dessa dagar.

En blick över gatan på en affisch limmad över en hel husvägg med en bild på en rockstjärna vars öga är större än hela min kropp, som en påminnelse om dessa bitar av en dröm som en gång var hel, nu bara fragment i min hand och varje dag faller fler fragment bort och jag glömmer vad jag har velat, trots att jag försöker så hårt och fokuserar så hårt och blundar och klämmer ihop ögonlocken och vill verkligen minnas vad det var jag en gång drömde om, stora scener stort hår stor musik stort liv.

Istället har jag klippt mig, men inte riktigt. Jag har ett jobb vid sidan av, men inte tillräckligt för att ta över. Jag hämtar ut kavajen på kemtvätten, iklädd skinnjacka. Det är inte tillräckligt, åt något håll.

Om vi kommer förbli osedda ofullkomliga genier, tvingade till konformitet och aldrig få blomma.

Då väljer jag bort det. Nu. Idag. Bort.

Musicera mera.

Första klara låten med mitt sidoprojekt ROBOT MUST KILL.

Robot Must Kill - Love, rum and spit

vattenfri opera.

Jag har en grej för båtar. Jag har haft det väldigt länge, men insåg det först för cirka fem år sedan. Det var när V och jag var komplicerade tillsammans och jag brukade åka över till henne i Helsingfors med båt. Jag hade gjort det många gånger, och mest hållt mig för mig själv under resan. Spyfulla artonåringar är inte min grej. Men den här kvällen var annorlunda. Jag tog på mig en karaktär och bestämde mig för att antingen ligga eller slåss. Jag misslyckades med båda.

När kvällen led och det började framgå att jag varken skulle få könssjukdomar eller blåtiror så gick jag akterut. Det var en av Silja Lines två största båtar. Längst bak mitt i natten och det var bara jag där. Jag tittade ut på ett oändligt hav och bedövades av vattnets ilskna brus som spottades ut efter fartyget. Överallt svart. Jag tände en cigg och rökte upp den och flippade ut den mot svärtan, och det måste ha funnits någon form av luftficka eller något bara en knapp meter ut, för där ciggen normalt skulle ha börjat falla ner så stannade den upp. Den bara stannade upp, mitt i luften, snurrandes runt sin egen axel och svävade där en stund. Det var magi.

Förändring följer alltid magi.

höjdhopp.

1960 sattes tre världsrekord. Joe Kittinger flöt upp i en enorm ballong till rymdens kant, över 30 km ovan jord, och hoppade. Han föll i väl över fyra minuter och nådde en hastighet av 988 kilometer i timmen innan han öppnade sin huvudfallskärm och svävade ner till säkerhet. Kittinger satte rekord i högsta fallskärmshoppet, längsta fritt fall och högsta hastighet för en människa. Femtio år och ett antal teknologiska skutt senare och Steve Truglia, en stuntman, har bestämt sig för att slå rekordet.

Truglia har med hjälp av ryska rymddräktskonstruktörer och med inspiration från rymdturism skapat en prototyp på en dräkt som är lätt, rörlig, säker och endast har två lager. En standard astronautdräkt har tretton lager. Under femton års tid har Truglia letat material, väntat på ny teknologi och förberett sig för det här hoppet. Rekordet som stått sig i snart femtio år är på väg att bräckas. Nu ska jag kolla på The Stuff och gråta över att jag aldrig kommer komma ut i rymden.

midnattslöften.

1) Titta på minst fem TedTalks i veckan.

2) Ha hemmafest oftare.