livet nattetid.

Det finns en video med musik. Musiken och videon kan få dig hypnotiserad. Du blir i extas, total njutning. Din hud ramlar av, dina ögon börjar blöda, delar av din kropp faller av. Och du har aldrig känt en sådan njutning tidigare. Man ser människor, utan ben, utan armar, ibland finns bara huvudet och halva torson kvar. De är i absolut extas och snart döda. Det är blod och hudbitar och inälvor överallt. Extas och psykos. Den där musiken. Jag hör den fortfarande i huvudet.

Jag ser delar av videon, tittar bort. Pappa, farbror och syster är också med. De tittar bort men syster ser mer. Hon hamnar i ett förstadie, blir inte sig själv, ser verkligheten med andra filter. Jag måste ta hand om henne. I flera dagar tar jag hand om henne samtidigt som ingen tror mig när jag säger att musiken jagar mig. Musiken följs alltid av demonen som ger dig ultimat njutning till det ultimata priset. Jag ser människor utan hud, med sina armar i en hög bredvid dem, med sin skalp på marken, med bara ett blodigt skallben på halsen, stönandes av njutning. Vi flyr. Jag hör musiken ibland, på avstånd, springer så långt bort jag kan.

De övertygar mig att syster har psykos. Jag gråter när jag går till sjukhuset med henne. Hon tittar på mig och ler, förstår inte. Jag är i en främmande stad, ensam, med saltiga kinder. Handlar mat, gråter oavbrutet. Bor på ett hotell. Äter middag. Tittar mig i spegeln. Tar en dusch. Tårarna blandas med vatten och jag hör ett oljud. Duschmunstycket låter. Jag slår på det. Det låter högre och jag hör att det inte är oljud. Det är musiken. Den är nära. Jag stänger av duschen och musiken är precis bakom mig. Jag drar undan draperiet och ser det tomma badrummet. Musiken rör sig överallt. Jag fryser av chocken. Bakom mig, framför mig, till vänster om mig, ovanför mig, musiken rör sig överallt. Jag försöker se, det finns inget att se. Den har hittat mig.

Jag vaknar upp, svettig och skräckslagen och reser mig upp blixtsnabbt och hör ekot av musiken studsa mellan väggarna i mitt rum.

Jag vågar inte somna om. Det har aldrig hänt förut.

kärlek.

Jag tror jag har hittat hem, efter så många år av trivsam ensamhet. Jag trodde inte det fanns någon för mig, att jag alltid skulle vara ensam. Visst, det fanns en del kärlekar som jag delade livet med ett tag. Det fanns förälskelse och jag kommer aldrig glömma de soliga kramarna och de heta nätterna, aldrig. Men jag kände på mig att det var något som fattades, något som inte riktigt stämde, så jag fortsatte leta. Gick från en förälskelse till en annan, ena famnen mer villig än den andra utan att hitta den rätta för mig, och till slut slutade jag leta.

Men det är när man slutar leta som man finner det man letar efter sägs det. Och jag anade ingenting. Plötsligt stod hon där, i en het röd klänning och tittade åt det motsatta hållet. Jag såg henne från andra sidan lokalen, och det var en stor lokal mind you. Våra blickar möttes och jag närmade mig. De första orden var stapplande, men på pappret var allting perfekt. Hon var unik och tidlös, och hon klickade med mig. När våra kroppar närmade sig varandra så var det som att hitta en förlorad pusselbit. Plötsligt insåg jag att det är så här det ska kännas. Det är så här det alltid borde vara, och kommer vara. Vi skiljdes åt med löfte om att ses igen. Hon ska bli min.

Tyvärr kostar hon 120 000 kronor och ett körkort. Dyra jävla slyna.

gör som jag säger.

Ibland glömmer jag hur skönt det är att vara arg. Alltså, att vara riktigt arg, känna det och bejaka det. Inte att typ störa sig på grannens jobbiga hundjävel, utan att under en längre period brytas ned av människors inkompetens, lathet och totala brist på ärlighet. Att bli arg. Allting blir skarpare, världen rör sig lite långsammare och orden fokuseras till knivskarpa meningar som känns som brinnande lava. Med gift i.

Jag är en köttätande eldsprutande drake.

Ett telefonsamtal fick mig att koka över. Jag gjorde mitt och tre timmar senare hade ett ärende som tagit månader klarats upp. Jag borde bli arg oftare.

Och jag tycker fan aldrig Idealistic blir gammal. Måste vara något fel på mig:


Digitalism - Idealistic (Chewy Chocolate Cookies remix)



Ghostface Killah - Charlie Brown (Yuksek Remix)

stopp.

Ibland vill jag verkligen, verkligen att saker bara ska stabilisera sig. Men sen minns jag hur tråkigt det är när dynamik försvinner. Jag läser gamla drömbeskrivningar och kan inte minnas senast jag hade en givande dröm. Det måste ha varit i höstas. Jag minns visst. Jag hade multipla personligheter och åt toast serverat av greker i en tapas-restaurang i paris. Jag vill ha sådana drömmar igen.

Det är lite som att vänta på en renovering i lägenheten, och under tiden måste man sova på polarens soffa som visserligen är sjukt skön, men det är inte riktigt hem. Jag är inte inne just nu, men lämna ett meddelande så återkommer jag vid tillfälle.

Och det var fan inte bättre förr:

rox.

Det har gått över en vecka sen sist. Jag har helt enkelt inte känt för att skapa något. Det har varit mer givande och roligare att förstöra, som det alltid är. Måste kanalisera den driften till konst. Så vad har hänt? Jag var i Göteborg och såg Måsen och bröt ihop lite. Igen. Det var nog bra. Jag har blivit lite mer förälskad i Gbg. Kärlek börjar med bråk, och vi kom inte alls överens i början. Jag har gjort övningar varje morgon som har gett resultat. 20 armhävningar. Jag har köpt en ny rock och i stort sett pensionerat min gamla. Och jag kan nå ut. Bara i korta perioder, men det är en förbättring. Alla är rädda för sin egen potential. Jag tänker inte böja mig för rädslan.

Idag lyssnar jag på nya Franz Ferdinand och funderar på namn för nytt musikprojekt och äter sen lunch med Mara. Sen ska jag fixa finansiering och ett jobb. Sen ska jag diskutera min roll i en opera.

Efter det kan vad som helst hända. Gärna följande:


wingsuit base jumping from Ali on Vimeo.

sense.

IT MAKES NONE

de lyssnar.

Jag ligger fortfarande invävd i en kokong på morgnarna, men det är mindre ångestfyllt. Jag inbillar mig att väggarna hör vad jag säger, vad jag tänker. En dag måste jag kolla vad som finns bakom tapeterna, men vi flyttar snart, och jag tror inte tiden räcker till. Dessa dagar önskar jag mig till en strand med värmande solnedgång och iskall lemonad och inte ett enda ljud annat än vågorna som klättrar upp på stranden och faller ner, igen och igen. Jag blundar och i några minuter är illusionen total. En mygga försöker äta på mig. Sanden klibbar mot fötterna och värmer. Saltvattnet torkar på min kropp och lämnar vita avlagringar som smakar hav. Och hela tiden havets rytmik som vaggar mig till sömns.

Jag öppnar ögonen och väggen tittar tillbaka. Ibland snor fiktionen från mitt liv.

syndare.

När människor jag älskar trycks ner. Minns ni killen i mellanstadiet som inte riktigt syntes, var aningen för bra i skolan och som de flesta inte hade några problem med att reta lite då och då? Minns ni när han ballade ur och spöade skiten ur någon som råkade säga fel sak på fel dag? Det var blodstänk på väggen och kvartsamtal. Tro mig, den killen finns kvar.

Han väntar på fel ord, fel dag och rätt tillfälle.

Må 2009 bringa syndernas hämnd tiofalt mot de som förtjänar det. Gott nytt år.