Jag svär, hela världen har blivit galen. Det började i måndags.
MÅNDAG
Solen penetrerar min kokong av säkerhet. På kvällen slåss grannarna som bor ovanför. Och sen möblerar de om. Sen börjar den ensamstående mamman som bor i dörren bredvid skrika på sin son, som hon alltid gör. Men han skriker tillbaka, för första gången. Hunden som skäller konstant skäller inte.
TISDAG
Tvättdag. Jag fyller två maskiner med tvätt innan jag inser att det sitter en gubbe i tvättstugan. Han sitter helt knäpptyst och orörlig och läser en bok. Jag fryser till en stund. När jag kommer tillbaka en timme senare är han kvar. Han har inte rört sig, och han verkar inte ha bläddrat i boken. På kvällen åker jag till träningen. På tunnelbanan dit sitter minst tre höga människor oberoende av varandra. På T-centralen står två ordningsvakter och tjafsar med en ung kvinna. När tåget kommer in säger tågföraren "Hej och välkommen till t-centralen. Ta hand om er och le lite extra mot varandra". Jag tittar upp och ingen ler. Efter träningen åker jag till syrran. På väg dit sitter en man hög på opiater och funderar på var han är. Han mumlar destinationer för sig själv konstant. Han frågar en kvinna som sitter mitt mot mig var vi är, sekunder efter att rösten säger "nästa, Zinkensdamm". "Zinkensdamm" svarar kvinnan. Han verkar nöjd med det svaret. I Liljeholmen reser han sig upp och ser väldigt fundersam ut, som om ett tio år gammalt minne försöker ta sig till ytan. Dörrarna stängs och några sekunder senare kommer han på vart han ska. "Skarpnäck!" utbrister han, och sätter sig ner uppgivet. Tåget går mot Fruängen.
ONSDAG
På väg hem. I Liljeholmen står ungefär åtta kids vid spärrarna och är uppenbart agiterade. Två gulklädda sl-snubbar står och pratar med dem. Det som förvånar mig är att alla låter så ynkliga, nästan gnäller. På tvärbanan sitter jag och två till. Ingen kontrollerar våra biljetter. I Alvik står två personer oberoende av varandra och tittar ut i ingenting, och ler. De pratar inte i telefon. Slutligen, i Blackeberg bär en man på en barnvagn, går ut genom den stora spärren och står plötsligt helt stilla. Han blockerar effektivt gången för mig och de övriga resenärerna som vill komma ut ur spärren. Han står så i kanske sex, ganska långa sekunder. Jag tänker att jag såg The Signal igår.
Den här dagen är inte slut än. Den här veckan är inte slut än.
MÅNDAG
Solen penetrerar min kokong av säkerhet. På kvällen slåss grannarna som bor ovanför. Och sen möblerar de om. Sen börjar den ensamstående mamman som bor i dörren bredvid skrika på sin son, som hon alltid gör. Men han skriker tillbaka, för första gången. Hunden som skäller konstant skäller inte.
TISDAG
Tvättdag. Jag fyller två maskiner med tvätt innan jag inser att det sitter en gubbe i tvättstugan. Han sitter helt knäpptyst och orörlig och läser en bok. Jag fryser till en stund. När jag kommer tillbaka en timme senare är han kvar. Han har inte rört sig, och han verkar inte ha bläddrat i boken. På kvällen åker jag till träningen. På tunnelbanan dit sitter minst tre höga människor oberoende av varandra. På T-centralen står två ordningsvakter och tjafsar med en ung kvinna. När tåget kommer in säger tågföraren "Hej och välkommen till t-centralen. Ta hand om er och le lite extra mot varandra". Jag tittar upp och ingen ler. Efter träningen åker jag till syrran. På väg dit sitter en man hög på opiater och funderar på var han är. Han mumlar destinationer för sig själv konstant. Han frågar en kvinna som sitter mitt mot mig var vi är, sekunder efter att rösten säger "nästa, Zinkensdamm". "Zinkensdamm" svarar kvinnan. Han verkar nöjd med det svaret. I Liljeholmen reser han sig upp och ser väldigt fundersam ut, som om ett tio år gammalt minne försöker ta sig till ytan. Dörrarna stängs och några sekunder senare kommer han på vart han ska. "Skarpnäck!" utbrister han, och sätter sig ner uppgivet. Tåget går mot Fruängen.
ONSDAG
På väg hem. I Liljeholmen står ungefär åtta kids vid spärrarna och är uppenbart agiterade. Två gulklädda sl-snubbar står och pratar med dem. Det som förvånar mig är att alla låter så ynkliga, nästan gnäller. På tvärbanan sitter jag och två till. Ingen kontrollerar våra biljetter. I Alvik står två personer oberoende av varandra och tittar ut i ingenting, och ler. De pratar inte i telefon. Slutligen, i Blackeberg bär en man på en barnvagn, går ut genom den stora spärren och står plötsligt helt stilla. Han blockerar effektivt gången för mig och de övriga resenärerna som vill komma ut ur spärren. Han står så i kanske sex, ganska långa sekunder. Jag tänker att jag såg The Signal igår.
Den här dagen är inte slut än. Den här veckan är inte slut än.
5 kommentarer:
världen har blivit galen. jag älskar det.
Fett spännande vad fan
Underbara betraktelser. :)
det kommer mer. glömde vissa grejer, typ som den vuxna afrikanen som sprang på ett jättekonstigt sätt mot tunnelbanan, klädd som en skolpojke.
alice: välkommen till andra sidan spegeln.
Bästa bloggläsningen på länge ^^
Skicka en kommentar