utfyllnad.

Dagens band heter Phoebe Killdeer & the Short Straws. Såg de för andra gången ikväll, och det är sjukt mycket bättre och ganska annorlunda live.

Jag börjar jobba på måndag. Det blir stadiga 9-5-dagar, och med lite tur kan jag jobba på en bar vissa kvällar. Fan, ett hederligt jobb har jag inte haft på.... någonsin. I praktiken kommer jag flytta kontraktinformation från arkiv A till arkiv B, och bli husets expert på det nya daotasystemet på köpet. Det är sköna människor och ett ganska kreativt kontor, plus att det hänger tecknade figurer och life-sized power rangers lite här och var.

Såg nya avsnittet av Heroes igår, efter världens långsammaste nedladdning. Som man brukar säga, hösten är räddad. Robot Chicken har redan börjat, Battlestar Galactica börjar i oktober(-ish) och nu Heroes. Mitt sociala liv dog just.

valteorier.

26 september.

Jag har börjat läsa popvetenskapliga artiklar igen. Nästan glömt bort hur otroligt givande det är. Enligt vissa teorier inom kvantmekaniken så delas universum så fort olika möjligheter uppkommer, vilket i stort sett är konstant. Med andra ord finns det ett oändligt antal universa som alla är grenar av ett annat, och som konstant delas upp i nya grenar. I artikeln ovan nämns en intressant möjlighet som jag funderat på så länge jag kan minnas, nämligen den om död.

I artikeln tas ett exempel upp om en motorcyklist som nästan krockar med en lastbil. I samma ögonblick öppnas ett nytt universa upp där han faktiskt krockar med lastbilen, och avlider. I ett tredje kanske han krockar, men överlever och spenderar några veckor på sjukhus. Och nu till det intressanta, dvs. min synvinkel. ;p

Anta att döden bara sker för andra. Jag kanske dog för tolv år sedan i en cykelolycka, i ett annat universa (som skapades samtidigt som jag landade på rumpan i detta universa) där jag landade på nacken. Detta kanske har skett dussintals gånger, och varje gång jag kunnat dö (påkörd av bil, rånmördad i Ryssland, drunkna i egna spyor) så uppkommer ett nytt universa, helt i enlighet med kvantmekanik. Och nu till poängen.

Detta universa är mitt. Mitt helt egna, och ingen annans. Jag kommer att leva vidare tills jag nu dör av ålder, om ens det. Varje människa har sitt eget universa, vilket innebär att alla vi älskar och alla som någonsin har dött, har i ett annat universa sitt liv kvar. Är du med? I praktiken innebär detta att vi aldrig upplever vår egen död, vilket kanske är självklart. Däremot kommer alla andra att uppleva det.

Så för att sammanfatta, vi dör aldrig här. Vi dör någon annanstans. Praktiskt va.

val.

Jag förstår nu. Den här staden är olik något annat ställe jag varit på. Inte ens Los Angeles var så här svår. Men jag förstår nu. London måste brytas in, det känns som att hon kan vara värt det. Jag ger det ett halvår. Har hon inte välkomnat mig då så vet jag inte. Kanske väntar ett halvår till. Jag känner mig mer rastlös än nägonsin. Tankar virvlar runt, vill leda mig till Stockholm där jag kan lära mig lite språk, kanske spanska, för att sen åka till Barcelona. Varför skulle det vara bättre där? Det är sant det som sägs om rösterna i ens huvud; lyssnar man på dem för mycket så blir man galen, men lyssnar man inte alls på dem är man förlorad. Förverkad. Vilse.

Men någon måste man ju lyssna på.

Det måste gå snabbare.

Okej. Så jag måste välja. Igen. Allt lutar dock åt att jag kommer tillbaka till Stockholm i maj. Me so confused.

vice.

17 september. Knappt.

Idag har jag ätit gårdagens wok (me make good wok!) och vinbärsjuice. Hängt med D och kollat på DS9. Blivit skrattade åt av J som tyckte vi var för snygga för att vara nördar. På väg hem så gick jag två kvarter för långt för att jag vandrade runt i massa tankar. Det har inte hänt på ... så länge jag kan minnas.

Desperation är syster till ambition. Båda leder till handlande, men den ena bottnar i flykt, den andra är en hunger efter mer. Dessutom har desperation nackdelen att det kan mynna ut i apati, vilket leder till död. På många nivåer. Å andra sidan kan ambition leda till girighet. Och det är bara äckligt.

En riktig vinnare känner sig som en förlorare största delen av sitt liv.

Mitt största motto från och med nu kommer vara 'take stupid risks whenever possible'. Och med det menar jag inte att gå naken med rasistiska plakat en lördagkväll i centrala Brixton. Utan snarare att utsätta mig för situationer där jag inte har full kontroll. Det är det där med att vilja vara en bättre människa antar jag. Sjukt jobbig grej.

Ett annat motto kan vara att inte anta att folk är onda.

Men å andra sidan kanske motton bara är till för att rättfärdiga sina egna osäkerheter och brister. Med andra ord kan jag nu gå runt och känna mig som en jävla loser med ursäkten att 'se mottot ovan'.

Nu blev jag lite förvirrad. Kolla på den här roliga videon istället:

milkshake.

15 september.

Min oro: Att jag spenderar (y) mer pengar än jag tjänar (x), och kommer ha väldigt lite pengar (z) kvar om inget ändras.

y>x
x-y=z
där z är en negativ siffra.

Min sysselsättning: Hänga med konstiga människor och hitta de skummaste klubbarna, som inte ens Londonbor känner till.

Min lösning: Act as if.

Mitt humör: Relativt bra. Lite otålig.

blodskvätt.

12 september.

Idag har jag sökt lite jobb och köpt en skitsnygg väska. Tyvärr så är den väldigt emo. Vi upptäckte även att det bor möss i lägenheten. Fångade en idag, Minst en är kvar. I brist på inspiration och annat att skriva så följer här ett utdrag ur något som så småningom ska bli en roman, följt av en skitbra låt.

Tio månader tidigare hade Kidds desperation efter en hamn att bosätta sig i lett henne till Sankt Petersburg. En smärtsamt vacker stad, fylld av kriminella, turister, allmänt drägg och misslyckade konstnärer. Alla män var alkoholister och alla kvinnor hade ett pris. Mitt i allt detta fann Kidd vad hon behövde. Eller snarare vad hon ville bli av med. Natten innan flyget hade hon spenderat på en sådan klubb som var hypad för fyra år sedan, men som dekat ner sig ordentligt den senaste tiden. En sådan klubb som bara finns i Stockholm. En sådan klubb som trots det hade sextio meter lång kö denna kväll.

flyt.

8 september.

Efter en kväll på Koko (jag missade Justice, sold out. ='( ) hamnade jag hos D och co igen, trots att jag nuförtiden har en helt egen lya bara en kvarts promenad iväg. Lite awkward stämning, då en av bartendersarna hade efterfest med pepp deluxe, och det verkar inte vara helt okej.

Två liveband, som lät som en kopia av the hives och franz ferdinand. För 4 pund var det inte alls illa. Sjukt snygg lokal och faktiskt jävligt bra ljud. Jag är impad. Och då är jag ändå audiofil. Nästa gång blir det dock något electroställe. Det ska jag se till. Tanzen osv.

Dagens (trots att den är gammal).

Jag mår för övrigt ganska bra. Syster ringde och jag märkte att jag bara pladdrade och lät helt hysterisk, men det är lite hysteriskt nu. Jag är rätt stressad och det är folk överallt och allting är nytt och ganska stort. Men jag har rätt bra kontroll över situationen, och egentligen är det precis som vilken plats i världen som helst. Det tar bara längre tid att anpassa sig, och så småningom äga.

För det kommer jag göra. Även om London leder lite i poäng. Jag kommer igen. On top. Men inte innan Fisk och Emo är här. Komsi komsi.

(Ambition är fult. Men jag tror den här veckan har planterat det i mig)

botten.

Fick samtal från hyresvärd. Flyttar in imorgon. Delar med K. Känns lite skumt att lämna D och deras skitmysiga lya ovanför Camden Eye. Men jag lär hänga här oftare. Finns inte internet där, men det blir lätt prio ett, efter jobb. Två skitiga jävla kukdagar, men det är lite bättre nu. Jobb kvar. Klubbar kvar. Och musik kvar. =*

Och jag ska försöka att inte strypa K. ;)

/F

skönhet.

6 september.

Fick inte jobbet. Men chefen vill ha mig där som assistent, jag gjorde ett intryck. Vet dock inte när jag får ett svar så jag letar annat under tiden. M har varit en guldgruva på alla sätt. Jag är väldigt medveten om att jag, trots de två senaste dagarnas angst, egentligen bara glider fram. De flesta har det mycket jobbigare än jag och jobbar på skitjobb i flera år innan de får en intervju som den här. Men skitsamma. Det är angst iaf och nu dricker jag öl. Länge leve öppna nätverk. Även kollat på lyor, inget som lockar. Imorgon blir det ringa på rum i kollektiv. Kommer nog inte alls att bo med K, vilket väl är lika bra. Vi skulle slagit ihjäl varandra inom en vecka.

Anyway. Det är varmt här. Äckligt varmt. Mina fingrar svettas. Jag är stressad och övertrött konstant, men det är en övergångsperiod, och jag accepterar det. Om en månad kommer jag skratta åt det här.

Och jag kommer börja röka igen. Det är inte så mycket att göra åt saken. Sorry.

strejk.

4 september.

Jobbintervjun på Jetix imorse gick smidigt. Imorgon får jag svar.

Dagen har varit kontrastrik. Jag försov mig, men hann i god tid, trots strejk i metron. Jag tror att jag verkligen vill ha jobbet. De har en egen bio. Bara det. Och en life size Power Ranger-figur som hälsar en välkommen till kontoret. <3

Tog bussen hem, tog drygt en timme pga av all jävla trafik. Käkade nudlar och stekta, döda djur hos vietnamesen över gatan. Bytte kläder och träffade M's syrra som visade mig runt i Camden. Det finns oaser även här.

På väg tillbaka kändes det som om någon körde in en borr i tinningen på mig. Kom hem och kunde inte göra så mycket. Käkade lite mat och däckade.

Jag hatar att min kropp är klenare än mitt huvud. Jag vill byta. TECH SUPPORT!

Flåt att jag inte lagt upp nån rolig bild eller låt eller video på ett tag. Det kommer. Tills vidare bör du kolla XKCD om du inte redan gjort det.

=*

vågor.

3 september.

D och co bor ovanför en pub. För att komma in till deras bostad så går man igenom puben, och sen upp en trappa. Det är inte nergånget, det är inlevt. Det är som malmö på tjack. Jag har varit här i knappt två dagar, och känner mig ... ensam och förvirrad, fast utan de negativa värderingarna som dessa två ord är fyllda av. Underbara D tar väl hand om mig, och jag får krascha här fram till onsdag, då K anländer och vi ska kolla på en massa lyor.

M är på ovanvåningen och renoverar ett av sovrummen. Det låter DONK DONK DONK i konstant varierande bpm och fungerar ganska bra tillsammans med sirenerna som spelar utanför. Hela staden jammar. Ikväll blir det öl och häng och jag ska få tips på hur jag kan charma chefen på intervjun imorgon.

Jag pratar och hör mig själv säga saker jag sagt innan, men från en helt annan vinkel. Överstimulerad. Rädsla av den bra sorten.

imps.

2 september.

Lördagen skulle varit en kontemplativ dag och kväll. Men M ringde och sen hände Tech Noir. Gick från klubben, direkt hem och hämta väskorna och sen iväg. Somnade till lite på flygbussen.

Camden är mysigt. Mitt huvud är lite mos. Allt är ljuvligt.

Och jag har nytt nummer. I call therefore i am.

fågel.

1 september.

Jag packar till tonerna av Jimmy O, hitsen från 80talet du aldrig hörde. En väska är full. En ganska liten väska. Den andra väskan får vänta: datorn är det sista som packas ner. Resan börjar 0400 och slutar 0800. Ja, det är sista gången jag åker med Ryan air. Skavsta är lite väl långt bort.

Igår var det nån form av premiär/kontorslokalsbyte/rajraj för Mellanförskapet. Sjukt billigt vin och massa god mat och riktigt sköna människor. Träffade B som bara någon dag tidigare hittade mig på nätet. Vi hängde resten av kvällen, snackade gamla och nya tider, förväntningar, förhoppningar och (otippat nog) relationsanarkism.

Som vanligt så spelar kosmos mig ett jävla spratt. Fyra dagar innan jag ska fly landet så börjar det dyka upp människor från min barndom. Jag upptäcker mig själv hängandes med f.d. förortskids, och ha kul. Jag får små flisor av människor och blir nyfiken på skulpturen. För hundra år sedan fick jag stryk av svennar som blattar. Jag lärde mig att sluta skilja mellan etnicitet, sexuell läggning, klasstillhörighet, ålder, musiksmak och skor. Alla fick lika mycket hat. Alla som kom i min väg mötte en openetrerbar vägg skapad enbart för att hålla sådana som just de borta.

Sedan bröt jag ner väggen. Och blev gång på gång påmind om varför jag hade byggt upp den i första taget. Men det var värt det.

Tror jag.

Poängen är.
Jag har aldrig känt att jag hör hemma. Inte ens bland 'mina egna'. Inte bland mina musikfränder. Inte bland arbetarna. Inte bland rikemansslynglarna. Inte bland konstnärerna. Inte bland folk i min egen ålder, och inte bland folk i inte min egen ålder.

Inte ens bland de som skapat en egen tillhörighet av att inte tillhöra.
Så. Kan det vara så jävla enkelt att jag själv alltid valt bort att tillhöra en grupp? Är min aversion mot grupper som fenomen så stor att jag alltid kommer stå vid sidan av?

Och är det så illa egentligen?