autopsykoanalys.

Temporär avvikelse från det som blivit normen, dikten. Istället tankar. Tankar om målmedvetenhet. Tankar om uppvaknande. Och tankar om förlorade år.

Tisdagar är traditionellt sett mina hatdagar. De har ingen given plats i veckan. De är identitetslösa och veliga. De är oinspirerande och energikrävande och suger livet ur alla som befinner sig i närheten. Jävla översittardagar.

Det är en av många grejer som har ändrats här, det där med att gilla läget. Inte på ett accepterande och uppgivet sätt, utan på ett frustrerat, inspirerande sätt. Eftersom jag numera kan bygga planer, verkställa idéer och tänka i långtidstermer så funkar det att vara den jag är, och ambition har växt fram. Det är en fullkomligt ny känsla för mig. Tisdagen är okej nu, inte för att den är mindre dryg, utan för jag planerar och behandlar information snarare än går och lägger mig igen. Och ja, tidigare hade jag inte verktygen att planera, eller att se framtiden, eller att ens se längre än näsan räcker. Och så jävla stor är den inte. Faktiskt.

Vilket helt osökt leder mig till åren, de som försvann. Jag tänker, var det en uppoffring för att fungera i nuet, eller var det ett onödigt slöseri? På någon nivå var det medvetet, vilket logiskt borde utesluta slöseri, givet att det inte var ett medvetet slöseri, vilket i sin tur skulle göra mig till en jävla idiot, och det går ju inte för sig. Egentligen handlar det om förlikning, acceptans och att förlåta. Mest mig själv, men även de som observerade utan att handla.

Men det är ett helt annat helvete som vi har all tid i världen att grotta ned oss i. Help me Camenes, is this the answer or the question?

kings and queens

into the darkness we proudly stride with fear and doubt put aside

and many before us have violently died, still not losing their hope and pride

and even more before have cried, lost just because they run and hide

a truth i must in you confide, lest i fail and fall to the side

that this life here is just a ride

pain is pain only if you decide that it is so and willing to abide

this false king and his pride, in his palace of cards and his tiger hide

his former queen that waits outside, all of his commands she defied

staring with her eyes open wide, staring, trying to decide

if this life here is just a ride

the end part I

this is truly absolutely the end i say my dearest of all dear friends

drop the act let's not pretend that soon all will be still

so please, repent and try to amend the damage that far beyond extends

and one of these days we surely will descend, and wait deep down we will

stranded on this tiny spit of land with no shores, trees, bar or sand

how i got here i really don't understand but try to explain it i will

it started in the year 1934 with me not wanting to live anymore

i got on a plane aimed for a shore where i would wait until

until my will is not mine at all

until the hill i climb will fall

until i've killed all who recall

until the end has come and gone and dusk brings night and then dawn

then and only then will i atone and all shall be still

it kept on thru the year 1951, my journey had only just begun

when i met this girl bright as the sun who all my wishes fulfill

our eyes met about halfway and she said "hello, my name is mae"

we stood together forever and a day and even more until

a cold winter's night in 1969 brought with confusion of purest design

when nobody knows if it is yours or mine so we both wait until

until my will is not mine at all

until the hill i climb will fall

until i've killed all who recall

this time i promise we're close to salvation, all it takes is a bit more dedication

for us to make this infatuation last even longer still

but all is not what it seem, first we laugh, then we scream

and then we cry like in a dream or a nightmare thrill

sadly all things will come to an end, i say my goodbyes but you still pretend

and simply will not comprehend that this love you kill

will leave both you and me in a mess, will end us both tho i do confess

i will always miss your warm caress, now i wait until

until my will is not mine at all

until the hill i climb will fall

until i've killed all who recall