whip

Du är sex tusen grader het och min hud smälter av mig till en pöl vid mina bara tår. Din blick penetrerar mitt skallben och jag får hål i hjärna av all extas. Mitt skelett vibrerar sönder till smulor när du pratar. Det finns ingenting mellan oss längre. Du klär av mig mitt pansar. Jag är ingenting i dig.

I AM FOAD ARBABI AND I APPROVE THIS MESSAGE

Älskar den här grejen med sommarens sista dagar som om det vore slutet på värsta eran av lycka, ERAN AV LYCKA, och nu börjar hösten OCH SÅ IN I MÖRKRET IGEN som det står på tunneln mellan kista och hallonbergen där jag åker alldeles för sällan. Som om livet bara sker några månader om året eftersom det bara är då solen lyser i det här underskattat hårda klimatet, som om ingenting kan hända i mörkret.

Hallå. Vi är 80-talister.

Vi kryper runt i trånga mörka korridorer, äter gula runda piller och dansjagar blåa spöken till chipmusik FOR A LIVING. Vi LEVER för mörkret och allt som sker däri. Min höstrutin har börjat, men jag börjar tänka att tänk om det går att kombinera dekadens med en "hälsosam livsstil", hård träning fyra gånger i veckan OCH eviga nätter med dyra cigg, dyr alkohol och billiga ligg och allt mellan gränserna och allt däremellan. Jag ska minimera min nostalgi till hälsosamma återblickar på speciellt euforiska tider vid tider av mintramp och evigt regn, tänka "This is Sparta!" vid varje svårighet och göra som Kratos gör vid varje hinder; DÖDA ALLT. GÅ VIDARE. REPETERA.

Hur livet kan nå helvetesbottnar och maximal eufori med mindre än ett dygns mellanrum och ändå gå vidare är bortom mig. Men det går vidare likväl. Och varje dag för med sig möjligheten till högsta av toppar, eller till sista cirkeln i helvetet.

Och sen ned en trappa.