vice.

17 september. Knappt.

Idag har jag ätit gårdagens wok (me make good wok!) och vinbärsjuice. Hängt med D och kollat på DS9. Blivit skrattade åt av J som tyckte vi var för snygga för att vara nördar. På väg hem så gick jag två kvarter för långt för att jag vandrade runt i massa tankar. Det har inte hänt på ... så länge jag kan minnas.

Desperation är syster till ambition. Båda leder till handlande, men den ena bottnar i flykt, den andra är en hunger efter mer. Dessutom har desperation nackdelen att det kan mynna ut i apati, vilket leder till död. På många nivåer. Å andra sidan kan ambition leda till girighet. Och det är bara äckligt.

En riktig vinnare känner sig som en förlorare största delen av sitt liv.

Mitt största motto från och med nu kommer vara 'take stupid risks whenever possible'. Och med det menar jag inte att gå naken med rasistiska plakat en lördagkväll i centrala Brixton. Utan snarare att utsätta mig för situationer där jag inte har full kontroll. Det är det där med att vilja vara en bättre människa antar jag. Sjukt jobbig grej.

Ett annat motto kan vara att inte anta att folk är onda.

Men å andra sidan kanske motton bara är till för att rättfärdiga sina egna osäkerheter och brister. Med andra ord kan jag nu gå runt och känna mig som en jävla loser med ursäkten att 'se mottot ovan'.

Nu blev jag lite förvirrad. Kolla på den här roliga videon istället: