fågel.

1 september.

Jag packar till tonerna av Jimmy O, hitsen från 80talet du aldrig hörde. En väska är full. En ganska liten väska. Den andra väskan får vänta: datorn är det sista som packas ner. Resan börjar 0400 och slutar 0800. Ja, det är sista gången jag åker med Ryan air. Skavsta är lite väl långt bort.

Igår var det nån form av premiär/kontorslokalsbyte/rajraj för Mellanförskapet. Sjukt billigt vin och massa god mat och riktigt sköna människor. Träffade B som bara någon dag tidigare hittade mig på nätet. Vi hängde resten av kvällen, snackade gamla och nya tider, förväntningar, förhoppningar och (otippat nog) relationsanarkism.

Som vanligt så spelar kosmos mig ett jävla spratt. Fyra dagar innan jag ska fly landet så börjar det dyka upp människor från min barndom. Jag upptäcker mig själv hängandes med f.d. förortskids, och ha kul. Jag får små flisor av människor och blir nyfiken på skulpturen. För hundra år sedan fick jag stryk av svennar som blattar. Jag lärde mig att sluta skilja mellan etnicitet, sexuell läggning, klasstillhörighet, ålder, musiksmak och skor. Alla fick lika mycket hat. Alla som kom i min väg mötte en openetrerbar vägg skapad enbart för att hålla sådana som just de borta.

Sedan bröt jag ner väggen. Och blev gång på gång påmind om varför jag hade byggt upp den i första taget. Men det var värt det.

Tror jag.

Poängen är.
Jag har aldrig känt att jag hör hemma. Inte ens bland 'mina egna'. Inte bland mina musikfränder. Inte bland arbetarna. Inte bland rikemansslynglarna. Inte bland konstnärerna. Inte bland folk i min egen ålder, och inte bland folk i inte min egen ålder.

Inte ens bland de som skapat en egen tillhörighet av att inte tillhöra.
Så. Kan det vara så jävla enkelt att jag själv alltid valt bort att tillhöra en grupp? Är min aversion mot grupper som fenomen så stor att jag alltid kommer stå vid sidan av?

Och är det så illa egentligen?