mekanik och fostran.

Det finns dessa moment i allas liv. Samma moment för alla. Jag tvingas stanna upp och måste tänka oerhört koncentrerat för att minnas. Någon sa "du var ju värst av alla" och jag måste stanna upp. Men jag minns ingenting. Inte förrän berättelserna kommer. Det var jag som fick lärare att gråta. Det var jag som skrattade högst. Det var jag som slog första slaget. Det var alltid jag. Jag var ju värst av alla. Jag vägrar tro på det. Det var jag som åt slagen i så många år. Men jag antar att det är bättre att ha dåligt samvete tolv år för sent än att aldrig få insikten. Det är som sorg under en begravning där jag är den enda som sörjer, och där graven är fylld till brädden med förflutna versioner av mig själv.

Någon annan har ockuperat mig i ganska många år. När exorcismen nu är så långt framskriden att det blir märkbart så börjar jag bli rädd för personen som legat där under i alla dessa år. Jag vet att han älskar kickar. Han älskar att köra fort, bli full, knulla, få stryk, knarka, hoppa fallskärm och dyka djupare än vettigt. Men det är också förälskelser och sked i ett helt dygn, det är vardagliga blickar som brinner, det är omöjlig beröring och sociala reinkarnationer, det är att gå in under skinnet och sen laga sprickorna. Det är lika delar rädsla som nyfikenhet.

Det finns mer jag ville skriva. Jag kan inte formulera än. Studion är snart uppe för övrigt. Under tiden finns lite slaskgrejer här.