början är nära.

Tänk om mänskligheten är som ett ånglok. När det rör sig sakta är det inte så svårt att stoppa, men så fort det når över en viss hastighet så krossar det alla hinder. I många anseenden utvecklas mänskligheten exponentiellt, men tänk om det är först nu vi nått tillräcklig hastighet för att kunna se mönstret under vår livstid? Eller ännu mer intressant, tänk om vi hade nått det här stadiet tidigare, hade vi inte bromsats innan vi nått tillräcklig hastighet av säg, teknologisk begränsning, pesten, religiös konservatism eller världskrig.

Och tänk om varje gång vi börjat om från början så har vi accelererat snabbare. Det skulle stämma ganska bra med vår historia av plötsliga globala händelser. Men nu känns det som att det aldrig tar slut. Om trettio år kommer vi kunna lagra våra hjärnor i våra datorer. Eller ja, gränsen kommer suddas ut. Kameror behövs inte längre då vi fotar med våra ögon. Och vi komma leva för evigt på internet lol.

Nej men seriöst. Jag är mest rädd att möta en sådan här om tio år när jag är på väg hem innan solen gått upp:

ursprung.

25 mars.

De senaste dagarna, veckorna har varit nedbrytande. På det bra sättet. Många masker som slitits av, många ord som tömts på luft. Det finns en gräns för hur krossad en själ kan bli. Efter ett tag blir bitarna inte mindre, bara fler. På en nivå känner jag mig cynisk, trött, gammal och elak.

På en annan nivå känner jag mig klarsynt, fokuserad, pånyttfödd och ärligare än någonsin. Det är som om världen gick sönder utan att någon brydde sig, och jag kan äntligen säga vad var det jag sa.

Det är som om någon satte skygglappar på mig för hundra år sedan och jag hade glömt bort att de var där. Det är som att de inte är kvar längre och det jag ser kan vara fult och det gör inget.

Det gör inget för det är nytt.

Vad var det jag sa.

Work Of Art.

internet.

skräck.

Jag såg just The Mist, den nya filmatiseringen av Stephen King's novell. Jag älskade King när jag var yngre, och av någon anledning tänker jag klaustrofobi. Det kanske inte är så långt ifrån hur det egentligen var, trots tidens tendens att degradera minnen. Filmen var bra. En riktigt bra rysare, något som blir mer och mer sällsynt. Jag återkommer till det. Klaustrofobi. Dimman handlar om en en liten stad där en dimma innehållandes läskiga monster drar fram, och en massa människor blir inlåsta i en ica-butik. Det jag minns av novellen var att man var inlåst på obestämd tid. Smärtsam död väntar utanför glasdörrarna. Och så vidare. Och det är så sjukt effektivt.

Bra rysare har varit sällsynta i snart tjugo år. Men sedan några år tillbaka har de blivit mer frekventa. Jag minns när jag såg den hundrationde filmatiseringen av War of the Worlds. Jag var rädd. The Invasion (också en nyfilmatisering), rädd. Silent Hill (orka leta upp torrent), kanske inte lika rädd, men klart freakad. Spela hellre spelen, de är läskigare. Anyway, jag ser dessa filmer, och jag ser något gemensamt. Jag kan inte förklara, men om du ser dessa filmer så kanske du kan. Det är en känsla, en hopplöshet som jag finner sjukt attraktiv. Klaustrofobin över att vara inlåst i en kropp som känner smärta och i en värld som vill ha vårt kött.

Jag tänker, allt detta började med Independence Day. Hade den haft den här post911HyperrealismSkräckNerven så hade den faktiskt varit bra, istället för bara underhållande.

The Invasion och Världarnas Krig har filmats flera gånger innan, men aldrig förr har de fångat den här känslan. Klaustrofobi. I en värld där grannens bil kan vara en bomb kommer vi inte ifrån det, vi är inlåsta.

Jag älskar att det syns på duken.

lösningen.

080306

Det Här är vad jag har gjort den sista tiden. Det är enormt befriande att jobba med något annat än musik, något som är så mycket mer fokuserat på hantverk snarare än konstnärlighet. Det är så enkelt, ju mer tid jag lägger ner desto snyggare och mer detaljrikt blir det. Och däri ligger lösningen till det större pusslet. Mitt pussel. Låtsas som att du bryr dig och läs, för här kommer bekännelser du aldrig kommer höra mig prata om.

För inte så länge sedan ägde jag en hel drös kläder, framförallt jackor och skor. Varje gång jag skulle lämna lägenheten var jag tvungen att prova alla kombinationer av skor och jackor, och med sex par skor och sex jackor blir det trettiosex kombinationer. På riktigt bra dagar kunde jag bestämma mig för ett par skor direkt och bara prova jackor. På dåliga dagar kunde jag gå tio steg utanför dörren för att sedan vända tillbaka och göra om allt, med ett annat par byxor. Detta innebar att jag i stort sett alltid kom för sent till vad det nu var jag skulle göra, men jag var sjukt snygg när jag väl anlände, två timmar försenad.

Den senaste tiden har jag bara haft tillgång till ett par skor och två jackor. Det är rätt snygga skor och det är två helt olika, men sjukt snygga jackor, så jag har aldrig känt mig ful. Det som hänt istället är att jag provar olika byxor. Eller tröjor. Men när jag väl valt allt förutom ytterkläder så går det riktigt fort att ta sig ut. Skorna på, och sen fem minuters ambivalens gällande valet av jacka. Det här är inget nytt, och som artikeln skriver (den publicerades för nästan tjugo år sedan) så gjordes experiment under femtio- och sextiotalen som visar på att fler val leder till längre reaktionstid. Nu krävs det inte direkt en doktorand i fysik för att själv räkna ut det, men det är fortfarande en intressant observation och det tål att upprepas i andra ord: ju mer du har att tänka på, desto längre tid tar det att göra något. Eller: Ju mindre du tänker, desto längre kommer du. Och det är därför lill-Bush styr världens mäktigaste stat.

Men min lösning på klädproblemet. Så var det. Högst tre olika varianter av allt. Du kan ha femtio par skor, men bara tre olika modeller. Go uniformellt mode! Fatta hur mycket enklare livet skulle vara då, och man skulle kunna fokusera på att faktiskt göra vettigheter. Det kanske är därför idiotin har tagit över, för att vi som reflekterar och tänker och undersöker har fått lite väl mycket att göra på sistone.

Men det är klart, egenligen behöver jag bara koppla om min hjärna lite.

080302.

Jag har drömt samma dröm. Jag är på en båt, stämningen är festlig, men mest förväntansfull. Vi är på väg någonstans och vi ska göra något stort. Det är en stor båt. Inatt kom vi fram. Vi gled längs med kusten på ön och människorna där kastade saker på oss, mer av nyfikenhet än av fientlighet. Jag gick ut på däck för att få lite luft och titta på ön. Solen är nere. Någon kastar ett litet spjut av bambu som åker rakt in i munnen på mig. Jag känner hur spjutet trasar sönder min hals och i några sekunder står jag och försöker hosta.

När jag vaknar har jag träsmak i halsen.