Var på någon sorts båt/ubåt-kombination som åkte runt under vatten och utforskade. Den gick upp över ytan in i en storm och något hände. Helt plötsligt ändrades båten. Små subtila detaljer, men också saker som att den inte längre kunde åka ner under vatten. Den hade helt enkelt inte kapaciteten. Stormen avtog, men det var fortfarande mörkt och väldigt blåsigt. Människor hade försvunnit, och ingen märkte något, till en början. Vi hittade spår av dörrar och områden överallt. De ledde ingenstans. Som om båten bara ändrats. Alla hade svaga minnen av att vi en gång i tiden gjorde något annat. Speciellt en av kvinnorna ombord hade större kunskap om det här, men hon var också på gränsen till galen.
Plötsligt såg vi en till båt, den såg ut att vara identisk, men det gick sjö och det var mörkt och den försvann. Vi började bygga en teori om att vår båt hade splittats i två, och att hälften av besättningen var på den andra båten som då logisk sett borde ha ubåtskapacitet. Detta var väldigt viktigt, för då kunde vi åka hem, under vattnet och slippa stormen och ovädret. Vetenskapskvinnan tappade greppet mer och mer. Jag gick runt på däck och hon stod och stirrade på en vägg. Jag frågade vad det var med henne och hon bad mig titta. Titta noggrant. vi stod och tittade och plötsligt utbrast hon "en millimeter, allt är fel med en millimeter!", som om hon hade fått en uppenbarelse. Efter det tappade hon greppet. Hon gick runt och såg småsaker överallt och det var alltid "en millimeter" som var fel.
Vi hittar en lucka. Vetenskapskvinnan öppnar den. I den finns en stege ned som aldrig verkar ta slut. Den fortsätter minst flera hundra meter ner, vilket är konstigt med tanke på att båten inte är mer än kanske 20 meter hög. Vi lyser med starka lampor men hittar inget slut på stegen. Vetenskapskvinnan säger att svaret ligger där nere och börjar klättra ner. Vi försöker få henne på bättre tankar, men det lyckas inte, hon är borta.
Stormen passerade och det var sol och fint väder ett tag. Någon ropar något och vi springer över och ser en annan båt och skriker och hoppar av glädje för nu ska vi äntligen få åka hem. Den kommer närmare och glädjen går över i uppgivenhet och skräck. Den andra båten är vår båt, vår kopia. Den guppar närmare och närmare och jag ser någon ombord. Ropar, frågar "ubåt?" och han skakar på huvudet, som om han inte vet vad jag pratar om. Jag inser då att vi aldrig kommer komma hem. Deras båt verkar vara i mycket sämre skick än vår, så vi hjälper över dem till vår båt och fortsätter vår dömda resa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar