OMG samhällskritik.

Humor. Skit i att hans far tog livet av sig ett år tidigare. Skit i att han köpte ett vapen två veckor innan morden. Skit i att han slutade gå i skolan efter fjorton dagar. Skit i att han satt inne på hotellrummet under familjesemestern medan alla andra var ute och glodde på sevärdheter. Skit i att han isolerade sig från omvärlden under ett helt år. Nej, fokusera på att BMW'n som blev beskjuten är läskigt lik bilmodellen Blista som finns i Grand Theft Auto. Läskigt lik! Det är tevespelens fel!

"Like the thugs in 'Grand Theft Auto' and warlocks in 'World of Warcraft', Martin-Urban showed no emotion as he fatally shot dentist Terry Fine, 61"

Jo men jo, normala massmördare brukar ju skratta högt och uttrycka en hel palett med känslor medan de skjuter ihjäl folk. Det är de som har POKER FACE som man måste akta sig för. Och seriöst, hette jag "Martin-Urban" i efternamn skulle fan jag också gå på en mordturné. Och jag skulle börja med att ta hand om panikspridarna som skyller random galenskaper på rocknroll, hip-hop, tv-spel och T9-ordlistan.

verkligheten igår.

För några dagar sedan hade jag en enormt komplex dröm. Den var i sanning obeskrivbar. Ord räckte inte. En bild säger mer än tusen ord, och den här drömmen är många liv. Så jag skrev inte ner den. Istället hände något. Sedan den natten har jag, flera gånger om dagen blivit översköljd av känslor, bilder och ljud. När jag var fem år ungefär så spelade jag och syster och pappa ett spel på Commodore 64 vid namn Herbert's Dummy Run. Det finns en citrusfrukt som bara finns i Iran och på obskyra torghandlar ute i hooden. För ett par år sedan åt jag en sådan frukt, och så fort doften nådde min näsa så mindes jag hela spelet i detalj. Jag mindes obehaget över handlingen (du är ett litet litet barn, vilse i ett köpcentrum), skräcken över vad som kunde finnas bakom nästa dörr, och uppgivenheten över att stå precis vid sina föräldrar, men inte kunna nå dem. Det var nog värst, att komma ändå till slutet och sen inse att man missat en liten detalj. Där står min mamma och min pappa, på en rulltrappa bara några meter ifrån mig, och jag kommer inte åt. Den frukten gjorde så med mig.

Men den här drömmen behöver inget som triggar den. Helt plötsligt får jag tusen terabyte data uppackat i loben, och det är fortfarande bara en smula av allt jag upplevde den natten. Det var från en annan planet. En annan verklighet. Folk tror att jag har dåligt minne, men det är fel. Jag har jättebra minne, det är bara fullt av oorganiserat kaos, detaljer och känslor, saker som inte har med den här verkligheten att göra som hindrar mig från att minnas folks födelsedagar.

Och som belöning för att du bryr dig om att läsa mina innersta tankar så får du här två korta musikstycken, varav den ena är en uppdatering på förra inläggets musik:

mekanik och fostran.

Det finns dessa moment i allas liv. Samma moment för alla. Jag tvingas stanna upp och måste tänka oerhört koncentrerat för att minnas. Någon sa "du var ju värst av alla" och jag måste stanna upp. Men jag minns ingenting. Inte förrän berättelserna kommer. Det var jag som fick lärare att gråta. Det var jag som skrattade högst. Det var jag som slog första slaget. Det var alltid jag. Jag var ju värst av alla. Jag vägrar tro på det. Det var jag som åt slagen i så många år. Men jag antar att det är bättre att ha dåligt samvete tolv år för sent än att aldrig få insikten. Det är som sorg under en begravning där jag är den enda som sörjer, och där graven är fylld till brädden med förflutna versioner av mig själv.

Någon annan har ockuperat mig i ganska många år. När exorcismen nu är så långt framskriden att det blir märkbart så börjar jag bli rädd för personen som legat där under i alla dessa år. Jag vet att han älskar kickar. Han älskar att köra fort, bli full, knulla, få stryk, knarka, hoppa fallskärm och dyka djupare än vettigt. Men det är också förälskelser och sked i ett helt dygn, det är vardagliga blickar som brinner, det är omöjlig beröring och sociala reinkarnationer, det är att gå in under skinnet och sen laga sprickorna. Det är lika delar rädsla som nyfikenhet.

Det finns mer jag ville skriva. Jag kan inte formulera än. Studion är snart uppe för övrigt. Under tiden finns lite slaskgrejer här.

fria radikaler.

Det finns en poäng i att titta på hela, men för den otåliga crowden sker hoppen efter 4:30.

oscar.

Få skådespelare lyckas fånga detta känslospektra under en hel karriär som denna man gör under ett fåtal sekunder. Från ilska, till total förvåning, vidare genom sorg över förlorade val, rakt igenom en undran över vad som kommer härnäst, till en förfrågan huruvida högre makter existerar och vilka vägval som ledde till denna stund, tillbaka till absolut förvåning och slutligen försoning. Ninjan är en bonus.

försenad förvirring.

Den här texten gjorde något med mig. Jag brukar hålla politik borta från den här bloggen, men det här var så enormt välformulerat i sin förklaring av den förvirring som råder kring integration, invandring och identitet att ni måste läsa.

Jag höll på att glömma Kista, där en del tjänstemän ville ta ned flaggan från kommunalhuset, på det att invandrarna på Järvafältet skulle känna sig mer hemma. Till all lycka råkade kommundirektören vara en japansk-italiensk-spansk indian. Luis Abascal hette han, från Uruguay var han, ”nu är vi i Sverige”, grymtade han och flaggan blev kvar.

picard <3

Vi fortsätter med temat SKÖN VIDEO.

helylle helgaktiviteter.

Den här låten är min vecka. De spelar på lördag. Vem vill gå med mig?

tituleraistabajs

Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Jag tror mängden strobe räddar det.