gul rand.

Jag går på folkungagatan. Bredvid mig vandrar en konstnär av klassiskt snitt. Världens ljus slocknar och vi kryper ner i en källare där alla skrattar förutom en kort blondin som vägrar berusa mig. Där nere möter jag en kvinna från mitt förflutna och en man från min framtid. De har gift sig och deras namn är nu samma. När folk har skrattat färdigt så vandrar vi ut ur källaren och in i staden. Vi är på väg mot mitt nya hem. Vi är på väg mot framtiden.

Ett brus tar över. Det ökar i styrka och pulserar våldsamt. Något separerar oss och jag gömmer mig i en pub med två målare. Det finns ett arkadspel i källarvåningen som jag lovar mig själv att spela. Men jag glömmer bort det efter några minuter. Istället står berusning på bordet. Jag tackar inte nej. På väg därifrån fastnar jag i någons ögon utan att möta hennes blick.

Världen är så vacker ibland. I natt har marken smält och gatorna rinner ner. Jag doppar fingret i asfalten och målar hjärtan på världen omkring mig. Jag möter ett par på väg mot mitt nya hem. De vandrar flödande och svajande och är tre meter över marken. Jag möter ett par och frågar om de har knarkat idag. De missförstår och säger nej. Asfalten är blöt och vi går uppströms med mark upp till knäna. Jag hoppas vi kommer hem innan det stelnar.

Väl hemma har vi traditionsenligt samtal på balkongen. Jag sitter invirad i en filt och plockar bort bitar av tjära från benen. Jag förklarar vad mitt syfte är. Vad min kärna är. Jag förklarar vad mitt syfte är och insikten om det kommer efter att jag förklarat.

Mina ord kommer nuförtiden före mina tankar.

i woke up mad and it was lovely.

Jag öppnar ögonen långsamt. De har varit stängda länge. Allt är ljus. Allting är ljus. Konturer avslöjas, fler för varje gång jag blinkar. Jag tittar upp mot mitt tak och ler. Solljuset splittras och reflekteras i fönstret och skapar omöjliga former. Jag ser ut genom fönstret och jag ler. För där ute finns en hel planet med allt som väntar på mig. På mig.

Har du någonsin hört någon säga "idag är första dagen på resten av mitt liv" och menat det med hela sin varelse? Har du någonsin hört någon säga det utan att skratta?

Jag hatar att ha flow i huvudet men inte i fingrarna. För första gången ser jag världen för vad den är och jag kan inte skriva ner det, det är så ironiskt. Världen är en scen och vi spelar karikatyrer av oss själva. Världen är musik och vi är noterna, var för sig är vi förlorade men tillsammans bildar vi skönhet eller inte skönhet. En enda människa kan alltid förändra allt. Kan ta allt. Bara ögonen är tillräckligt öppna. Världen är en oskuld och jag är horan. Världen är Polen och jag är Nazityskland. Världen är en väderkvarn och jag är Don Quijote.

Jag är Don Quijote och allt det här är mitt.

nu.

En natt som denna är månen perfekt. Jag somnar till Firefly. Avsnittet som slutar med en duell mellan kaptenen och nån tölp och kaptenen får övertaget för att tölpen är kär i en kvinna som distraherar honom så att kaptenen står där med svärdet mot hans hals och säger "mercy is the mark of a great man" och sen sticker honom med svärdet i magen och säger "guess I'm just a good man" och sen sticker honom igen och säger "well, I'm alright".

Jag älskar den serien.

natt.

... and as I rest my tongue inside her venus divide, all senses deleted, her tyranny transcends. With big giant supernovas like, the entrance of Gods forced open. One shall pass.

i don't like mondays - del I

Vaknar av rytmiska stön. Alltid samma skit på måndagar. Hon jobbar natt och han måste upp tidigt, så enda tiden för sex är nu, omänskligt tidigt på en jävla måndag. Jag dränker mitt huvud i kudden och väntar de åtta minuter det tar för rösterna att nå klimax. Två minuter senare är Bob uppe och gör kaffe. Och jag ska fortfarande inte upp förrän om tre timmar. Jag kastar en blick på klockan och bestämmer mig för att mörda Bob och hans flickvän.

"Nämen, är du uppe?". Bob står i köket i kalsonger, ler trött eller nyknullat. Han plockar ut en kopp ur ett köksskåp och häller upp kaffe åt mig med sina fittluktande händer. Jag tackar och tar emot koppen. Fan jag kommer sakna det här kaffet. Ingen gör kaffe riktigt lika bra som Bob. Jag drar fram en köksstol och sätter mig ned. Han frågar om jag vill ha en macka. Jag tackar nej.

Jag frågar om det var skönt att knulla. Han skrattar ett "ja" till svar och sätter samtidigt mackan i halsen. Han hostar lite nonchalant. Det funkar inte. Jag smakar på kaffet, reser mig upp och tar fram lite socker. Bob tar sig om halsen och försöker säga något. Det låter ungefär som hans stönanden tidigare. Jag häller upp tre teskedar socker i mitt kaffe och rör runt. "Vad är det Bob? Vill du ha socker?". Hans läppar börjar bli lila. Fyfan vilket gott kaffe. "Du gör så sjukt gott kaffe!" utbrister jag. Han vevar runt med armarna och slår nästan till min kopp. Jag puttar iväg honom så han landar på kaffekokaren, och sedan är det som att titta på en Rube Goldberg-maskin. Kannan välter över Bobs snopp, orsakar smärta som gör att han böjer sig hastigt fram, och därför slår huvudet i en öppen skåpdörr, studsar och snurrar ett halvt varv och landar slutligen med solar plexus på en köksstol. En bit macka flyger över rummet och Bob ligger kvar, framåtböjd över stolen, orörlig. Jag dricker en klunk kaffe. "Det där var enkelt", hinner jag tänka innan Veras gälla röst skär igenom rummet. "Kan ni för helvete hålla fan käften jagförsökersovahär!". Hennes brist på artikulation slås endast av hennes totala brist på vetskap om vad som just hänt med hennes pojkvän, och vad som snart kommer hända med henne. Jag plockar upp en kökssax som ramlat ner på golvet och går in i deras sovrum.

- - -