gränser att gå över.

21 maj.

Det finns lager i verkligheten som oftast är tämligen transparenta. Det kan vara impulsen att putta personen framför dig ner på spåret några sekunder innan tunnelbanan kommer. Det kan vara din första älskarinnas ansikte på din bästa vän, som gör att du vill slita av huden. Det kan vara en sned blick, som kan rasera din dag.

Det finns lager som oftast är transparenta. Du ser igenom, hela vägen fram till verkligheten.

Men vissa dagar blir de tjockare. Tar över. Impulser kämpar hårt för att växa till handling. Det du ser och det du känner är din verklighet, ända tills någon drar upp persiennerna. Har ni någonsin suttit framför en datorskärm och känt er bländade? Och sedan dragit upp persiennerna och blivit bländade på riktigt?

The Signal är den första film på väldigt länge som lyckats förmedla den känslan av paranoia, instängdhet och personlighetsklyvning som de flesta människor totalt saknar i sin vardag. Det är därför som de flesta människor inte kommer gilla den.

Men är du eller har någonsin blivit bländad så kommer du.

Vill se om den snart. Colleen lugnar mig så länge.

image.

16 maj.

Ibland går saker överstyr. Torsdagar blir till klubbdagar och sängen står tom tills solen går upp. Jag tror jag börjar gilla bakfyllan. Den ger mig mosiga drömmar inuti mina drömmar. En man och en flicka kom in i mitt rum imorse. Jag tittade på dem och frågade "sover jag?". De sa ingenting, lämnade rummet. Jag lyckades hålla kvar i klardrömmen i flera minuter.

Några timmar senare hade jag läkartid. Han skickade en remiss till en hudmottagning. Risken finns att de säger att det inte är något fel på mig, att det bara är kosmetiskt och att jag ska lära mig leva med det.

Sen gjorde jag om hemsidan.

Sen skrev jag. Sångtext. Sjöng in. Inte alls klart:

duk.

Någonting är jättefel.

Jag lyssnar på Hot Chip och försöker dechiffrera verkligheten. Mara skriver om matrix. Matrix beskriver min uppfattning av verkligheten sen jag var fem år. När jag var fem år såg jag Aliens för första gången. Eller var det Brazil. Jag kommer aldrig ihåg. Tror det var Aliens. Tråden försvinner där.

Någonting är fel.

Mitt beteende är inte mitt. Det är en direkt motreaktion på min omgivnings förväntningar av mig. Jag är en spegel. Speglar är gjorda av glas. Glas låter fint när det går sönder. Jag är en spegel och ett filter. En projektionsduk med inverterade färger. Ju mer jag gräver desto tommare känner jag mig. Jag tog slut för flera år sedan. Det här är ett eko.

Det här är ett eko.

internet, del två.

Se även internet, del ett.

Och nu ska jag börja skriva vettiga inlägg igen. Lovar.

rädda dansbanden. döda discon.

Helt hysterskt vansinnigt roligt och samtidigt så läskigt politiskt aktuellt. Jag har för övrigt en bekännelse. Jag hittade videon till Videosex-låten efter att ha googlat på ordet videosex, för jag ville ha det till ett eget musikprojekt.

Där. Jag sa det. Döm mig inte.

världens bästa bandnamn.

Bandet heter for övrigt VideoSex. smaka på det. VIDEOSEX.

Episkt.

kolonialism.

Det är inte bara amerikanerna som hasslar indianer.

press play del I.

Svordomar, könsord och dålig humor förekommer. Press Play:



Kommentera. Vill du ha mer av det här?

makt.

27 april.

Imorse vaknade jag med sömnparalys. Det var den snälla versionen, dvs Ren Svart Ondska stod inte vid sängen och stirrade ner mig som han brukar göra annars. Bortsett från paniken är det ett sjukt coolt fenomen dock, sägs vara nära besläktat med utanför-kroppen-upplevelser. Jag får sömnparalys relativt ofta, ibland flera gånger i månaden, och eftersom jag är intresserad av drömvärlden så är min plan nu att försöka experimentera med det, försöka kväva paniken som instinktivt bubblar upp av att sitta fast i en paralyserad kropp (och av att vara iakttagen av det argaste och ondaste av demoniska väsen straight from the muthafuckin' helvete).

På tal om något helt annat, veckans inköp blev en zoom h2. Så nu är det jag som spelar in ljudlandskap och folks bisarra konversationer på fik.

Och publicerar det på min blogg.

del 2.

På tal om det förra blogginlägget:

infantilism.

23 april.

Nya Grejen är marknadsstyrd vänstervriden individualism AKA du är inte en sämre människa för att du är fattig, men jag vill fan inte hänga med dig. Jag tror jag ska köra en variant på det. Du är inte en sämre människa för att du bara har 2Mbit ner... men jag vet inte hur jag ska avsluta den meningen.

Poängen är oftast långsökt, men den går ungefär såhär:

Ingen vill lyssna på ditt jävla gnäll om hur tråkigt ditt jobb är. Det här är inte Kina. Du är inte en barnarbetare. Är jobbet tråkigt, sluta. Får du kasst betalt, kräv mer. Lär du dig inget på din utbildning, byt.

Andra exempel inom kategorin "om ditt liv suger, ändra på det": Är din kille kass i sängen, dumpa. Vill du lära dig spela gitarr, köp en jävla gitarr. Är dina möbler fula, skaffa nya. Lyssnar ingen på vad du säger, prata högre. Lyssnar fortfarande ingen, gå en kurs i retorik. Lyssnar fortfarande ingen, sluta prata.

Inse gott folk. Vi har inga behov längre. Om du ska köpa en ny tröja och funderar på om det är ett want eller ett need, sluta fundera. Det är aldrig ett need. Fråga dig själv vilken du want mest istället.

Och seriöst, för din omgivnings mentala hälsas skull, sluta prata så jävla mycket om du helt uppenbart inte har något att säga.

Du tar upp värdefull plats. Flytta på dig.

definitionen av.

20 april.

På releasefesten trodde alla att jag var alkis. Jag vet inte varför jag bryr mig, kanske för att jag tror att det ligger nära sanningen. Jag skiter egentligen i det. Det enda som spelar roll just nu är filmen och låtarna och absolut ingenting annat. Renheten i mitt fokus ändrar i mig, gör att Stockholm känns som en helt ny stad. För inte så länge sedan skrev jag 'världen dog och ingen brydde sig'. Jag skrev det, men det är först nu jag känner det. De säger att jag är talangfull, att det är imponerande att jag gör så många olika konster. Foto, text, musik, grafik. De säger att det är jag som är imponerande, men då säger de också också att det är de som är tråkiga. Det är de som inte utnyttjar sin fulla potential. Jag lägger ingen värdering i det, det gör oftast alla andra åt mig.

Mitt fokus kommer hjälpa mig, men det kommer ta död på så mycket omkring mig. Originalitetens börda är inte för vem som helst att bära. Jag tror att jag har vänner som accepterar mitt avvikande beteende. Men varje gång jag har haft tilltro till min omgivning har jag blivit besviken. Jag får aldrig glömma det, så jag säger det nu: många band kommer att brista. Band jag inte trodde kunda brista.

Jag hoppas det är värt det.


En dag hoppas jag på att bli lika cool som Afro Samurai:

konsekvenser.

14 april.

Den första veckan är alltid kul. Jag försöker skriva, men orden går bara sönder. Tänker att jag borde sluta med något. Tvångsmässigt existerande. Fredagens brist på dans togs igen på lördag med stans bästa ljud. Min bröstkorg ekar fortfarande. Allt känns tvångsmässigt. Tvångsmässigt supande, dansande, spanande, knullande, shoppande, skrivande, skapande och en del av mig vill vara svinet som tvångsmässigt knullar allt under tjugo och sen skriver hur kasst det var på min blogg dagen efter.

Den andra delen vet var du bor och är jävligt arg på sitt kön.

Jag ska läsa en bok om män och en bok om självmord.
Sen ska jag skriva in mig på kickboxningen.

kall.

8 april.

Min säng är i bitar i en hög mitt i rummet som är helt vitt och badar i lysrörsljuset från molnen utanför fönstret. Den här nyansen av grått dödar mig. Jag sitter helt påklädd med jacka och halsduk i soffan och har ångest över att jag verkligen vill gå ner till åhlens för att få det där fodralet för mina solbrillor innan det är försent och jag är i stockholm, men jag kan inte, för lysrören i molnen dödar mig.

Istället kollar jag på olika sätt att spela in filmljud. Jag har hittat en prylett som spelar in surroundljud. Och den är ungefär lika stor som en ipod. Jag ska ha den. Och sen behöver jag en kamera vilket jag bara vet att jag kan låna eller att M kan fixa på något sätt. Och sen blir det massa filmer. Främst en, längre. Men också massor, kortare.

Men just nu vill jag bara sova bort den här dagen och tänka att allt blir bra imorgon.

Allt blir bra imorgon.

Allt imorgon.

mediokritet.

4 april.

Idag har jag köpt en jacka lika snygg som gammal och funderat över varför alla bär på samma vanföreställning om att vara bättre än alla andra. Till och med de som är sämre. Vi har alla varit där, klockan strax efter lunch i de bohemiskt hippa kvarteren och inser hur staden är invaderad av hundar och hundägare, barn och barnägare, och så de där som väljer bort arbete till förmån för socialbidrag. Det tragiska ligger dock inte däri, utan i bristen på självinsikt och aktivitet. Existensen trivialiseras ner till ett slöseri på pårökt kött berusat med den billigaste ölen. Och så går man där och tänker 'vad fan håller jag på med'. Men det bästa av allt är.

De undrar säkert samma sak.

Så jag har bestämt för mig att stänga ute världens ögon, sluta försöka förutspå nästa sound eller hitlåt eller mode eller steg jag borde ta eller saker jag bör säga. Sluta planera varje blick, varje steg, varje mening och varje gest i förväg. Sluta försöka vara den jag vill vara genom handling, och istället försöka bli den jag vill vara.

Sluta vara kameleonten utan att bli en konstant.

Mitt liv är ett experiment i existerande. Jag planerar en heist.

Och på måndag är Stockholm mitt igen.

början är nära.

Tänk om mänskligheten är som ett ånglok. När det rör sig sakta är det inte så svårt att stoppa, men så fort det når över en viss hastighet så krossar det alla hinder. I många anseenden utvecklas mänskligheten exponentiellt, men tänk om det är först nu vi nått tillräcklig hastighet för att kunna se mönstret under vår livstid? Eller ännu mer intressant, tänk om vi hade nått det här stadiet tidigare, hade vi inte bromsats innan vi nått tillräcklig hastighet av säg, teknologisk begränsning, pesten, religiös konservatism eller världskrig.

Och tänk om varje gång vi börjat om från början så har vi accelererat snabbare. Det skulle stämma ganska bra med vår historia av plötsliga globala händelser. Men nu känns det som att det aldrig tar slut. Om trettio år kommer vi kunna lagra våra hjärnor i våra datorer. Eller ja, gränsen kommer suddas ut. Kameror behövs inte längre då vi fotar med våra ögon. Och vi komma leva för evigt på internet lol.

Nej men seriöst. Jag är mest rädd att möta en sådan här om tio år när jag är på väg hem innan solen gått upp:

ursprung.

25 mars.

De senaste dagarna, veckorna har varit nedbrytande. På det bra sättet. Många masker som slitits av, många ord som tömts på luft. Det finns en gräns för hur krossad en själ kan bli. Efter ett tag blir bitarna inte mindre, bara fler. På en nivå känner jag mig cynisk, trött, gammal och elak.

På en annan nivå känner jag mig klarsynt, fokuserad, pånyttfödd och ärligare än någonsin. Det är som om världen gick sönder utan att någon brydde sig, och jag kan äntligen säga vad var det jag sa.

Det är som om någon satte skygglappar på mig för hundra år sedan och jag hade glömt bort att de var där. Det är som att de inte är kvar längre och det jag ser kan vara fult och det gör inget.

Det gör inget för det är nytt.

Vad var det jag sa.

Work Of Art.

internet.

skräck.

Jag såg just The Mist, den nya filmatiseringen av Stephen King's novell. Jag älskade King när jag var yngre, och av någon anledning tänker jag klaustrofobi. Det kanske inte är så långt ifrån hur det egentligen var, trots tidens tendens att degradera minnen. Filmen var bra. En riktigt bra rysare, något som blir mer och mer sällsynt. Jag återkommer till det. Klaustrofobi. Dimman handlar om en en liten stad där en dimma innehållandes läskiga monster drar fram, och en massa människor blir inlåsta i en ica-butik. Det jag minns av novellen var att man var inlåst på obestämd tid. Smärtsam död väntar utanför glasdörrarna. Och så vidare. Och det är så sjukt effektivt.

Bra rysare har varit sällsynta i snart tjugo år. Men sedan några år tillbaka har de blivit mer frekventa. Jag minns när jag såg den hundrationde filmatiseringen av War of the Worlds. Jag var rädd. The Invasion (också en nyfilmatisering), rädd. Silent Hill (orka leta upp torrent), kanske inte lika rädd, men klart freakad. Spela hellre spelen, de är läskigare. Anyway, jag ser dessa filmer, och jag ser något gemensamt. Jag kan inte förklara, men om du ser dessa filmer så kanske du kan. Det är en känsla, en hopplöshet som jag finner sjukt attraktiv. Klaustrofobin över att vara inlåst i en kropp som känner smärta och i en värld som vill ha vårt kött.

Jag tänker, allt detta började med Independence Day. Hade den haft den här post911HyperrealismSkräckNerven så hade den faktiskt varit bra, istället för bara underhållande.

The Invasion och Världarnas Krig har filmats flera gånger innan, men aldrig förr har de fångat den här känslan. Klaustrofobi. I en värld där grannens bil kan vara en bomb kommer vi inte ifrån det, vi är inlåsta.

Jag älskar att det syns på duken.

lösningen.

080306

Det Här är vad jag har gjort den sista tiden. Det är enormt befriande att jobba med något annat än musik, något som är så mycket mer fokuserat på hantverk snarare än konstnärlighet. Det är så enkelt, ju mer tid jag lägger ner desto snyggare och mer detaljrikt blir det. Och däri ligger lösningen till det större pusslet. Mitt pussel. Låtsas som att du bryr dig och läs, för här kommer bekännelser du aldrig kommer höra mig prata om.

För inte så länge sedan ägde jag en hel drös kläder, framförallt jackor och skor. Varje gång jag skulle lämna lägenheten var jag tvungen att prova alla kombinationer av skor och jackor, och med sex par skor och sex jackor blir det trettiosex kombinationer. På riktigt bra dagar kunde jag bestämma mig för ett par skor direkt och bara prova jackor. På dåliga dagar kunde jag gå tio steg utanför dörren för att sedan vända tillbaka och göra om allt, med ett annat par byxor. Detta innebar att jag i stort sett alltid kom för sent till vad det nu var jag skulle göra, men jag var sjukt snygg när jag väl anlände, två timmar försenad.

Den senaste tiden har jag bara haft tillgång till ett par skor och två jackor. Det är rätt snygga skor och det är två helt olika, men sjukt snygga jackor, så jag har aldrig känt mig ful. Det som hänt istället är att jag provar olika byxor. Eller tröjor. Men när jag väl valt allt förutom ytterkläder så går det riktigt fort att ta sig ut. Skorna på, och sen fem minuters ambivalens gällande valet av jacka. Det här är inget nytt, och som artikeln skriver (den publicerades för nästan tjugo år sedan) så gjordes experiment under femtio- och sextiotalen som visar på att fler val leder till längre reaktionstid. Nu krävs det inte direkt en doktorand i fysik för att själv räkna ut det, men det är fortfarande en intressant observation och det tål att upprepas i andra ord: ju mer du har att tänka på, desto längre tid tar det att göra något. Eller: Ju mindre du tänker, desto längre kommer du. Och det är därför lill-Bush styr världens mäktigaste stat.

Men min lösning på klädproblemet. Så var det. Högst tre olika varianter av allt. Du kan ha femtio par skor, men bara tre olika modeller. Go uniformellt mode! Fatta hur mycket enklare livet skulle vara då, och man skulle kunna fokusera på att faktiskt göra vettigheter. Det kanske är därför idiotin har tagit över, för att vi som reflekterar och tänker och undersöker har fått lite väl mycket att göra på sistone.

Men det är klart, egenligen behöver jag bara koppla om min hjärna lite.

080302.

Jag har drömt samma dröm. Jag är på en båt, stämningen är festlig, men mest förväntansfull. Vi är på väg någonstans och vi ska göra något stort. Det är en stor båt. Inatt kom vi fram. Vi gled längs med kusten på ön och människorna där kastade saker på oss, mer av nyfikenhet än av fientlighet. Jag gick ut på däck för att få lite luft och titta på ön. Solen är nere. Någon kastar ett litet spjut av bambu som åker rakt in i munnen på mig. Jag känner hur spjutet trasar sönder min hals och i några sekunder står jag och försöker hosta.

När jag vaknar har jag träsmak i halsen.

det här är inte ett inlägg.

från insidan.

21 februari

Döda laxar rör sig med strömmen. När jag skriver detta har jag varit vaken i en vecka (ish). Ikväll dricker jag flaskan. Det förtjänar jag, efter tre (okej, två och ett halvt) skrivna kapitel. Våld och porr hand i hand ger stor konst, men trots det är det så enormt mycket skräp som skrivits med just våld och porr som innehåll. Jag har fortfarande inte läst. Bara fortsätta skriva, blint. Inte titta tillbaka. Fy fan i helvete vad min nyfikenhet tar död på mig.

Vissa lektioner härdar. Jag måste lära mig tygla min nyfikenhet och odla mitt tålamod.
What does not kill us, makes us stranger.

Hur skadade är vi egentligen? Det går inte att komma ifrån, hur mycket motstånd du än presenterar så vinner samhället med rena siffror: du måste gå ut någon gång och väl där ute är du omringad. Blunda och de skriker. Spring och de följer med dig hem. Hjärnan är en lögnaktig slyna som tar in några få procent av intrycken och skiter i resten, filtrerar det, fyller igen hålen med sin sjuka fantasi och sen kör det genom en komplicerad process som oftast leder till att du glömmer hälften av dina felaktiga världsintryck inom tre minuter. Slutresultatet är att endast det mest stimulerande stannar kvar, och det är våld och porr. Såklart. Tyvärr finns inget konstnärligt värde i det din kära omvärld matar dig. Vem blir nästa Idol? Vilken superkraft är tuffast i Heroes? Hur ser Britney ut idag? Hur ser han som gråter över Britney ut idag? Vem dör i Lost? Skrivarstrejken är över och hela världens gisslandrama är slut. Nu kanske kriget i Irak får ett lyckligt slut trots allt.

Jag vet inte ens vad ni tittar på längre. Mitt avsked från er värld är nu komplett, och till skillnad från alla som inte passade in och blev mördade av ett samhälle som inte ville ha dem så har jag lyckats bli en observatör, fortfarande i köttform och fortfarande i de levandes dimension. Jag älskar mina perspektiv.

Jag älskar mina perspektiv för de rättfärdigar min elitism. Nästa inlägg innehåller blod.

livolution.

Han är galen. Jag älskar det. Allt hänger samman, inte bara i livet utan också i Livet. Det var efter att ha sett biomimikens under som jag ville bli animatör i min barndom. Och det var efter jag flyttade in hos fisk som jag upptäckte TED. Och det var genom TED som jag mötte dessa djur.

Och det var djuren som väckte mig. Jag har alltid trott att det skulle vara tvärtom.

Senaste konsumtion:
Wacom ritplatta
Canon digitalkamera

Det känns lite som att kroppen insett att det inte går att trycka fram konst, och därför tvingar mig att skapa annat än musik.

Jag gillar det.

dualism.

9 februari

Ingen vill hångla med ett 8-bitars fyllo. Allt är så jävla sagt och gjort, så vi tar ett devolutionärt steg nedåt och gör om samma gamla skit med ny teknik. Topp 40 är ingen musikgenre, men likväl vet du vad vi pratar om, och trots att Jakob Hellman och Beirut hamnar i samma fack enligt idioterna som rippar cd-skivorna som du tankar hem från Pirate Bay så gillar du bara det ena. Om du inte är polykulturellt (inte säd) lagd, för då gillar du allt. Allt som går att dansa till.

Att gilla allt och alla är att vara likgiltig inför allt och alla och det gör dig till en dålig människa.

Är vi verkligen så förvirrade att vi godkänner människor enbart på basis att en redan godkänd människa introducerar oss? Uppenbarligen ja. Sluta diskriminera och världen är inte längre din eld. Var en bra människa, eller en stor människa. Jag tror inte på valfriheten. Jag tror på kraften i det vi väljer bort.

I allt annat än text så har min inspiration sinat. Jag vet inte vad det beror på. Vi är de mest okända och samtidigt de största konstnärerna världen någonsin har skådat. Det är synd på världen, för ni går miste. Och det är lika mycket er dövhet som är skyldig, som vår apati. Vi arbetar med två processorkärnor nu, för att kunna producera imiterad popkonst snabbare än någonsin.

Man kan inte stava individualism utan dualism. Rädda mig Mara.

nittonhundraåttionio.

3 februari.

När vi blev höga på godisformat socker och extralivet i de gröna svamparna så var det ingen som sa att vi skulle utveckla vuxendamp om femton år. De sa att våra ögon skulle bli fyrkantiga. Vilket de ju inte blev. Det enda som egentligen hände var att min generation blev uppdelad i två olika läger; brädspel och tv-spel.

Gissa vilka som får ligga mest.

Det är vuxendampets fel att vi inte orkar engagera oss i det där som händer i världen just nu. Det är inte mitt fel att vår attention span kortades ner till ungefär tolv sekunder. Det är ändå fem mer än en guldfisk. Skyll inte på mig för att jag är ansvarslös, skyll på min rektor i högstadiet som anställde alkoholister och våldsbrottslingar för att lära ut matematik och idrott. Det är sånt som gör att vi kollar på en video om hur man grillar den perfekta köttbiten, helt enkelt för att vi har sett precis allt annat som finns på nätet.

Och det är sånt som gör att vi sitter här, tjugo år senare, i den svindyra designsoffan med en Macbook i knät och en inkonsekvent skriven blogg som ingen läser och gnäller över att Framtiden kom för tre år sedan och vi missade det.


Men skitsamma.
Vad jag egentligen skulle skriva var att Lost har börjat igen.

06:48

Did i just wake up?
Or was i never asleep?

Det kommer. Allting är sirap just nu. Det är frustrerande att se inspirationen men inte nå. Jag har inte rökt på snart två veckor. Jag måste ha gjort någonting, någonting fel. Jag har tömt världen på innehåll och då blir det ganska ensamt. Men det kommer. Det tar tid att fylla en hel existens med konst. Art, baby. Det kommer.

Ingenting är spännande längre.

hinder.

Det förflutna halvåret (och antagligen kommande halvår, för att det ska bli ett helt år, jämnt och fint) har haft ett enda genomgående tema: Fel Val. Överallt återvändsgränder. Som om mitt flyt har tagit slut. Bara sådär. Trådar som inte knyts. Idag har jag en enorm huvudvärk.

Ingenting fungerar som det ska. Ingenting händer som det ska. Vad är det jag har missat?

Idag fick jag upp studion. Inspirationen är fortfarande borta. Nej vänta, gå tillbaka lite.

Jag började med att flytta. Och flytta, och flytta igen. Konstant rörelse bort från något och mot något annat. Efter ett tag, när tillräcklig momentum byggs upp så blir det svårt att stanna dock. Ånglok. Mot Fel Håll. Mina bromsar funkar inte. Och mina änglar har lämnat mig.

Mina bromsar funkar inte och mina änglar har lämnat mig.

pausbild.

I väntan på bild och text om Iran kommer här Conrad, back by popular demand. Enjoy.




1.
Conrad lurar.

Conrad lurar vid baren.
Conrad drar fram sin pistol.
Baren töms.
Conrad dricker gratis sprit.























2.
Conrad kissar.

Efter överdriven alkoholkonsumtion blir Conrad kissnödig.
Conrad kissar på golvet.





3.
Conrad brottas.

Conrad brottar ner R2-D2.





















4.
Conrad hotar lokalbefolkningen.

Conrad hotar lokalbefolkningen.




















5.
Conrad misshandlar.

Conrad pistolwhippar en polisman.
Nu är Conrad verkligen i trubbel.











6.
Conrad väntar.

Conrad är trött.
Det har varit en lång natt.
Conrad vill ta en taxi hem.
Conrad väntar på en taxi.















7.
Conrad faller.

Conrad spyr i taxin.
Conrad blir utslängd från taxin.
Hur ska det gå för Conrad?