gul rand.

Jag går på folkungagatan. Bredvid mig vandrar en konstnär av klassiskt snitt. Världens ljus slocknar och vi kryper ner i en källare där alla skrattar förutom en kort blondin som vägrar berusa mig. Där nere möter jag en kvinna från mitt förflutna och en man från min framtid. De har gift sig och deras namn är nu samma. När folk har skrattat färdigt så vandrar vi ut ur källaren och in i staden. Vi är på väg mot mitt nya hem. Vi är på väg mot framtiden.

Ett brus tar över. Det ökar i styrka och pulserar våldsamt. Något separerar oss och jag gömmer mig i en pub med två målare. Det finns ett arkadspel i källarvåningen som jag lovar mig själv att spela. Men jag glömmer bort det efter några minuter. Istället står berusning på bordet. Jag tackar inte nej. På väg därifrån fastnar jag i någons ögon utan att möta hennes blick.

Världen är så vacker ibland. I natt har marken smält och gatorna rinner ner. Jag doppar fingret i asfalten och målar hjärtan på världen omkring mig. Jag möter ett par på väg mot mitt nya hem. De vandrar flödande och svajande och är tre meter över marken. Jag möter ett par och frågar om de har knarkat idag. De missförstår och säger nej. Asfalten är blöt och vi går uppströms med mark upp till knäna. Jag hoppas vi kommer hem innan det stelnar.

Väl hemma har vi traditionsenligt samtal på balkongen. Jag sitter invirad i en filt och plockar bort bitar av tjära från benen. Jag förklarar vad mitt syfte är. Vad min kärna är. Jag förklarar vad mitt syfte är och insikten om det kommer efter att jag förklarat.

Mina ord kommer nuförtiden före mina tankar.