man vänjer sig inte.

Det finns verkligen ingenting nytt under molnen. När folk försöker få mig att stå kvar på jorden så hoppar jag högre. Är det att ignorera verkligheten eller att ta tag i sin tristess? Det blir tröttsamt när allt går i cirklar och livet upprepar sig själv tillräckligt ofta för att det ska märkas under loppet av bara några år. Jorden är platt, homosexualitet är onaturligt, kvinnor är horor, svartskallar är våldsamma och du hjälper inte till. Det värsta/bästa är att mina känslor för folks misstag och brister börjar försvinna. Snart hänger jag med sverigedemokrater och talibaner, eftersom de ju faktiskt har andra kvaliteter.

Det finns verkligen ingenting nytt under molnen, så jag ska odla vingar.

biktologi.

Detta är inte blogginlägget jag hade för avsikt att skriva när veckan började. Det blir det mest uttömmande, ärliga och förhoppningsvis det sista jag skriver om depressionen. Sedan vidare. Okej? Okej.

De senaste tre åren har varit på gränsen till outhärdliga. Det började egentligen för mer än tio år sedan, men det var 2007, efter Malmö som jag så smått började inse att det inte är meningen att människor ska känna sig så här. Trots de ofta löjligt godtyckliga värderingar som folk lägger i ordet så finns det tillfällen att använda det. Nej, det är inte normalt att känna sig så här. Jag försökte fly Stockholm som vanligt, hamnade i London och lärde mig saker. Kom tillbaka efter ett halvår, monetärt fattigare, själsigt uttömd och några år visare. Om jag hade hamnat här på grund av mina val så måste mina val ha varit felaktiga. Jag måste konsekvent ha valt fel precis varje gång i hela mitt liv. Min kropp värkte och jag trodde 2008 skulle bli mitt sista år. Så jag skrev.

Jag skrev och påbörjade saker som om hundra år kommer skrivas klart och vara helt briljanta. Eller hittas och affischeras upp som en varning om vad som händer när man inte gör klart projekt. Man äts upp inifrån. 2008 var som ett konstprojekt. Jag kände mig dum, misslyckad, tjock och övertygad om att jag hade cancer i hela kroppen. Det var ungefär som en tonårsangst som aldrig slutade, och det började bli jävligt tröttsamt. Fatta att tröttna på sitt eget sällskap. Så jag bröt ihop lite. Jag har foton från kvällen då jag är hos Joanna och vi dricker vin och har kul. Några timmar senare och jag kan inte sluta gråta eller skrika. Spårar ur, äntligen. Jag minns inte hur jag kommer hem, men det är tack vare Joanna. Hösten 2008 är första gången i mitt liv då jag får träffa en vettig psykiater. På juldagen börjar jag äta antidepressiva.

Det är som att ha levt i dimma hela sitt liv. Som att aldrig kunna se mer än 20 meter framför sig och egentligen inte reflektera över det, eftersom man aldrig känt till något annat. Världen bara är så. Och sedan, under loppet av ett år så försvinner dimman. Det är så vansinnigt sjukt. Och jag är så vansinnigt rädd för att tappa klarheten. Jag åt medicin i ganska exakt ett år. Under det året gjorde jag en del subtila och en del mindre subtila förändringar i mitt liv. Gamla vänner försvann och nya dök upp. Jag upptäckte fysisk träning. Jag upptäckte nya känslor som jag inte trodde jag var kapabel till att känna, och tappade några som jag definitivt kommer sakna. Det här året är mitt första år.

Den här våren är min första vår.

Och nu ska jag sluta vara svår och istället fortsätta med att skriva dikter. Ehm.

Akta väggen.

Orka lära om allt. Det går inte att skapa. Det går inte att skriva. Eller, det går. Men det går fantastiskt långsamt och då är det inte ens värt. Läs. Läs de här orden. Det finns inget flöde. Det kanske är så att man ibland måste sluta skapa och istället lära sig. Det kanske måste finnas en skillnad i de två aktiviteterna, även i kronologin, att de inte sker samtidigt utan att man lägger undan lång tid åt båda. Lång obruten tid. Det är frustrerande att inte kunna formulera idéerna i ord och ljud. Det är frustrerande att de bara ligger kvar här inne och kokar.

Men okej.

Nu, lära mig.

Sedan, skapa.

schedule.

2007 - weathering of the body vehicle

2008 - mental collapse

2009 - physiological reconstruction

2010 - learn how to walk

2011 - learn how to live

kvalitativ analys av id och efterföljande nedmontering av överjaget.

Det känns som att det börjar bli dags att formatera om datorn, men jag tänker att det kanske bara är gamla mönster som vill styra igen. Gamla mönster som blivit så ingrodda att de manifesteras emotionellt. Är det neg eller inte? Att skilja på intuition och vana (tillsammans med nedmonterandet av den heteronormativa kapitalistsfären och min frisyr, såklart) är pågående projekt. När min organism och mitt teknologiat (ja jag hittade just på det ordet) är ur fas med varandra så hamnar mitt jag - paradoxalt nog - i total balans. Om jag är en våg så visar jag rätt när jag är skev.

Att detta ens väcker reflektion.

Att detta ens väcker reflektion tyder definitivt på ett otvunget nyfiket sätt till tidigare okända tankesätt, en total respektlöshet för språk och struktur och akademiska meriter, och ett sinne som konstant öppnar sig. Det, eller att novembermanin numera gästspelar varje månad.

Jag vet inte om jag är deprimerat extrovert eller maniskt intovert. Jag tror jag har gått från det förra till det senare. Så jävla bra år. Join me Camenes, this is almost the answer.

recursivity.

help me i am stuck inside this triangle

help me for i alone cannot untangle

the mess i created

not so elated

body sedated and mind slowly mangled

three to five in a single triangle

shot you stabbed you and then strangled

the body is weak

the soul is meek

this losing streak needs a new angle

the exit is on the outside of this triangle

keys chains and thoughts all jangle

within this room

approaching doom

never assume you're free and untangled

tvålkontexten.

Jag försöker skriva något här om människors natur och hur torftiga liv de flesta lever och att de trots det lägger så otroligt mycket vikt vid sina favoritband, sina skor, sina studier, sin karriär, sina pengar, sin iphone, sina åsikter, sina dreads, sina snedbenor och sina märkeskläder. Jag försöker skriva om det men antingen låter det som ett psykopatiskt dear john-brev, eller så blir det väldigt väldigt otrevligt.

Så istället skriver jag en dikt.

här är en sak som jag inte kan förstå

när början på slutet är halvvägs klar

och allt du vill göra är att slå och slå

och släppa allt tills du inget har kvar

tills döden knackar på och endast då

får du något som kanske kan vara ett svar

på alla dina frågor, stora som små

och liv blir död och ord blir allvar

och du önskar till slut att du kunde kringgå

denna charad till värld, så ofattbar

och du vet att du måste allt detta motstå

och inte ge efter, men till ditt försvar

så vet du ej vad du ger dig in på

när du djävulens egna utmaning antar

och i slutändan kan det ju ej mig angå

huruvida du dör nu eller blir för evigt oslagbar

de två första.

plötsligt en morgon är det mars och snö

jag blir slickad av en katt till frukost

sotaren halkar av taket

eftersom det är mars och snö

är det flaggdag idag?

jag vill leva jag vill dö i akalla

måndagar är fulla av skit

så det är verkligen inte flaggdag idag

systrar med vapen får nog

måndagssnön blir rödare än vanligt

och rött är ju mer stylish

vi tackar systrar med vapen

jag har tilltro till tisdagar

potentialen för rensning finns där

fysik som en supernova eller ett svart hål?

jag har full tilltro till tisdagar

autopsykoanalys.

Temporär avvikelse från det som blivit normen, dikten. Istället tankar. Tankar om målmedvetenhet. Tankar om uppvaknande. Och tankar om förlorade år.

Tisdagar är traditionellt sett mina hatdagar. De har ingen given plats i veckan. De är identitetslösa och veliga. De är oinspirerande och energikrävande och suger livet ur alla som befinner sig i närheten. Jävla översittardagar.

Det är en av många grejer som har ändrats här, det där med att gilla läget. Inte på ett accepterande och uppgivet sätt, utan på ett frustrerat, inspirerande sätt. Eftersom jag numera kan bygga planer, verkställa idéer och tänka i långtidstermer så funkar det att vara den jag är, och ambition har växt fram. Det är en fullkomligt ny känsla för mig. Tisdagen är okej nu, inte för att den är mindre dryg, utan för jag planerar och behandlar information snarare än går och lägger mig igen. Och ja, tidigare hade jag inte verktygen att planera, eller att se framtiden, eller att ens se längre än näsan räcker. Och så jävla stor är den inte. Faktiskt.

Vilket helt osökt leder mig till åren, de som försvann. Jag tänker, var det en uppoffring för att fungera i nuet, eller var det ett onödigt slöseri? På någon nivå var det medvetet, vilket logiskt borde utesluta slöseri, givet att det inte var ett medvetet slöseri, vilket i sin tur skulle göra mig till en jävla idiot, och det går ju inte för sig. Egentligen handlar det om förlikning, acceptans och att förlåta. Mest mig själv, men även de som observerade utan att handla.

Men det är ett helt annat helvete som vi har all tid i världen att grotta ned oss i. Help me Camenes, is this the answer or the question?

kings and queens

into the darkness we proudly stride with fear and doubt put aside

and many before us have violently died, still not losing their hope and pride

and even more before have cried, lost just because they run and hide

a truth i must in you confide, lest i fail and fall to the side

that this life here is just a ride

pain is pain only if you decide that it is so and willing to abide

this false king and his pride, in his palace of cards and his tiger hide

his former queen that waits outside, all of his commands she defied

staring with her eyes open wide, staring, trying to decide

if this life here is just a ride

the end part I

this is truly absolutely the end i say my dearest of all dear friends

drop the act let's not pretend that soon all will be still

so please, repent and try to amend the damage that far beyond extends

and one of these days we surely will descend, and wait deep down we will

stranded on this tiny spit of land with no shores, trees, bar or sand

how i got here i really don't understand but try to explain it i will

it started in the year 1934 with me not wanting to live anymore

i got on a plane aimed for a shore where i would wait until

until my will is not mine at all

until the hill i climb will fall

until i've killed all who recall

until the end has come and gone and dusk brings night and then dawn

then and only then will i atone and all shall be still

it kept on thru the year 1951, my journey had only just begun

when i met this girl bright as the sun who all my wishes fulfill

our eyes met about halfway and she said "hello, my name is mae"

we stood together forever and a day and even more until

a cold winter's night in 1969 brought with confusion of purest design

when nobody knows if it is yours or mine so we both wait until

until my will is not mine at all

until the hill i climb will fall

until i've killed all who recall

this time i promise we're close to salvation, all it takes is a bit more dedication

for us to make this infatuation last even longer still

but all is not what it seem, first we laugh, then we scream

and then we cry like in a dream or a nightmare thrill

sadly all things will come to an end, i say my goodbyes but you still pretend

and simply will not comprehend that this love you kill

will leave both you and me in a mess, will end us both tho i do confess

i will always miss your warm caress, now i wait until

until my will is not mine at all

until the hill i climb will fall

until i've killed all who recall

ditt kött.

en enda lycklig natt då du mig hinner ifatt

då tiden stannar för att våra hudar blir ett kött

då livet pausar och från mig tar allt jag är, blir och var

och det enda lilla jag har kvar är du och jag och vårt enda kött

nej, hellre denna pausbild här för evigt och alltid mitt sinne när

för du är borta och jag är här och i evig väntan är allt sockersött

att aldrig ses och aldrig ta på dina fräknar, att aldrig förta

fantasin om vår första kyss i Moskva där våra kroppar blev till ett kött

att aldrig gräla, bråka eller hata, alltid stanna innan dina delikata

läppar möter mina desperata läppar och blir till ett enda kött

när livet självt spårar ur led och jag för evigt väntar på besked

om när och var jag kan lägga mig ned vid dig, kött mot kött

ja, först då och endast då kan jag extasen nå

och slå mig själv gul och blå för att få vara ditt kött

min vän Väntan.

oh dear lord

keep me ignored

until i get bored

oh bright sun

you know you've won

let me be done

oh my dear

please hold me near

until i disappear

oh sweet nurse

it will get worse

by the end of this verse

oh my oh my

i cannot deny

this my final good bye

oh joy oh joy

at last this boy

will the end enjoy

i hope i get

the peace in death

that life hasn't provided yet

min vän Ilskan.

to this empty cabin i retire
the center of this land
wishing for my hearts desire
one i cannot understand

storm and hail and a forecast so dire
bad things are at hand
still i wait inside this spire
nothing goes as planned

this castle reaches higher and higher
soon it'll crumble like sand
i sit and i wait until i tire
and i can't , no i wont understand

until one day a view from a far
brings with it a bright shooting star
that will crash and burn all that we are
who would've known, it was the real czar

ett två tre.

en liten ram av plastglas
en skärva av en slashas
ett enda sätt att va i fas
en liten ram av plastglas

två bitar text i ugnsform
två små jag och en enorm
två stycken kött med smak av storm
två bitar text i ugnsform

tre är lagom många år
tre sekunder läker sår
tre blir fyra, var två igår
tre är lagom många år

löjlig dikt nummer hundratolv.

Tidigare har varje dag varit värre

och sämre än den förra dagen som var.

Nu när mina dagar blir färre och färre

så fyller jag dem med kunskap och svar.

Turligt nog blir allting bättre och lättare

för att till slut en dag bli riktigt bra.

Jag blir smartare och lite nättare

tillräckligt för att en dag bara dra.

min vän Ondskan.

everyday is exactly the same
bored at class with noone to blame
kyle comes by
gives a witty reply
still everyday is exactly the same

i hate this place, i really do
lunch lady doris gave me the flu
and that english teacher
worse than a preacher
i hate them all, old and new

monday morning and i'm in hell
the fat kids cat at show and tell
ignore it all
and leave for the hall
but oh my god, what is that smell?!

tuesday morning and i'm nearly done
goddamn jocks killing all the fun
and that really hot chick
that's really really thick
fuck it all, i'm getting a gun

last day of school is a day in july
smile at me and i answer "bye bye"
i shoot and i shoot
and begin the pursuit
and smile to myself, saying "please die"

principal rooney puts up a fight
i shoot and kill everyone in sight
a girl so cute
and even a mute
i'm really gonna sleep well tonight

they hide in rooms and wait for a while
lunch lady doris, the jocks and kyle
the cops arrive
i'll never survive
so i finally go out with a bang, with style

well here we are, trying to reminisce
me, cho, klebold and harris
from the throne in hell
i bid thee farewell
cherish my memory and blow me a kiss

rise of the goblin king

once upon a midnight bedroom
a girl with eyes so black and bright
a boy asleep in her bed, his tomb
that her bed becomes at night
she speaks words of death and gloom
to make the boy fright

one two three
i wish the goblins free
three four five
none will survive

but words they mean more than their sound
the girl and the boy so very young
not knowing of this the gate that they've found
they quickly scurry along
but from the dark and dirty ground
come monsters with hungry tongue

one two three
i wish the goblins free
three four five
none will survive

the girl and the boy escape thru the dark
and slowly come king and queen
but soon they hear the monsters bark
they die at age thirteen
"yum yum" says the goblins and remark
"tis mighty tasty spleen"

one two three
i wish the goblins free
three four five
none will survive

monet rhymes with prey and gay.

once upon an april's day

i sat at my desk in my downtown flat

i typed and thought and was about to say

when this child shows up, this little brat

"hi little friend, are you lost? astray?"

"no" said the child, "but i'm a little sad"

"you see, my father, he lost his way"

"he yells and screams, he's like that, my dad"

i asked the child "did you run away?"

"you should really go back, you should do that"

"it gets worse" i heard the child say

and feared the story would end with a splat

"he really snapped when i didn't obey"

"so he went to the hall and brought the bat"

"first he smashed the painting by monet"

"then i think he killed the cat"

"i saw him approach, he was on his way"

"to end my life, he was really mad"

"so i grabbed a knife and decided to stay"

"and face my father in mortal combat"

oh dear oh dear, i hate to say

i told you so, it's such a cliche

the story ended with a splat

kill maim torture and slay

i still see him every other day

though all grown up he is today

he sits and plays with his knife

how i wish he'd just go away

a single leaf from trees above

soaring free like a bird

target practice a man in love

a shepherd without a herd

the leaf goes on and on and on

first second and third

the fourth and fifth and until dawn

a theater of the absurd

the man in love, in bed he lies

with flowers that are dead

given to him by many goodbyes

black blue and red

first he wakes and then he sighs

why wont he die instead?

if he could embrace demise

he wouldn't be in bed

the leaf goes on from house to house

hoping it will find

the man in love one more allows

before he change his mind

the leaf flies quick and finally bows

before the man so kind

leaf and man both give their vows

forever and always intertwined

now all of this and more may come

tell me you comprehend?

this story told is close to done

if you'll your ear me lend

leaf and man and the bigger sum

all of it will bend

to the shepherds will, cause he's got a gun

and this my dear is the end

projekt.

serenly we walk on this january day

wondering what, if anything you'll say

on this, the last of every street

on the edge of a divide, us and they

rubble and snow and ashes and flesh

and none of it care or matter it may

where are they now, jade and pete

i'm sure that camille and su went away

. my feet on the street on the road of decay

serenly we walk on this january day

slowly absolutely rotting away

your freckles, lies and truth they display

but gone are the smiles of children at play

i might die and you might go

and snow and ashes before us sway

our love began so long ago

but hearts fall apart into disarray

. my feet on the street on the road of decay

serenly i walk on this january day

not giving up, not today

while this wall of sand and concrete

might stop me for now might force a retreat

might cut me down and make me dismay

the time will come on a february day

i will be forced to stop and replete

and then everything goes on repeat

. my feet on the street on the road of decay

bruksanvisning.

Ett sandkorn mellan tårna på en clown på en strand på en ö i ett hav utan slut. En droppe på ett blad i en buske i en skog utan tak. En flamma från en stjärna genom ingentinget landar på en ögonfrans.

Det är som om jag tagit slut och fortfarande bara har ett blankt papper. Jag tappar år, trots att allt borde vara bra nu. Taket är för lågt och väggarna är för nära och luften är för kall men täcket är för varmt. Mitt kött känns mer och mer som ett hinder istället för ett redskap. Den här världen har aldrig varit min och jag är trött på att försöka. Behöver en annan värld.

En värld med högt i tak.

en bit papper från sommaren 2003.

19 juni 2003 kl 0810

Volga, någonstans mellan Kazan och Nizhny Novgorod.

Gick på gatan med en kvinna. Helt vanlig förort i Stockholm. Ser nakna människor på gatan täckta med stora genomskinliga plasttält, leriga och slemmiga med helt totalt smärtande blickar. Ett barn vid en dörrpost. Alla krälar.

- Det är en konstutställning, säger hon jag går med. En av tjejerna på marken reser sig upp. Ytterligare en. De har kroppar som dockor.

- - -

Tunnelbanesystem, typ Sthlm/Moskva. Ett band som spelar rysk folkmusik. Jag går förbi en spegel och ser att jag är blond. Påpekar för mitt sällskap att jag måste skärpa mig, det här ser för fjolligt ut. I sällskapet ingår samma kvinna som tidigare. Bandet har en stor publik. De *otydligt* och frågar kvinnan jag är med om hon vill vara med. Efter en stunds övertalning hänger hon på. Tror jag. Jag får en maraca. Bandet springer iväg och fansen springer efter. Jag också, spelandes på min jävla maraca. Hittar bandet, spelandes med en stor vägg bakom sig. Speciellt en tjej spelar helt underbart.

Musiken slutar. Jag sliter upp pengar, vill ge till henne.

- - -

Sceneriet ändras. Öken. Bandet har bytts ut mot afrikanska infödingar. Publiken är kvar. Jag står fortfarande med en 50-lapp i handen. Vill ge till henne, som nu är stamledaren. Abbe är där.

- Vad försöker du göra nu?

Jag tror han vill att jag ska ge pengarna till hela stammen, eller kanske inte ge några pengar alls.

- Det som gäller i slutändan är vad han däruppe vill, säger Abbe.

- Jag vet inte ens om han finns. Eller om det är en han. Det som är viktigt för mig är det som känns här, i hjärtat.

- Du gör som du vill.

Sedan går han. En gammal man kommer fram, kostym, gråhårig, hatt, proper, snälla ögon. Mitt i öknen. Han säger något. Vad fan sa han? Jag minns inte, men det slutar med att han och jag lägger oss på marken och gråter floder. Bokstavligt talat.

mellanspel.

Efter temporär förvirring. Allt är lugnt nu. Ibland är det omöjliga det enklaste. Betingning åsido, i kärnan har ledtrådar alltid funnits. Evigt liv för alla. Ibland är det enklaste omöjligt. Innan kvantbiologi avslöjas helt. En gång fanns en bra dag. Istället för sämre. Nu.

short story part II

This is a hospital. This is a friend. These are my eyes. This is me waking up. This is me taking my pills. This is me learning how to smile. This is me with insomnia. This is me, staying put.

This is a hospital. This is a friend. These are my red eyes. This goes on forever. These are old polaroids. These are dead flowers. This is time passing by. This is me, staying put.

These are my eyes. This is a friend. This is a hospital. This is me saying good bye. This is a friend not understanding. This is a friend crying. This is a friend leaving. This is me, staying put.

This is not a hospital. These are not my eyes. This is someone new. This is the part I killed. This is the part I left behind. This is the part I forgot. This is the part I ignored.

This is me at my funeral. This is me saying goodbye. This is me, confused. This is me, mad. This is me, drunk. This is me without a core. This is me without myself.

This is not an option. This is not a journey. This is not what I wanted.

This is a friend leaving.

This is me, staying put

short story part I

This is me, pure and brand new. This is me with big hair and lucid dreams. This is me at school, getting beat up. This is me at class, failing. This is me at recess, getting laid.

This is me backpacking with nothing but open road ahead of me. This is me surviving a crash. This is me falling in and out of love. This is my scar. This is me, looking for home.

This is the sound of me trying to keep up. This is me making the wrong choices. This is me reaping what i sow. This is me, falling behind. This is me, last man standing.

This is me, exposed. This is me with nothing left. This is time, running away from me. This is me, overweight and on the edge. This is me, falling.

This is ten years later. These are the pieces left. This is me holding on. This is me realizing i stopped trying. These are my eyes. This is a friend. This is a hospital.

This is me at the end of the line.

This is me, giving up.

Trial and terror.

December kommer bli ledigt och fattigt. Fokus på två saker och två saker enbart. Musik och träning. Jag försöker hjärntvätta mig själv till att skita i precis allting annat. Det verkar vara det enda sättet att bli klar med något överhuvudtaget.

Så hejdå vänner, hejdå fest, hejdå hångel, hejdå tv-spel, hejdå film och hejdå livet. Vi ses 2010.

Robot Must Kill - Love, rum and spit

renewal.

Det finns fortfarande rädslor kvar här, i det här rummet där jag är. I det här rummet där jag är finns en dörr och ett fönster och det räcker. Det räcker för att se ut och det räcker för att se in. Och det räcker för att stänga ute ibland och det räcker för att lämna det ensamt ibland.

Det finns fortfarande rädslor kvar här och det mest konkreta beviset är att jag fortfarande inte vågar bygga mina kärlekar. Jag vågar fortfarande inte mer än doppa tårna i det jag vill bada i. En hud som innehåller perfektion. Jag vill bada i perfektion. Jag vill bada i dig.

how much?

How much

more is it?

for this item?

is the fish?

baggage have you got?

is right?

is left?

time is left?

time is left in the world?

of the world is left in time?

is it really worth?

of You have you spent?

more can you take?

more can you take?

more can you take?