det här är inte ett inlägg.

från insidan.

21 februari

Döda laxar rör sig med strömmen. När jag skriver detta har jag varit vaken i en vecka (ish). Ikväll dricker jag flaskan. Det förtjänar jag, efter tre (okej, två och ett halvt) skrivna kapitel. Våld och porr hand i hand ger stor konst, men trots det är det så enormt mycket skräp som skrivits med just våld och porr som innehåll. Jag har fortfarande inte läst. Bara fortsätta skriva, blint. Inte titta tillbaka. Fy fan i helvete vad min nyfikenhet tar död på mig.

Vissa lektioner härdar. Jag måste lära mig tygla min nyfikenhet och odla mitt tålamod.
What does not kill us, makes us stranger.

Hur skadade är vi egentligen? Det går inte att komma ifrån, hur mycket motstånd du än presenterar så vinner samhället med rena siffror: du måste gå ut någon gång och väl där ute är du omringad. Blunda och de skriker. Spring och de följer med dig hem. Hjärnan är en lögnaktig slyna som tar in några få procent av intrycken och skiter i resten, filtrerar det, fyller igen hålen med sin sjuka fantasi och sen kör det genom en komplicerad process som oftast leder till att du glömmer hälften av dina felaktiga världsintryck inom tre minuter. Slutresultatet är att endast det mest stimulerande stannar kvar, och det är våld och porr. Såklart. Tyvärr finns inget konstnärligt värde i det din kära omvärld matar dig. Vem blir nästa Idol? Vilken superkraft är tuffast i Heroes? Hur ser Britney ut idag? Hur ser han som gråter över Britney ut idag? Vem dör i Lost? Skrivarstrejken är över och hela världens gisslandrama är slut. Nu kanske kriget i Irak får ett lyckligt slut trots allt.

Jag vet inte ens vad ni tittar på längre. Mitt avsked från er värld är nu komplett, och till skillnad från alla som inte passade in och blev mördade av ett samhälle som inte ville ha dem så har jag lyckats bli en observatör, fortfarande i köttform och fortfarande i de levandes dimension. Jag älskar mina perspektiv.

Jag älskar mina perspektiv för de rättfärdigar min elitism. Nästa inlägg innehåller blod.

livolution.

Han är galen. Jag älskar det. Allt hänger samman, inte bara i livet utan också i Livet. Det var efter att ha sett biomimikens under som jag ville bli animatör i min barndom. Och det var efter jag flyttade in hos fisk som jag upptäckte TED. Och det var genom TED som jag mötte dessa djur.

Och det var djuren som väckte mig. Jag har alltid trott att det skulle vara tvärtom.

Senaste konsumtion:
Wacom ritplatta
Canon digitalkamera

Det känns lite som att kroppen insett att det inte går att trycka fram konst, och därför tvingar mig att skapa annat än musik.

Jag gillar det.

dualism.

9 februari

Ingen vill hångla med ett 8-bitars fyllo. Allt är så jävla sagt och gjort, så vi tar ett devolutionärt steg nedåt och gör om samma gamla skit med ny teknik. Topp 40 är ingen musikgenre, men likväl vet du vad vi pratar om, och trots att Jakob Hellman och Beirut hamnar i samma fack enligt idioterna som rippar cd-skivorna som du tankar hem från Pirate Bay så gillar du bara det ena. Om du inte är polykulturellt (inte säd) lagd, för då gillar du allt. Allt som går att dansa till.

Att gilla allt och alla är att vara likgiltig inför allt och alla och det gör dig till en dålig människa.

Är vi verkligen så förvirrade att vi godkänner människor enbart på basis att en redan godkänd människa introducerar oss? Uppenbarligen ja. Sluta diskriminera och världen är inte längre din eld. Var en bra människa, eller en stor människa. Jag tror inte på valfriheten. Jag tror på kraften i det vi väljer bort.

I allt annat än text så har min inspiration sinat. Jag vet inte vad det beror på. Vi är de mest okända och samtidigt de största konstnärerna världen någonsin har skådat. Det är synd på världen, för ni går miste. Och det är lika mycket er dövhet som är skyldig, som vår apati. Vi arbetar med två processorkärnor nu, för att kunna producera imiterad popkonst snabbare än någonsin.

Man kan inte stava individualism utan dualism. Rädda mig Mara.

nittonhundraåttionio.

3 februari.

När vi blev höga på godisformat socker och extralivet i de gröna svamparna så var det ingen som sa att vi skulle utveckla vuxendamp om femton år. De sa att våra ögon skulle bli fyrkantiga. Vilket de ju inte blev. Det enda som egentligen hände var att min generation blev uppdelad i två olika läger; brädspel och tv-spel.

Gissa vilka som får ligga mest.

Det är vuxendampets fel att vi inte orkar engagera oss i det där som händer i världen just nu. Det är inte mitt fel att vår attention span kortades ner till ungefär tolv sekunder. Det är ändå fem mer än en guldfisk. Skyll inte på mig för att jag är ansvarslös, skyll på min rektor i högstadiet som anställde alkoholister och våldsbrottslingar för att lära ut matematik och idrott. Det är sånt som gör att vi kollar på en video om hur man grillar den perfekta köttbiten, helt enkelt för att vi har sett precis allt annat som finns på nätet.

Och det är sånt som gör att vi sitter här, tjugo år senare, i den svindyra designsoffan med en Macbook i knät och en inkonsekvent skriven blogg som ingen läser och gnäller över att Framtiden kom för tre år sedan och vi missade det.


Men skitsamma.
Vad jag egentligen skulle skriva var att Lost har börjat igen.