cirkel.

En promenad blir alltid fel. Sms'et löd "vilse i skogen, blir lite sen", fast jag blev aldrig sen. Många saker går förbi mig, jag plockar upp, luktar lite, tittar lite, undersöker och blir nyfiken. Sedan glänser något annat till i horisonten och jag lämnar nuet att dö i min skugga, medan jag rör mig framåt. Tror jag. Egentligen går jag i en stor cirkel och lite då och då går jag förbi gamla lik och tänker att jag någon gång ska. Den enda som lever är musiken, och den går jag inte bara förbi, jag lyfter upp, tar med mig till nästa steg. Ibland lämnar jag den och svänger av åt vänster, men jag kommer alltid tillbaka.

Horisonten döljs bakom lysande orangea pelare som håller upp tvärbanan. Ett berg och en dal står mellan mig och stationen. Jag börjar gå på inrutade stigar som tusentals besökare innan mig trampat ut. Historien visar vägen, som plötsligt grenar sig och båda valen är fel. Så jag lyfter mina fötter beklädda med klackade läderskor och trampar på otrampad mark. Jag bestiger berget och undrar om någon människa någonsin varit just här, på den här punkten. Bron är fortfarande lika långt borta, men med invanda rutter ur vägen så kan jag skapa min egen väg dit, en väg som går snabbare och inte är beroende av historiens feltramp. Och då slår absurditeten mig. Jag står högst uppe på ett berg med skog omkring mig, iklädd kavaj och fina skor, på väg mot lysande orange pelare. Blåtiran från torsdagen har sjunkit, men fått färg. Den här scenen måste förevigas, tänker jag. I brist på kamera, ett blogginlägg. Snart kommer musik på svenska.