val.

Jag förstår nu. Den här staden är olik något annat ställe jag varit på. Inte ens Los Angeles var så här svår. Men jag förstår nu. London måste brytas in, det känns som att hon kan vara värt det. Jag ger det ett halvår. Har hon inte välkomnat mig då så vet jag inte. Kanske väntar ett halvår till. Jag känner mig mer rastlös än nägonsin. Tankar virvlar runt, vill leda mig till Stockholm där jag kan lära mig lite språk, kanske spanska, för att sen åka till Barcelona. Varför skulle det vara bättre där? Det är sant det som sägs om rösterna i ens huvud; lyssnar man på dem för mycket så blir man galen, men lyssnar man inte alls på dem är man förlorad. Förverkad. Vilse.

Men någon måste man ju lyssna på.

Det måste gå snabbare.

Okej. Så jag måste välja. Igen. Allt lutar dock åt att jag kommer tillbaka till Stockholm i maj. Me so confused.