Jag öppnar ögonen långsamt. De har varit stängda länge. Allt är ljus. Allting är ljus. Konturer avslöjas, fler för varje gång jag blinkar. Jag tittar upp mot mitt tak och ler. Solljuset splittras och reflekteras i fönstret och skapar omöjliga former. Jag ser ut genom fönstret och jag ler. För där ute finns en hel planet med allt som väntar på mig. På mig.
Har du någonsin hört någon säga "idag är första dagen på resten av mitt liv" och menat det med hela sin varelse? Har du någonsin hört någon säga det utan att skratta?
Jag hatar att ha flow i huvudet men inte i fingrarna. För första gången ser jag världen för vad den är och jag kan inte skriva ner det, det är så ironiskt. Världen är en scen och vi spelar karikatyrer av oss själva. Världen är musik och vi är noterna, var för sig är vi förlorade men tillsammans bildar vi skönhet eller inte skönhet. En enda människa kan alltid förändra allt. Kan ta allt. Bara ögonen är tillräckligt öppna. Världen är en oskuld och jag är horan. Världen är Polen och jag är Nazityskland. Världen är en väderkvarn och jag är Don Quijote.
Jag är Don Quijote och allt det här är mitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar