nyanser.

0912.

Vaknar. Öppnar balkongdörren. Bäddar. Utanför är det ljust. Jag har inga solglasögon med mig. Det är fel. Dålig planering. Ingen tandborste heller. Min mun luktar död. Jag vågar inte lämna den här lägenheten. Tänk om jag ser någon jag känner igen. Tänk om jag blir tvungen att prata. Då spricker den här vansinnigt ömtåliga fasaden. Jag går ut på balkongen och tittar ut. En joggare joggar förbi. Han tittar upp mot mig. Jag gömmer mig reflexmässigt bakom balkongräcket, som en tioåring som just busat. Går in i rummet. Sitter på soffan och hyperventilerar.

1047.

Tar på mig kläderna och öppnar ytterdörren och tar ett steg ut och sen tillbaka igen, stänger igen dörren. Tittar genom titthålet. Ingen där. Tittar i spegeln. Röda ögon, men inte jobbigt röda. Sträcker ut tungan. Grå. Jag vill verkligen ha solglasögon på mig idag. Det är väldigt soligt ute. Går ut i rummet och tittar ut genom fönstret. Tittar upp. Det är några tjocka moln långt borta. Jag skulle ju kunna vänta lite.

1103

Jag står vid ytterdörren fullt påklädd och tittar genom titthålet. Grannen är på väg ut. Hon är gammal, jättegammal. Det tar drygt sex minuter för henne att öppna dörren, stänga, låsa och lämna porten. Jag står kvar och lyssnar. Inte ett ljud. Öppnar dörren och går ut, rätar på mig, stänger igen dörren och sen ner för trapporna. Andas. Långsamt, men inte för tungt. Inte för snabbt heller får då låter det som att jag flåsar. Tänk om jag ser någon jag känner. Jag lämnar porten och tittar upp efter solen. Precis då känner jag en droppe träffa min panna. Innan jag tagit fem steg så har skyarna öppnats och vattnet häller ner. Jag ler och går långsamt hem.

chapter IV - at the airport.

"As a last resort, a final stand before escape. Getting away with murder would be too difficult, and really, killing her would be a bit too much. She doesn't deserve death. But how else? How else could I ever be free? This reasoning with myself is driving me crazy. I'm already too close to the edge. Don't push me cause i'm close to the - eeeedge."

He realizes that he just had his final moment of sanity, right there, right then. Now comes the easy part, simply becoming. He smiles at the cashier and happily pays the 3,50 that this sorry excuse for a sandwich clearly isn't worth. As he waits for the boarding process, he has an epiphany. He is not a killer. She will not die. This is where he was heading all along. Out of the country and into a new life. He forces a smile. He should feel relieved, finding a solution without violence, but somewhere there is an itch. The forced smile becomes a natural one, as the edge fades off into the horizon behind him. The itch has a voice.

"Not killing her you say. And all that planning for nothing? I don't think so."

Adopt-A-Man.

Jävla inställsamma lismande självförnedrande as är vad han är. Jag tittar och lyssnar och försöker le och försöker verkligen förstå, för jag vill verkligen se det vackra hos människor. Alla människor. Men jag ser inte längre en människa framför mig. Det är en hund. En undergiven hund som bara vill att alla ska älska honom, och därför kysser han fötter och säger aldrig nej. Det är provocerande. Vi är på en enormt stel fest för alla nya i klassen och varenda jävel verkar ha glömt sin personlighet hemma. En student med skeva ögon och alldeles för blont hår ger honom order och han blir så glad, så enormt lycklig av att hämta vatten, tända ciggen, fylla på glaset, plocka upp mobilen, fimpa ciggen. I hans huvud är han kungen, det är ikväll det händer, ikväll ska han få ligga som fan. Antingen är han blind eller retarderad, jag kan inte vara den enda som ser hennes förlovningsring. Hon går iväg för att kissa och jag blir smått förvånad över att hon inte beordrar honom att följa med och hålla i toapappret. Kanske kissa lite på honom. Medan hon är borta berättar han för mig om hur vackra ögon hon har, så mjuka läppar, så rak gång, så självständig, så kvinnlig. Jag tömmer min ölflaska, ler och slår sönder den mot hans huvud.

Festen kan börja.

hyperism.

Hon doftar som jag föreställer mig att ruttna hallon kan dofta, när de doftar gott. Hennes hy är egentligen alldeles för blek men utan att se sjuk ut. Hennes fräknar kan vara cancer. Hennes bröst är för små för att kallas bröst. Hennes kön är stubbigt. Hon ser ut som alla mina kärlekar ser ut i mina mardrömmar. Hon läser kafka för att kunna driva med de som frågar henne om kafka på tunnelbanan där hon läser kafka. Hennes tunga är vassare än rakblad och har fler sidor än en slipad diamant. Hon säger "postmodern" som om det fortfarande var okej. En dag stod en grönhårig tonårstjej och sålde medlemskap i Rädda Barnen. "Vad tycker du om sexuella övergrepp på barn?". "Helt underbart". Hon log i en hel vecka åt sin egen förträfflighet. Hon är hemligt kär i Nicola Tesla. Hon hyser ohemligt hat mot Nicola Kuperus.

En natt för inte alltför längesedan drömde hon att hon bodde på månen år 2112. Det var enda gången hon känt sig hemma.

come closer.

En sak bör sägas, denna måndag är inte som andra. Tidigare måndagar har varit stela. De har varit hetsiga och haft dåligt samvete för att det inte går att skapa något. Gud vilade inte på söndag, han vilade på måndag. Det ligger i dagens natur att vara fumlig och tappa tandborsten på skjortan. Jag skulle väl inte haft på mig den innan jag började borsta, men det är ändå måndagens fel. Det ligger i dagens natur. Jag byter skjorta. Spiller kaffe.

Denna måndag är inte som andra. Tidigare måndagar har varit tröga starter. Som tåg. Lagom till onsdag finns momentum nog att krocka rätt in i helgen och ha sönder möbler och hjärnceller. Men idag är det måndag. Jag vandrade in gryningen med en sommarcigg. Jag sommarröker. Sa jag det? Stavas det verkligen med två r? Natten ljusnade, blev blå. Blev lila. Blev grön. Blev gul. Avslöjade sina hemligheter för mig innan resten av världen fick veta.

Denna måndag är inte som andra. Ingen och ingenting vågar vara fullt ut. Försiktigheten toppar runt fyratiden. Efter det blir det en platå med nervöst mellansnack och löften om berusning. Men denna måndag vill vara mer. Vill kunna skapa. Vill bryta sin cirkel och försöka sig ut ur apatin. Hej mitt namn är måndag och jag är apatist. Idag är första måndagen på resten av din vecka. Och satan vilken vecka det kommer bli.

nutid.

It's that time again kids! Tid för nya tag. Tid för nytt skinn. Tid för förändring. Detta blir det sista inlägget där allt är som vanligt. Steg tas bort från normalitet och konkretism och vardag. Steg tas mot abstraktion, mot fantasi, mot dröm. Imorgon börjar något nytt. Något bättre. Något overkligt.

Den Sista Bloggen börjar om. Välkommen hit.

supernova.

När ord behöver uppfinnas för att beskriva skönheten av en solnedgång sedd genom dimman av planetens ringar i ett binärt solsystem. När vi vandrar på en nykoloniserad värld i systemet Zeta Reticuli och surfar på vågor av flytande metall. När vi spelar något som liknar pingis i nollgravitation där bollen ersatts av en alkaloid med hundra gånger starkare ytspänning än vatten. När vi består av ren information mer än av levande celler. När barriären mellan tanken och ordet för längesedan rivits och ersatts av en aldrig sinande ström av poetisk omnilingual kvantmekanisk filosofi, för det är det enda som går att diskutera utan absoluter.

Väck mig då.

knulla, knarka, musicera.

Jag släpper lite BERZEFOADX-klassiker. Mitt roligaste sidoprojekt lever igen. =D

den trasiga tiden.

I ett försök att översätta musik till ord. Arvikafestivalen 2009 var en hit. Depeche Mode, NIN, Eagles of Death Metal och Mars Volta levererade, men de små överraskar alltid mest. Sinicess var det perfekta bandet och kickade igång festivalen i underkläder och psykos, och Lur avslutade med dampiga slingor och lager på lager av briljanta rytmer. Övrig dagtid spenderades slöandes på Jamobilens gräsmatta i kudd- och människohögar och övrig nattetid var det stamp i ravetältet. Men 90% av en festival är hänget och folket och underbara människor som skapar små små stunder av total extas.

Jag har varit hemma i mindre än 20 timmar och är redan nostalgisk.