artism.

31 juli.

Jag har alltid förlitat mig på mina röster. De har guidat mig, skapat åt mig, visat mig vägar och människor, sagt vad jag ska säga och tröstat mig när jag mått sämre. I perioder har de pratat lägre, nästan viskat. Men det här är annorlunda. Det har varit så jävla tyst på sistone. Inte ens en andning. Mina röster har försvunnit en efter en och jag vet inte längre vart jag ska, vem jag ska prata med, vad jag ska säga. Och framförallt, vad jag ska skriva. Det kommer ingenting längre. Tomma papper hånar mig med sin vägran att fyllas. Tystnaden skrattar åt mig när jag inte kan kväva den med musik. Vänner försvinner och jag låter dem gå.

Men det gör ont. Det känns. Och det är bra.

Det betyder att jag kommer resa mig.

anima.

När jag bodde i malmö hade jag något som jag i retrospekt insett var en ritual. Jag bodde i ett tyst och väldigt lugnt område. Min balkong var sval och ljudlös. Jag brukade spendera midnattstimmar framför datorn. Musik skapades. Jag omgav mig med ljud och oljud tills jag tröttnade. Ritualen bestod i att gå ut på balkongen mitt i natten och röka en cigg. Nattens sista suck. Det var inspirerande och renande att komma ut till absolut tystnad, efter att ha varit dränkt i ljud, och det enda jag hörde var glöden på ciggen som brann. Ibland sprakade det till, och det är nog fortfarande det vackraste ljud jag någonsin hört, när en cigarett sprakar i absolut tystnad.

Det låter som världens undergång, så som gud hör den.

botten.

22 juli.

Jag har dykt hela helgen. Min kropp hatar mig idag. Jag har sett igenom små fönster mot världen de senaste dagarna, ofrivilligt. Mest radio, lite teve, en del tidningar. Jag gillar fortfarande inte vad jag ser och hör och läser. Det mesta går att summera ganska enkelt: världen suger. Nej, seriöst, det är sant. Jag har sett det på teve!

Jag har även köpt en Nikon D80. Säg hej till återkommande karaktären fotointresse. Vad är det med mig och dyra hobbys.

sinday.

13 juli.

Efterklang av rysningar och kroppens vädjan efter vila. Det är alltid dagen efter som är bäst. Stämpeln är nästan borta. Ögonen är vakna, de lever ett annat liv än resten av kroppen. Fötterna vill röra på sig, men de har ingen rytm att följa. När våldet kom gick vi.

Jag går väldigt långsamt till duschen och det har aldrig känts så skönt att bli ren. Det är alltid dagen efter som är bäst.

vanilla.

10 juli.

Det är så sjukt ibland. Slump och ordning. Som när jag köpte en limpa vaniljcigg på båten hem från åbo, och tänkte slänga ner ett paket till Mara. Jag och syster fastnade vid porten, men syster lyckades låsa upp den genom att slumpmässigt trycka på alla siffror på kodlåset. Jag lade ner ciggen i Maras brevlåda. Samtidigt, i en annan del av staden, helt utan att veta vad jag håller på med, köper hon exakt samma cigg.

Det skrämmer mig och gör mig hoppfull.

Mitt experiment börjar få märkbara effekter för övrigt. Att sluta läsa tidningen, se på teve, lyssna på radio och allmänt förorena mitt sinne med den underhållningsform som nyheter oftast är har visat sig ha absolut ingen som helst effekt på mitt välmående. Det jag däremot har fått är en massa tid. Tid att skriva, skapa. Tid att lyssna på musik. Tid att spela playstation3. Det är antagligen därför jag nu bollar en pjäs, ett filmmanus, en roman, två musikprojekt och ett pånyttfött intresse för fotografi, utan att egentligen tappa något av det.

Och så har jag drygt 25 spel också. Ehm.

finland del 1.

5 juli.

Östhammar är en håla. Umeå är vackert. Virrat är gömt. Helsingfors är inbjudande.

Jag har paddlat under midnattssol.