de lyssnar.

Jag ligger fortfarande invävd i en kokong på morgnarna, men det är mindre ångestfyllt. Jag inbillar mig att väggarna hör vad jag säger, vad jag tänker. En dag måste jag kolla vad som finns bakom tapeterna, men vi flyttar snart, och jag tror inte tiden räcker till. Dessa dagar önskar jag mig till en strand med värmande solnedgång och iskall lemonad och inte ett enda ljud annat än vågorna som klättrar upp på stranden och faller ner, igen och igen. Jag blundar och i några minuter är illusionen total. En mygga försöker äta på mig. Sanden klibbar mot fötterna och värmer. Saltvattnet torkar på min kropp och lämnar vita avlagringar som smakar hav. Och hela tiden havets rytmik som vaggar mig till sömns.

Jag öppnar ögonen och väggen tittar tillbaka. Ibland snor fiktionen från mitt liv.