ingetdera.

28 oktober.

Billie sjunger om konstig frukt och jag knner mig som en karaktär ur en melankolisk film noir, förvirrad hängandes ut genom fönstret med en cigg i handen och stadens ljud som ackompanjerar 30-talsarrangemanget. Jag hatar att jobba 9-5 och jag har lovat mig själv att aldrig mer göra det. Mitt nästa jobb blir förhoppningsvis ett barjobb och jag skiter i att det är hälften så mycket betalt.

Anyway.

I brist på vettig text så kommer här lite stå-upp istället:

halvvägs.

16 oktober.

Jag är inne på mitt tjugosjätte år, trodde det skulle kännas mer... påtagligt. Tack M och D för fina chokladkakan och en jävla ananas. Halva är kvar, har inte hunnit äta upp den än. Och såklart, fem dvd-filmer, bland annat TMNT från 1990. <3

Jag tänker inte reflektera över ålder och mänskligheten. Däremot ska jag gnälla på min sjukt korkade granne som inte bara lämnar sitt nätverk helt öppet (gratis internet FTW), utan inte ens bryr sig om att ändra lösenord på sin router. Och dessutom får hon för sig att stänga av routern i tid och otid, vilket innebär att mina nedladdningar avbryts halvvägs. Jävla fanskap. Och ja jag vet att det är en hon och jag vet till och med vad hon heter. Som sagt, lämna inte era datorer oskyddade.

För min födelsedag köpte jag en fin jacka till mig själv. Nu har jag ungefär hundra jackor, men fortfarande bara ett halvt par jeans, och typ två tröjor.

Det är rutin här. Jag klagar egentligen inte, rutin är något jag sällan har. Och nu vet jag varför. Det är så sjujävlars (!) tråkigt. Jag har blivit en nine-to-fiver, nothing 'til the weekend. Tur att det är en projektanställning.

Jag har för övrigt totalt tappat intresse för allt vad kvinnor och förälskelser heter, annat än fina stycken konst att betrakta på avstånd, gärna när det händer för någon annan stackare. Och jag tror jag vet exakt vad det beror på. Nu kommer den här bloggiga biten:
Det finns två sorters människor (alltid bara två sorters människor), de som lyder och de som trotsar. De som lyder har till stor del en personlighet som reflekterar andras uppfattning om dem. Precis som i boken, allt är frid och fröjd. De som trotsar är såna som säger 'nej, säg inte åt mig vem jag är' och blir tvärtom istället, ett motsatsförhållande till det som förväntas av dem. Båda är ju såklart reflektioner av omvärlden, fast ändå diametralt olika. Jag, som heterosexuell, attraktiv, smart, snygg, välbyggd, talangfull, rolig, hunkig, varm, god och ödmjuk man förväntas ha en himla massa sex med heta honor. Det är vad som förväntas av mig, och det är vad som förväntas av heta honor. Så självklart går det hela i baklås och jag bara tröttnar på hela världen istället. Jag har aldrig varit det som förväntas av mig. Jag har alltid strävat efter att vara mycket mer, och det borde alla människor göra.

Nåja.

Min poäng är; jag är uttråkad. När fan ska någon överraska mig?

vansinnet.

7 oktober.

På tal om ambition kontra desperation. Det är ett bisarrt steg i ens liv att flytta till ett främmande land. Jag hade ju aldrig varit i London innan jag flyttade hit för en månad sedan. Min anledning till flytt var väl mest ambition egentligen. Eller bara boredom. Jag tänker på mina föräldrar som flyttade till ett främmande land utan cash och utan språkkunskaper. Vilket jävla vansinne egentligen. Och modigt. Det var desperation i dess renaste form; Mina barn ska inte växa upp i ett samhälle styrt och förtryckt av religion och okunskap. Och alternativet var faktiskt bättre. Tack mamma och pappa. Tack för att ni tillät mig bli.

Så det blev Sverige, landet jag gnällt över så många gånger, men som trots allt är ett av världens bästa länder på väldigt många sätt. Lite distans sätter färg på gräset.

Jag har hittat en James. En frände. Det är stort.