26 september.
Jag har börjat läsa popvetenskapliga artiklar igen. Nästan glömt bort hur otroligt givande det är. Enligt vissa teorier inom kvantmekaniken så delas universum så fort olika möjligheter uppkommer, vilket i stort sett är konstant. Med andra ord finns det ett oändligt antal universa som alla är grenar av ett annat, och som konstant delas upp i nya grenar. I artikeln ovan nämns en intressant möjlighet som jag funderat på så länge jag kan minnas, nämligen den om död.
I artikeln tas ett exempel upp om en motorcyklist som nästan krockar med en lastbil. I samma ögonblick öppnas ett nytt universa upp där han faktiskt krockar med lastbilen, och avlider. I ett tredje kanske han krockar, men överlever och spenderar några veckor på sjukhus. Och nu till det intressanta, dvs. min synvinkel. ;p
Anta att döden bara sker för andra. Jag kanske dog för tolv år sedan i en cykelolycka, i ett annat universa (som skapades samtidigt som jag landade på rumpan i detta universa) där jag landade på nacken. Detta kanske har skett dussintals gånger, och varje gång jag kunnat dö (påkörd av bil, rånmördad i Ryssland, drunkna i egna spyor) så uppkommer ett nytt universa, helt i enlighet med kvantmekanik. Och nu till poängen.
Detta universa är mitt. Mitt helt egna, och ingen annans. Jag kommer att leva vidare tills jag nu dör av ålder, om ens det. Varje människa har sitt eget universa, vilket innebär att alla vi älskar och alla som någonsin har dött, har i ett annat universa sitt liv kvar. Är du med? I praktiken innebär detta att vi aldrig upplever vår egen död, vilket kanske är självklart. Däremot kommer alla andra att uppleva det.
Så för att sammanfatta, vi dör aldrig här. Vi dör någon annanstans. Praktiskt va.
Jag har börjat läsa popvetenskapliga artiklar igen. Nästan glömt bort hur otroligt givande det är. Enligt vissa teorier inom kvantmekaniken så delas universum så fort olika möjligheter uppkommer, vilket i stort sett är konstant. Med andra ord finns det ett oändligt antal universa som alla är grenar av ett annat, och som konstant delas upp i nya grenar. I artikeln ovan nämns en intressant möjlighet som jag funderat på så länge jag kan minnas, nämligen den om död.
I artikeln tas ett exempel upp om en motorcyklist som nästan krockar med en lastbil. I samma ögonblick öppnas ett nytt universa upp där han faktiskt krockar med lastbilen, och avlider. I ett tredje kanske han krockar, men överlever och spenderar några veckor på sjukhus. Och nu till det intressanta, dvs. min synvinkel. ;p
Anta att döden bara sker för andra. Jag kanske dog för tolv år sedan i en cykelolycka, i ett annat universa (som skapades samtidigt som jag landade på rumpan i detta universa) där jag landade på nacken. Detta kanske har skett dussintals gånger, och varje gång jag kunnat dö (påkörd av bil, rånmördad i Ryssland, drunkna i egna spyor) så uppkommer ett nytt universa, helt i enlighet med kvantmekanik. Och nu till poängen.
Detta universa är mitt. Mitt helt egna, och ingen annans. Jag kommer att leva vidare tills jag nu dör av ålder, om ens det. Varje människa har sitt eget universa, vilket innebär att alla vi älskar och alla som någonsin har dött, har i ett annat universa sitt liv kvar. Är du med? I praktiken innebär detta att vi aldrig upplever vår egen död, vilket kanske är självklart. Däremot kommer alla andra att uppleva det.
Så för att sammanfatta, vi dör aldrig här. Vi dör någon annanstans. Praktiskt va.
1 kommentar:
Jag älskar sånt här, det är ungefär som när jag traskade en stund idag och gick om en unge som ivrigt fantiserade om möjligheten att flyga och beskrev effekterna av det för sin pappa.
Alltså, de enkla drömmarna, de enkla fantasikittlande eviga lekarna med det som ligger oss närmast.
Det är vad som får mig att funka.
(jag har inte den blekaste aning hur visningsnamnet blivit det som det är i blogger)
Skicka en kommentar