kärlek.

Jag tror jag har hittat hem, efter så många år av trivsam ensamhet. Jag trodde inte det fanns någon för mig, att jag alltid skulle vara ensam. Visst, det fanns en del kärlekar som jag delade livet med ett tag. Det fanns förälskelse och jag kommer aldrig glömma de soliga kramarna och de heta nätterna, aldrig. Men jag kände på mig att det var något som fattades, något som inte riktigt stämde, så jag fortsatte leta. Gick från en förälskelse till en annan, ena famnen mer villig än den andra utan att hitta den rätta för mig, och till slut slutade jag leta.

Men det är när man slutar leta som man finner det man letar efter sägs det. Och jag anade ingenting. Plötsligt stod hon där, i en het röd klänning och tittade åt det motsatta hållet. Jag såg henne från andra sidan lokalen, och det var en stor lokal mind you. Våra blickar möttes och jag närmade mig. De första orden var stapplande, men på pappret var allting perfekt. Hon var unik och tidlös, och hon klickade med mig. När våra kroppar närmade sig varandra så var det som att hitta en förlorad pusselbit. Plötsligt insåg jag att det är så här det ska kännas. Det är så här det alltid borde vara, och kommer vara. Vi skiljdes åt med löfte om att ses igen. Hon ska bli min.

Tyvärr kostar hon 120 000 kronor och ett körkort. Dyra jävla slyna.