna missbrukar frihet och demokrati och kunskap och mänsklighet, bara de får höras. Vi kanske är dömda att leva i cykler. Gå från världskrig till fred till misstänksamhet till krigshets till världskrig osv. Vem vill flytta till månen med mig?


Ja, världen har alltid varit läskig, men aldrig så här nära inpå.

oväsen.

27 augusti


Jag är frisk och har lagat potatismos.
Det är insekter i köket.

Till vänster ser du en playlist. Press play.
Nu kan du lyssna på musik samtidigt som du läser.

Välkommen till framtiden.

kurvor.

25 augusti


Idag skulle jag dykt. En förkylning kom i vägen. Jag sjöng in en låt istället, som för övrigt blev skitbra.

4 september har jag jobbintervju i London. Nån typ av Disney-bolag. Tjänsten verkar vara nån form av kontorshistoria. Bra betalt iaf. Håll tummarna.

Någon gång i mitt liv måste jag för övrigt skaffa den här frisyren:

/F

odramatiska dagar.

24 augusti


Idag är en bra dag att starta en blogg på. Om nio dagar flyttar jag till London, och eftersom en stor del av mina älsklingar inte har helgon men ändå vill följa mina anspråkslösa äventyr så blir det blogg.

Dessutom är jag inte sjutton, svartklädd och mansonit längre.


Okej, så såhär kommer det vara.
Jag kommer lägga upp massa godis, bilder och så vidare, växlat med vardagshändelser och en del tankegånger. Ibland kanske det dyker upp lite godingar i form av gamla dagboksinlägg, eller en bit ur romanen (som jag nu på riktigt har påbörjat LEVE JAG).
Helt enkelt som en blogg ska vara. Har jag hört.

Som om inte det vore nog så kommer jag tipsa om massa bra saker, typ musik.


Here we go.

/F