Det finns verkligen ingenting nytt under molnen. När folk försöker få mig att stå kvar på jorden så hoppar jag högre. Är det att ignorera verkligheten eller att ta tag i sin tristess? Det blir tröttsamt när allt går i cirklar och livet upprepar sig själv tillräckligt ofta för att det ska märkas under loppet av bara några år. Jorden är platt, homosexualitet är onaturligt, kvinnor är horor, svartskallar är våldsamma och du hjälper inte till. Det värsta/bästa är att mina känslor för folks misstag och brister börjar försvinna. Snart hänger jag med sverigedemokrater och talibaner, eftersom de ju faktiskt har andra kvaliteter.
Det finns verkligen ingenting nytt under molnen, så jag ska odla vingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar