autopsykoanalys.

Temporär avvikelse från det som blivit normen, dikten. Istället tankar. Tankar om målmedvetenhet. Tankar om uppvaknande. Och tankar om förlorade år.

Tisdagar är traditionellt sett mina hatdagar. De har ingen given plats i veckan. De är identitetslösa och veliga. De är oinspirerande och energikrävande och suger livet ur alla som befinner sig i närheten. Jävla översittardagar.

Det är en av många grejer som har ändrats här, det där med att gilla läget. Inte på ett accepterande och uppgivet sätt, utan på ett frustrerat, inspirerande sätt. Eftersom jag numera kan bygga planer, verkställa idéer och tänka i långtidstermer så funkar det att vara den jag är, och ambition har växt fram. Det är en fullkomligt ny känsla för mig. Tisdagen är okej nu, inte för att den är mindre dryg, utan för jag planerar och behandlar information snarare än går och lägger mig igen. Och ja, tidigare hade jag inte verktygen att planera, eller att se framtiden, eller att ens se längre än näsan räcker. Och så jävla stor är den inte. Faktiskt.

Vilket helt osökt leder mig till åren, de som försvann. Jag tänker, var det en uppoffring för att fungera i nuet, eller var det ett onödigt slöseri? På någon nivå var det medvetet, vilket logiskt borde utesluta slöseri, givet att det inte var ett medvetet slöseri, vilket i sin tur skulle göra mig till en jävla idiot, och det går ju inte för sig. Egentligen handlar det om förlikning, acceptans och att förlåta. Mest mig själv, men även de som observerade utan att handla.

Men det är ett helt annat helvete som vi har all tid i världen att grotta ned oss i. Help me Camenes, is this the answer or the question?