den sista bloggen.

evolve or else.

2010-11-16T00:57:00.002+01:00

I wish I could see the world as a playground instead of a prison.

sick sick sick.

2010-11-10T16:31:00.006+01:00

Everything changes. One thought, I'd become years ago. Yesterday I truly became, or was it the day before. What was the other happening? Not a becoming? Everything changes, all the time, everywhere.

These are not destinations. This is not a road. We have no goals. To walk you must first crawl. To run you must first walk. To fly you must grow wings. We are mutating. Sometimes we slow down. Other times we speed up.

The pattern is circular, so we spiral forward, always reminded of who we were by the echoes of the last mistake we made. Finding people upgradeable. Finding upgradeable people. Becoming our better selves.

Everything changes. The faster we go, the easier it gets. Stopping means going in circles, and vice versa. It means becoming your echoes. Everything changes, all the time, everywhere.

Gu va jåbit alt er när mann intä kann stava!!?!

2010-10-20T20:35:00.003+02:00

Det här med att folk diskuterar någonting där båda parter bygger sina argument på falska grunder och där någon (oftast jag, eftersom jag är en sån jävla buzzkill) kommer in med fakta och en något mer djupgående analys av "problemet", det är visst inte så uppskattat som man kan tro. Total överraskning: folk vill prata. Tydligen. Folk vill prata och de vill sprida sin röst som en svällande äcklig klump med mögel. Som luktar illa. Och är kladdig. Och har fel. För det spelar ingen roll om det är fel eller rätt, den som pratar högst vinner. Eller som i politiken, den som är bäst retoriker vinner. Ånej, politik! I en blogg! Fan nu kommer jag aldrig bli lika stor som kissie. Kiss. Kiss kiss kiss i hjärnan.

har jag väntat länge nog.

2010-10-03T01:42:00.004+02:00

Regeln är; ser du en vit kanin, följ den.

Det spelar ingen roll hur äcklig eller illaluktande eller patetisk eller motsatt ditt eget sociokulturella flöde den är. Följ den ändå.

Det gör inget om den haltar, om den har på sig fel kläder, om din mamma inte gillar den. Det gör inget om den äger en advokatbyrå, om den jobbar på konsum, om den är arbetslös skådis. Följ den ändå.

Den kanske har tappat hår, eller har oklippta naglar och den kanske bara är pre-op på grund av ambivalensen och den kanske DJ'ade lite på 90-talet, "då musik fortfarande var på riktigt" och den kanske är heroinist och bor mestadels på gatan och den kanske är kristen och den kanske hatar afrikaner men följ den ändå.

Den kanske har mördat någon. Följ den ändå.

Den kanske petar sig i näsan. Följ den ändå.

Den kanske röstade på Sverigedemokraterna. Följ den ändå.

Den kanske är helt perfekt för just dig. Följ den ändå.

Den kanske är från Göteborg. Följ den ändå.

Det gör inget om den har extra illaluktande fisar och inte kan laga mat och bara lyssnar på Gladiator-soundtracket. Det gör inget om den lämnar dig med tre barn, ett huslån och ett krossat hjärta. Det gör inget att den tjatar på dig om analsex. Följ den ändå.

Den är din poet, langare, läkare och life coach. Följ den.

Ser du en vit kanin, följ den. Även om den inte är vit. Eller kanin.

ripe

2010-07-12T11:35:00.005+02:00

do describe to me what is wrong and what is right

what is left is seldom what i choose, but you might

what dogs do sell

out of this brand new hell

that i can drink and eat without blight

en millimeter.

2010-06-12T10:11:00.003+02:00

Var på någon sorts båt/ubåt-kombination som åkte runt under vatten och utforskade. Den gick upp över ytan in i en storm och något hände. Helt plötsligt ändrades båten. Små subtila detaljer, men också saker som att den inte längre kunde åka ner under vatten. Den hade helt enkelt inte kapaciteten. Stormen avtog, men det var fortfarande mörkt och väldigt blåsigt. Människor hade försvunnit, och ingen märkte något, till en början. Vi hittade spår av dörrar och områden överallt. De ledde ingenstans. Som om båten bara ändrats. Alla hade svaga minnen av att vi en gång i tiden gjorde något annat. Speciellt en av kvinnorna ombord hade större kunskap om det här, men hon var också på gränsen till galen.

Plötsligt såg vi en till båt, den såg ut att vara identisk, men det gick sjö och det var mörkt och den försvann. Vi började bygga en teori om att vår båt hade splittats i två, och att hälften av besättningen var på den andra båten som då logisk sett borde ha ubåtskapacitet. Detta var väldigt viktigt, för då kunde vi åka hem, under vattnet och slippa stormen och ovädret. Vetenskapskvinnan tappade greppet mer och mer. Jag gick runt på däck och hon stod och stirrade på en vägg. Jag frågade vad det var med henne och hon bad mig titta. Titta noggrant. vi stod och tittade och plötsligt utbrast hon "en millimeter, allt är fel med en millimeter!", som om hon hade fått en uppenbarelse. Efter det tappade hon greppet. Hon gick runt och såg småsaker överallt och det var alltid "en millimeter" som var fel.

Vi hittar en lucka. Vetenskapskvinnan öppnar den. I den finns en stege ned som aldrig verkar ta slut. Den fortsätter minst flera hundra meter ner, vilket är konstigt med tanke på att båten inte är mer än kanske 20 meter hög. Vi lyser med starka lampor men hittar inget slut på stegen. Vetenskapskvinnan säger att svaret ligger där nere och börjar klättra ner. Vi försöker få henne på bättre tankar, men det lyckas inte, hon är borta.

Stormen passerade och det var sol och fint väder ett tag. Någon ropar något och vi springer över och ser en annan båt och skriker och hoppar av glädje för nu ska vi äntligen få åka hem. Den kommer närmare och glädjen går över i uppgivenhet och skräck. Den andra båten är vår båt, vår kopia. Den guppar närmare och närmare och jag ser någon ombord. Ropar, frågar "ubåt?" och han skakar på huvudet, som om han inte vet vad jag pratar om. Jag inser då att vi aldrig kommer komma hem. Deras båt verkar vara i mycket sämre skick än vår, så vi hjälper över dem till vår båt och fortsätter vår dömda resa.

this approach.

2010-05-28T20:39:00.004+02:00

Hur bryter man gamla mönster utan att bryta människorna som man omger sig med? En av mina jongleringsbollar föll i ett glas vatten och började lukta konstigt. Förlåt. Min nya gitarr är ett fungerande projekt. Det kanske är svaret. Nörda ned sig totalt i materiella ting och projicera på dem sin brist på mänsklig kontakt. En gitarr går att laga och förbättra. Även de skapta 1971.

man vänjer sig inte.

2010-05-20T23:08:00.003+02:00

Det finns verkligen ingenting nytt under molnen. När folk försöker få mig att stå kvar på jorden så hoppar jag högre. Är det att ignorera verkligheten eller att ta tag i sin tristess? Det blir tröttsamt när allt går i cirklar och livet upprepar sig själv tillräckligt ofta för att det ska märkas under loppet av bara några år. Jorden är platt, homosexualitet är onaturligt, kvinnor är horor, svartskallar är våldsamma och du hjälper inte till. Det värsta/bästa är att mina känslor för folks misstag och brister börjar försvinna. Snart hänger jag med sverigedemokrater och talibaner, eftersom de ju faktiskt har andra kvaliteter.

Det finns verkligen ingenting nytt under molnen, så jag ska odla vingar.

biktologi.

2010-05-12T01:50:00.007+02:00

Detta är inte blogginlägget jag hade för avsikt att skriva när veckan började. Det blir det mest uttömmande, ärliga och förhoppningsvis det sista jag skriver om depressionen. Sedan vidare. Okej? Okej.

De senaste tre åren har varit på gränsen till outhärdliga. Det började egentligen för mer än tio år sedan, men det var 2007, efter Malmö som jag så smått började inse att det inte är meningen att människor ska känna sig så här. Trots de ofta löjligt godtyckliga värderingar som folk lägger i ordet så finns det tillfällen att använda det. Nej, det är inte normalt att känna sig så här. Jag försökte fly Stockholm som vanligt, hamnade i London och lärde mig saker. Kom tillbaka efter ett halvår, monetärt fattigare, själsigt uttömd och några år visare. Om jag hade hamnat här på grund av mina val så måste mina val ha varit felaktiga. Jag måste konsekvent ha valt fel precis varje gång i hela mitt liv. Min kropp värkte och jag trodde 2008 skulle bli mitt sista år. Så jag skrev.

Jag skrev och påbörjade saker som om hundra år kommer skrivas klart och vara helt briljanta. Eller hittas och affischeras upp som en varning om vad som händer när man inte gör klart projekt. Man äts upp inifrån. 2008 var som ett konstprojekt. Jag kände mig dum, misslyckad, tjock och övertygad om att jag hade cancer i hela kroppen. Det var ungefär som en tonårsangst som aldrig slutade, och det började bli jävligt tröttsamt. Fatta att tröttna på sitt eget sällskap. Så jag bröt ihop lite. Jag har foton från kvällen då jag är hos Joanna och vi dricker vin och har kul. Några timmar senare och jag kan inte sluta gråta eller skrika. Spårar ur, äntligen. Jag minns inte hur jag kommer hem, men det är tack vare Joanna. Hösten 2008 är första gången i mitt liv då jag får träffa en vettig psykiater. På juldagen börjar jag äta antidepressiva.

Det är som att ha levt i dimma hela sitt liv. Som att aldrig kunna se mer än 20 meter framför sig och egentligen inte reflektera över det, eftersom man aldrig känt till något annat. Världen bara är så. Och sedan, under loppet av ett år så försvinner dimman. Det är så vansinnigt sjukt. Och jag är så vansinnigt rädd för att tappa klarheten. Jag åt medicin i ganska exakt ett år. Under det året gjorde jag en del subtila och en del mindre subtila förändringar i mitt liv. Gamla vänner försvann och nya dök upp. Jag upptäckte fysisk träning. Jag upptäckte nya känslor som jag inte trodde jag var kapabel till att känna, och tappade några som jag definitivt kommer sakna. Det här året är mitt första år.

Den här våren är min första vår.

Och nu ska jag sluta vara svår och istället fortsätta med att skriva dikter. Ehm.

Akta väggen.

2010-04-19T11:59:00.005+02:00

Orka lära om allt. Det går inte att skapa. Det går inte att skriva. Eller, det går. Men det går fantastiskt långsamt och då är det inte ens värt. Läs. Läs de här orden. Det finns inget flöde. Det kanske är så att man ibland måste sluta skapa och istället lära sig. Det kanske måste finnas en skillnad i de två aktiviteterna, även i kronologin, att de inte sker samtidigt utan att man lägger undan lång tid åt båda. Lång obruten tid. Det är frustrerande att inte kunna formulera idéerna i ord och ljud. Det är frustrerande att de bara ligger kvar här inne och kokar.

Men okej.

Nu, lära mig.

Sedan, skapa.

2010-04-09T21:55:00.002+02:00

schedule.

2010-04-01T22:34:00.003+02:00

2007 - weathering of the body vehicle

2008 - mental collapse

2009 - physiological reconstruction

2010 - learn how to walk

2011 - learn how to live

kvalitativ analys av id och efterföljande nedmontering av överjaget.

2010-03-27T12:31:00.009+01:00

Det känns som att det börjar bli dags att formatera om datorn, men jag tänker att det kanske bara är gamla mönster som vill styra igen. Gamla mönster som blivit så ingrodda att de manifesteras emotionellt. Är det neg eller inte? Att skilja på intuition och vana (tillsammans med nedmonterandet av den heteronormativa kapitalistsfären och min frisyr, såklart) är pågående projekt. När min organism och mitt teknologiat (ja jag hittade just på det ordet) är ur fas med varandra så hamnar mitt jag - paradoxalt nog - i total balans. Om jag är en våg så visar jag rätt när jag är skev.

Att detta ens väcker reflektion.

Att detta ens väcker reflektion tyder definitivt på ett otvunget nyfiket sätt till tidigare okända tankesätt, en total respektlöshet för språk och struktur och akademiska meriter, och ett sinne som konstant öppnar sig. Det, eller att novembermanin numera gästspelar varje månad.

Jag vet inte om jag är deprimerat extrovert eller maniskt intovert. Jag tror jag har gått från det förra till det senare. Så jävla bra år. Join me Camenes, this is almost the answer.

recursivity.

2010-03-23T22:41:00.007+01:00

help me i am stuck inside this triangle

help me for i alone cannot untangle

the mess i created

not so elated

body sedated and mind slowly mangled

three to five in a single triangle

shot you stabbed you and then strangled

the body is weak

the soul is meek

this losing streak needs a new angle

the exit is on the outside of this triangle

keys chains and thoughts all jangle

within this room

approaching doom

never assume you're free and untangled

tvålkontexten.

2010-03-18T13:46:00.006+01:00

Jag försöker skriva något här om människors natur och hur torftiga liv de flesta lever och att de trots det lägger så otroligt mycket vikt vid sina favoritband, sina skor, sina studier, sin karriär, sina pengar, sin iphone, sina åsikter, sina dreads, sina snedbenor och sina märkeskläder. Jag försöker skriva om det men antingen låter det som ett psykopatiskt dear john-brev, eller så blir det väldigt väldigt otrevligt.

Så istället skriver jag en dikt.

här är en sak som jag inte kan förstå

när början på slutet är halvvägs klar

och allt du vill göra är att slå och slå

och släppa allt tills du inget har kvar

tills döden knackar på och endast då

får du något som kanske kan vara ett svar

på alla dina frågor, stora som små

och liv blir död och ord blir allvar

och du önskar till slut att du kunde kringgå

denna charad till värld, så ofattbar

och du vet att du måste allt detta motstå

och inte ge efter, men till ditt försvar

så vet du ej vad du ger dig in på

när du djävulens egna utmaning antar

och i slutändan kan det ju ej mig angå

huruvida du dör nu eller blir för evigt oslagbar

de två första.

2010-03-01T12:01:00.005+01:00

plötsligt en morgon är det mars och snö

jag blir slickad av en katt till frukost

sotaren halkar av taket

eftersom det är mars och snö

är det flaggdag idag?

jag vill leva jag vill dö i akalla

måndagar är fulla av skit

så det är verkligen inte flaggdag idag

systrar med vapen får nog

måndagssnön blir rödare än vanligt

och rött är ju mer stylish

vi tackar systrar med vapen

jag har tilltro till tisdagar

potentialen för rensning finns där

fysik som en supernova eller ett svart hål?

jag har full tilltro till tisdagar

autopsykoanalys.

2010-02-23T10:45:00.006+01:00

Temporär avvikelse från det som blivit normen, dikten. Istället tankar. Tankar om målmedvetenhet. Tankar om uppvaknande. Och tankar om förlorade år.

Tisdagar är traditionellt sett mina hatdagar. De har ingen given plats i veckan. De är identitetslösa och veliga. De är oinspirerande och energikrävande och suger livet ur alla som befinner sig i närheten. Jävla översittardagar.

Det är en av många grejer som har ändrats här, det där med att gilla läget. Inte på ett accepterande och uppgivet sätt, utan på ett frustrerat, inspirerande sätt. Eftersom jag numera kan bygga planer, verkställa idéer och tänka i långtidstermer så funkar det att vara den jag är, och ambition har växt fram. Det är en fullkomligt ny känsla för mig. Tisdagen är okej nu, inte för att den är mindre dryg, utan för jag planerar och behandlar information snarare än går och lägger mig igen. Och ja, tidigare hade jag inte verktygen att planera, eller att se framtiden, eller att ens se längre än näsan räcker. Och så jävla stor är den inte. Faktiskt.

Vilket helt osökt leder mig till åren, de som försvann. Jag tänker, var det en uppoffring för att fungera i nuet, eller var det ett onödigt slöseri? På någon nivå var det medvetet, vilket logiskt borde utesluta slöseri, givet att det inte var ett medvetet slöseri, vilket i sin tur skulle göra mig till en jävla idiot, och det går ju inte för sig. Egentligen handlar det om förlikning, acceptans och att förlåta. Mest mig själv, men även de som observerade utan att handla.

Men det är ett helt annat helvete som vi har all tid i världen att grotta ned oss i. Help me Camenes, is this the answer or the question?

kings and queens

2010-02-17T00:13:00.002+01:00

into the darkness we proudly stride with fear and doubt put aside

and many before us have violently died, still not losing their hope and pride

and even more before have cried, lost just because they run and hide

a truth i must in you confide, lest i fail and fall to the side

that this life here is just a ride

pain is pain only if you decide that it is so and willing to abide

this false king and his pride, in his palace of cards and his tiger hide

his former queen that waits outside, all of his commands she defied

staring with her eyes open wide, staring, trying to decide

if this life here is just a ride

the end part I

2010-02-04T14:29:00.000+01:00

this is truly absolutely the end i say my dearest of all dear friends

drop the act let's not pretend that soon all will be still

so please, repent and try to amend the damage that far beyond extends

and one of these days we surely will descend, and wait deep down we will

stranded on this tiny spit of land with no shores, trees, bar or sand

how i got here i really don't understand but try to explain it i will

it started in the year 1934 with me not wanting to live anymore

i got on a plane aimed for a shore where i would wait until

until my will is not mine at all

until the hill i climb will fall

until i've killed all who recall

until the end has come and gone and dusk brings night and then dawn

then and only then will i atone and all shall be still

it kept on thru the year 1951, my journey had only just begun

when i met this girl bright as the sun who all my wishes fulfill

our eyes met about halfway and she said "hello, my name is mae"

we stood together forever and a day and even more until

a cold winter's night in 1969 brought with confusion of purest design

when nobody knows if it is yours or mine so we both wait until

until my will is not mine at all

until the hill i climb will fall

until i've killed all who recall

this time i promise we're close to salvation, all it takes is a bit more dedication

for us to make this infatuation last even longer still

but all is not what it seem, first we laugh, then we scream

and then we cry like in a dream or a nightmare thrill

sadly all things will come to an end, i say my goodbyes but you still pretend

and simply will not comprehend that this love you kill

will leave both you and me in a mess, will end us both tho i do confess

i will always miss your warm caress, now i wait until

until my will is not mine at all

until the hill i climb will fall

until i've killed all who recall

ditt kött.

2010-01-27T17:14:00.011+01:00

en enda lycklig natt då du mig hinner ifatt

då tiden stannar för att våra hudar blir ett kött

då livet pausar och från mig tar allt jag är, blir och var

och det enda lilla jag har kvar är du och jag och vårt enda kött

nej, hellre denna pausbild här för evigt och alltid mitt sinne när

för du är borta och jag är här och i evig väntan är allt sockersött

att aldrig ses och aldrig ta på dina fräknar, att aldrig förta

fantasin om vår första kyss i Moskva där våra kroppar blev till ett kött

att aldrig gräla, bråka eller hata, alltid stanna innan dina delikata

läppar möter mina desperata läppar och blir till ett enda kött

när livet självt spårar ur led och jag för evigt väntar på besked

om när och var jag kan lägga mig ned vid dig, kött mot kött

ja, först då och endast då kan jag extasen nå

och slå mig själv gul och blå för att få vara ditt kött

min vän Väntan.

2010-01-26T13:08:00.012+01:00

oh dear lord

keep me ignored

until i get bored

oh bright sun

you know you've won

let me be done

oh my dear

please hold me near

until i disappear

oh sweet nurse

it will get worse

by the end of this verse

oh my oh my

i cannot deny

this my final good bye

oh joy oh joy

at last this boy

will the end enjoy

i hope i get

the peace in death

that life hasn't provided yet

min vän Ilskan.

2010-01-26T12:33:00.003+01:00

to this empty cabin i retire
the center of this land
wishing for my hearts desire
one i cannot understand

storm and hail and a forecast so dire
bad things are at hand
still i wait inside this spire
nothing goes as planned

this castle reaches higher and higher
soon it'll crumble like sand
i sit and i wait until i tire
and i can't , no i wont understand

until one day a view from a far
brings with it a bright shooting star
that will crash and burn all that we are
who would've known, it was the real czar

ett två tre.

2010-01-24T20:12:00.003+01:00

en liten ram av plastglas
en skärva av en slashas
ett enda sätt att va i fas
en liten ram av plastglas

två bitar text i ugnsform
två små jag och en enorm
två stycken kött med smak av storm
två bitar text i ugnsform

tre är lagom många år
tre sekunder läker sår
tre blir fyra, var två igår
tre är lagom många år

löjlig dikt nummer hundratolv.

2010-01-12T19:56:00.004+01:00

Tidigare har varje dag varit värre

och sämre än den förra dagen som var.

Nu när mina dagar blir färre och färre

så fyller jag dem med kunskap och svar.

Turligt nog blir allting bättre och lättare

för att till slut en dag bli riktigt bra.

Jag blir smartare och lite nättare

tillräckligt för att en dag bara dra.

min vän Ondskan.

2010-01-08T23:24:00.008+01:00

everyday is exactly the same
bored at class with noone to blame
kyle comes by
gives a witty reply
still everyday is exactly the same

i hate this place, i really do
lunch lady doris gave me the flu
and that english teacher
worse than a preacher
i hate them all, old and new

monday morning and i'm in hell
the fat kids cat at show and tell
ignore it all
and leave for the hall
but oh my god, what is that smell?!

tuesday morning and i'm nearly done
goddamn jocks killing all the fun
and that really hot chick
that's really really thick
fuck it all, i'm getting a gun

last day of school is a day in july
smile at me and i answer "bye bye"
i shoot and i shoot
and begin the pursuit
and smile to myself, saying "please die"

principal rooney puts up a fight
i shoot and kill everyone in sight
a girl so cute
and even a mute
i'm really gonna sleep well tonight

they hide in rooms and wait for a while
lunch lady doris, the jocks and kyle
the cops arrive
i'll never survive
so i finally go out with a bang, with style

well here we are, trying to reminisce
me, cho, klebold and harris
from the throne in hell
i bid thee farewell
cherish my memory and blow me a kiss

rise of the goblin king

2010-01-07T21:21:00.005+01:00

once upon a midnight bedroom
a girl with eyes so black and bright
a boy asleep in her bed, his tomb
that her bed becomes at night
she speaks words of death and gloom
to make the boy fright

one two three
i wish the goblins free
three four five
none will survive

but words they mean more than their sound
the girl and the boy so very young
not knowing of this the gate that they've found
they quickly scurry along
but from the dark and dirty ground
come monsters with hungry tongue

one two three
i wish the goblins free
three four five
none will survive

the girl and the boy escape thru the dark
and slowly come king and queen
but soon they hear the monsters bark
they die at age thirteen
"yum yum" says the goblins and remark
"tis mighty tasty spleen"

one two three
i wish the goblins free
three four five
none will survive

monet rhymes with prey and gay.

2010-01-07T18:21:00.006+01:00

once upon an april's day

i sat at my desk in my downtown flat

i typed and thought and was about to say

when this child shows up, this little brat

"hi little friend, are you lost? astray?"

"no" said the child, "but i'm a little sad"

"you see, my father, he lost his way"

"he yells and screams, he's like that, my dad"

i asked the child "did you run away?"

"you should really go back, you should do that"

"it gets worse" i heard the child say

and feared the story would end with a splat

"he really snapped when i didn't obey"

"so he went to the hall and brought the bat"

"first he smashed the painting by monet"

"then i think he killed the cat"

"i saw him approach, he was on his way"

"to end my life, he was really mad"

"so i grabbed a knife and decided to stay"

"and face my father in mortal combat"

oh dear oh dear, i hate to say

i told you so, it's such a cliche

the story ended with a splat

kill maim torture and slay

i still see him every other day

though all grown up he is today

he sits and plays with his knife

how i wish he'd just go away

2010-01-07T00:24:00.001+01:00

a single leaf from trees above

soaring free like a bird

target practice a man in love

a shepherd without a herd

the leaf goes on and on and on

first second and third

the fourth and fifth and until dawn

a theater of the absurd

the man in love, in bed he lies

with flowers that are dead

given to him by many goodbyes

black blue and red

first he wakes and then he sighs

why wont he die instead?

if he could embrace demise

he wouldn't be in bed

the leaf goes on from house to house

hoping it will find

the man in love one more allows

before he change his mind

the leaf flies quick and finally bows

before the man so kind

leaf and man both give their vows

forever and always intertwined

now all of this and more may come

tell me you comprehend?

this story told is close to done

if you'll your ear me lend

leaf and man and the bigger sum

all of it will bend

to the shepherds will, cause he's got a gun

and this my dear is the end

projekt.

2010-01-06T02:17:00.006+01:00

serenly we walk on this january day

wondering what, if anything you'll say

on this, the last of every street

on the edge of a divide, us and they

rubble and snow and ashes and flesh

and none of it care or matter it may

where are they now, jade and pete

i'm sure that camille and su went away

. my feet on the street on the road of decay

serenly we walk on this january day

slowly absolutely rotting away

your freckles, lies and truth they display

but gone are the smiles of children at play

i might die and you might go

and snow and ashes before us sway

our love began so long ago

but hearts fall apart into disarray

. my feet on the street on the road of decay

serenly i walk on this january day

not giving up, not today

while this wall of sand and concrete

might stop me for now might force a retreat

might cut me down and make me dismay

the time will come on a february day

i will be forced to stop and replete

and then everything goes on repeat

. my feet on the street on the road of decay

bruksanvisning.

2010-01-01T21:40:00.004+01:00

Ett sandkorn mellan tårna på en clown på en strand på en ö i ett hav utan slut. En droppe på ett blad i en buske i en skog utan tak. En flamma från en stjärna genom ingentinget landar på en ögonfrans.

Det är som om jag tagit slut och fortfarande bara har ett blankt papper. Jag tappar år, trots att allt borde vara bra nu. Taket är för lågt och väggarna är för nära och luften är för kall men täcket är för varmt. Mitt kött känns mer och mer som ett hinder istället för ett redskap. Den här världen har aldrig varit min och jag är trött på att försöka. Behöver en annan värld.

En värld med högt i tak.

en bit papper från sommaren 2003.

2009-12-26T01:16:00.002+01:00

19 juni 2003 kl 0810

Volga, någonstans mellan Kazan och Nizhny Novgorod.

Gick på gatan med en kvinna. Helt vanlig förort i Stockholm. Ser nakna människor på gatan täckta med stora genomskinliga plasttält, leriga och slemmiga med helt totalt smärtande blickar. Ett barn vid en dörrpost. Alla krälar.

- Det är en konstutställning, säger hon jag går med. En av tjejerna på marken reser sig upp. Ytterligare en. De har kroppar som dockor.

- - -

Tunnelbanesystem, typ Sthlm/Moskva. Ett band som spelar rysk folkmusik. Jag går förbi en spegel och ser att jag är blond. Påpekar för mitt sällskap att jag måste skärpa mig, det här ser för fjolligt ut. I sällskapet ingår samma kvinna som tidigare. Bandet har en stor publik. De *otydligt* och frågar kvinnan jag är med om hon vill vara med. Efter en stunds övertalning hänger hon på. Tror jag. Jag får en maraca. Bandet springer iväg och fansen springer efter. Jag också, spelandes på min jävla maraca. Hittar bandet, spelandes med en stor vägg bakom sig. Speciellt en tjej spelar helt underbart.

Musiken slutar. Jag sliter upp pengar, vill ge till henne.

- - -

Sceneriet ändras. Öken. Bandet har bytts ut mot afrikanska infödingar. Publiken är kvar. Jag står fortfarande med en 50-lapp i handen. Vill ge till henne, som nu är stamledaren. Abbe är där.

- Vad försöker du göra nu?

Jag tror han vill att jag ska ge pengarna till hela stammen, eller kanske inte ge några pengar alls.

- Det som gäller i slutändan är vad han däruppe vill, säger Abbe.

- Jag vet inte ens om han finns. Eller om det är en han. Det som är viktigt för mig är det som känns här, i hjärtat.

- Du gör som du vill.

Sedan går han. En gammal man kommer fram, kostym, gråhårig, hatt, proper, snälla ögon. Mitt i öknen. Han säger något. Vad fan sa han? Jag minns inte, men det slutar med att han och jag lägger oss på marken och gråter floder. Bokstavligt talat.

mellanspel.

2009-12-22T19:00:00.005+01:00

Efter temporär förvirring. Allt är lugnt nu. Ibland är det omöjliga det enklaste. Betingning åsido, i kärnan har ledtrådar alltid funnits. Evigt liv för alla. Ibland är det enklaste omöjligt. Innan kvantbiologi avslöjas helt. En gång fanns en bra dag. Istället för sämre. Nu.

short story part II

2009-12-08T18:06:00.004+01:00

This is a hospital. This is a friend. These are my eyes. This is me waking up. This is me taking my pills. This is me learning how to smile. This is me with insomnia. This is me, staying put.

This is a hospital. This is a friend. These are my red eyes. This goes on forever. These are old polaroids. These are dead flowers. This is time passing by. This is me, staying put.

These are my eyes. This is a friend. This is a hospital. This is me saying good bye. This is a friend not understanding. This is a friend crying. This is a friend leaving. This is me, staying put.

This is not a hospital. These are not my eyes. This is someone new. This is the part I killed. This is the part I left behind. This is the part I forgot. This is the part I ignored.

This is me at my funeral. This is me saying goodbye. This is me, confused. This is me, mad. This is me, drunk. This is me without a core. This is me without myself.

This is not an option. This is not a journey. This is not what I wanted.

This is a friend leaving.

This is me, staying put

short story part I

2009-12-07T12:28:00.005+01:00

This is me, pure and brand new. This is me with big hair and lucid dreams. This is me at school, getting beat up. This is me at class, failing. This is me at recess, getting laid.

This is me backpacking with nothing but open road ahead of me. This is me surviving a crash. This is me falling in and out of love. This is my scar. This is me, looking for home.

This is the sound of me trying to keep up. This is me making the wrong choices. This is me reaping what i sow. This is me, falling behind. This is me, last man standing.

This is me, exposed. This is me with nothing left. This is time, running away from me. This is me, overweight and on the edge. This is me, falling.

This is ten years later. These are the pieces left. This is me holding on. This is me realizing i stopped trying. These are my eyes. This is a friend. This is a hospital.

This is me at the end of the line.

This is me, giving up.

Trial and terror.

2009-12-04T01:16:00.007+01:00

December kommer bli ledigt och fattigt. Fokus på två saker och två saker enbart. Musik och träning. Jag försöker hjärntvätta mig själv till att skita i precis allting annat. Det verkar vara det enda sättet att bli klar med något överhuvudtaget.

Så hejdå vänner, hejdå fest, hejdå hångel, hejdå tv-spel, hejdå film och hejdå livet. Vi ses 2010.

Robot Must Kill - Love, rum and spit

renewal.

2009-11-20T02:43:00.002+01:00

Det finns fortfarande rädslor kvar här, i det här rummet där jag är. I det här rummet där jag är finns en dörr och ett fönster och det räcker. Det räcker för att se ut och det räcker för att se in. Och det räcker för att stänga ute ibland och det räcker för att lämna det ensamt ibland.

Det finns fortfarande rädslor kvar här och det mest konkreta beviset är att jag fortfarande inte vågar bygga mina kärlekar. Jag vågar fortfarande inte mer än doppa tårna i det jag vill bada i. En hud som innehåller perfektion. Jag vill bada i perfektion. Jag vill bada i dig.

how much?

2009-11-15T03:31:00.002+01:00

How much

more is it?

for this item?

is the fish?

baggage have you got?

is right?

is left?

time is left?

time is left in the world?

of the world is left in time?

is it really worth?

of You have you spent?

more can you take?

whip

2009-10-15T12:37:00.003+02:00

Du är sex tusen grader het och min hud smälter av mig till en pöl vid mina bara tår. Din blick penetrerar mitt skallben och jag får hål i hjärna av all extas. Mitt skelett vibrerar sönder till smulor när du pratar. Det finns ingenting mellan oss längre. Du klär av mig mitt pansar. Jag är ingenting i dig.

I AM FOAD ARBABI AND I APPROVE THIS MESSAGE

2009-10-03T02:09:00.005+02:00

Älskar den här grejen med sommarens sista dagar som om det vore slutet på värsta eran av lycka, ERAN AV LYCKA, och nu börjar hösten OCH SÅ IN I MÖRKRET IGEN som det står på tunneln mellan kista och hallonbergen där jag åker alldeles för sällan. Som om livet bara sker några månader om året eftersom det bara är då solen lyser i det här underskattat hårda klimatet, som om ingenting kan hända i mörkret.

Hallå. Vi är 80-talister.

Vi kryper runt i trånga mörka korridorer, äter gula runda piller och dansjagar blåa spöken till chipmusik FOR A LIVING. Vi LEVER för mörkret och allt som sker däri. Min höstrutin har börjat, men jag börjar tänka att tänk om det går att kombinera dekadens med en "hälsosam livsstil", hård träning fyra gånger i veckan OCH eviga nätter med dyra cigg, dyr alkohol och billiga ligg och allt mellan gränserna och allt däremellan. Jag ska minimera min nostalgi till hälsosamma återblickar på speciellt euforiska tider vid tider av mintramp och evigt regn, tänka "This is Sparta!" vid varje svårighet och göra som Kratos gör vid varje hinder; DÖDA ALLT. GÅ VIDARE. REPETERA.

Hur livet kan nå helvetesbottnar och maximal eufori med mindre än ett dygns mellanrum och ändå gå vidare är bortom mig. Men det går vidare likväl. Och varje dag för med sig möjligheten till högsta av toppar, eller till sista cirkeln i helvetet.

Och sen ned en trappa.

dessa dagar.

2009-09-29T13:51:00.006+02:00

En blick över gatan på en affisch limmad över en hel husvägg med en bild på en rockstjärna vars öga är större än hela min kropp, som en påminnelse om dessa bitar av en dröm som en gång var hel, nu bara fragment i min hand och varje dag faller fler fragment bort och jag glömmer vad jag har velat, trots att jag försöker så hårt och fokuserar så hårt och blundar och klämmer ihop ögonlocken och vill verkligen minnas vad det var jag en gång drömde om, stora scener stort hår stor musik stort liv.

Istället har jag klippt mig, men inte riktigt. Jag har ett jobb vid sidan av, men inte tillräckligt för att ta över. Jag hämtar ut kavajen på kemtvätten, iklädd skinnjacka. Det är inte tillräckligt, åt något håll.

Om vi kommer förbli osedda ofullkomliga genier, tvingade till konformitet och aldrig få blomma.

Då väljer jag bort det. Nu. Idag. Bort.

Musicera mera.

2009-09-28T20:22:00.008+02:00

Första klara låten med mitt sidoprojekt ROBOT MUST KILL.

Robot Must Kill - Love, rum and spit

vattenfri opera.

2009-09-17T17:18:00.006+02:00

Jag har en grej för båtar. Jag har haft det väldigt länge, men insåg det först för cirka fem år sedan. Det var när V och jag var komplicerade tillsammans och jag brukade åka över till henne i Helsingfors med båt. Jag hade gjort det många gånger, och mest hållt mig för mig själv under resan. Spyfulla artonåringar är inte min grej. Men den här kvällen var annorlunda. Jag tog på mig en karaktär och bestämde mig för att antingen ligga eller slåss. Jag misslyckades med båda.

När kvällen led och det började framgå att jag varken skulle få könssjukdomar eller blåtiror så gick jag akterut. Det var en av Silja Lines två största båtar. Längst bak mitt i natten och det var bara jag där. Jag tittade ut på ett oändligt hav och bedövades av vattnets ilskna brus som spottades ut efter fartyget. Överallt svart. Jag tände en cigg och rökte upp den och flippade ut den mot svärtan, och det måste ha funnits någon form av luftficka eller något bara en knapp meter ut, för där ciggen normalt skulle ha börjat falla ner så stannade den upp. Den bara stannade upp, mitt i luften, snurrandes runt sin egen axel och svävade där en stund. Det var magi.

Förändring följer alltid magi.

höjdhopp.

2009-09-11T18:00:00.005+02:00

1960 sattes tre världsrekord. Joe Kittinger flöt upp i en enorm ballong till rymdens kant, över 30 km ovan jord, och hoppade. Han föll i väl över fyra minuter och nådde en hastighet av 988 kilometer i timmen innan han öppnade sin huvudfallskärm och svävade ner till säkerhet. Kittinger satte rekord i högsta fallskärmshoppet, längsta fritt fall och högsta hastighet för en människa. Femtio år och ett antal teknologiska skutt senare och Steve Truglia, en stuntman, har bestämt sig för att slå rekordet.

Truglia har med hjälp av ryska rymddräktskonstruktörer och med inspiration från rymdturism skapat en prototyp på en dräkt som är lätt, rörlig, säker och endast har två lager. En standard astronautdräkt har tretton lager. Under femton års tid har Truglia letat material, väntat på ny teknologi och förberett sig för det här hoppet. Rekordet som stått sig i snart femtio år är på väg att bräckas. Nu ska jag kolla på The Stuff och gråta över att jag aldrig kommer komma ut i rymden.

midnattslöften.

2009-09-07T21:37:00.002+02:00

1) Titta på minst fem TedTalks i veckan.

2) Ha hemmafest oftare.

gul rand.

2009-08-24T22:57:00.004+02:00

Jag går på folkungagatan. Bredvid mig vandrar en konstnär av klassiskt snitt. Världens ljus slocknar och vi kryper ner i en källare där alla skrattar förutom en kort blondin som vägrar berusa mig. Där nere möter jag en kvinna från mitt förflutna och en man från min framtid. De har gift sig och deras namn är nu samma. När folk har skrattat färdigt så vandrar vi ut ur källaren och in i staden. Vi är på väg mot mitt nya hem. Vi är på väg mot framtiden.

Ett brus tar över. Det ökar i styrka och pulserar våldsamt. Något separerar oss och jag gömmer mig i en pub med två målare. Det finns ett arkadspel i källarvåningen som jag lovar mig själv att spela. Men jag glömmer bort det efter några minuter. Istället står berusning på bordet. Jag tackar inte nej. På väg därifrån fastnar jag i någons ögon utan att möta hennes blick.

Världen är så vacker ibland. I natt har marken smält och gatorna rinner ner. Jag doppar fingret i asfalten och målar hjärtan på världen omkring mig. Jag möter ett par på väg mot mitt nya hem. De vandrar flödande och svajande och är tre meter över marken. Jag möter ett par och frågar om de har knarkat idag. De missförstår och säger nej. Asfalten är blöt och vi går uppströms med mark upp till knäna. Jag hoppas vi kommer hem innan det stelnar.

Väl hemma har vi traditionsenligt samtal på balkongen. Jag sitter invirad i en filt och plockar bort bitar av tjära från benen. Jag förklarar vad mitt syfte är. Vad min kärna är. Jag förklarar vad mitt syfte är och insikten om det kommer efter att jag förklarat.

Mina ord kommer nuförtiden före mina tankar.

i woke up mad and it was lovely.

2009-08-15T12:48:00.006+02:00

Jag öppnar ögonen långsamt. De har varit stängda länge. Allt är ljus. Allting är ljus. Konturer avslöjas, fler för varje gång jag blinkar. Jag tittar upp mot mitt tak och ler. Solljuset splittras och reflekteras i fönstret och skapar omöjliga former. Jag ser ut genom fönstret och jag ler. För där ute finns en hel planet med allt som väntar på mig. På mig.

Har du någonsin hört någon säga "idag är första dagen på resten av mitt liv" och menat det med hela sin varelse? Har du någonsin hört någon säga det utan att skratta?

Jag hatar att ha flow i huvudet men inte i fingrarna. För första gången ser jag världen för vad den är och jag kan inte skriva ner det, det är så ironiskt. Världen är en scen och vi spelar karikatyrer av oss själva. Världen är musik och vi är noterna, var för sig är vi förlorade men tillsammans bildar vi skönhet eller inte skönhet. En enda människa kan alltid förändra allt. Kan ta allt. Bara ögonen är tillräckligt öppna. Världen är en oskuld och jag är horan. Världen är Polen och jag är Nazityskland. Världen är en väderkvarn och jag är Don Quijote.

Jag är Don Quijote och allt det här är mitt.

nu.

2009-08-12T00:52:00.003+02:00

En natt som denna är månen perfekt. Jag somnar till Firefly. Avsnittet som slutar med en duell mellan kaptenen och nån tölp och kaptenen får övertaget för att tölpen är kär i en kvinna som distraherar honom så att kaptenen står där med svärdet mot hans hals och säger "mercy is the mark of a great man" och sen sticker honom med svärdet i magen och säger "guess I'm just a good man" och sen sticker honom igen och säger "well, I'm alright".

Jag älskar den serien.

natt.

2009-08-09T17:12:00.003+02:00

... and as I rest my tongue inside her venus divide, all senses deleted, her tyranny transcends. With big giant supernovas like, the entrance of Gods forced open. One shall pass.

i don't like mondays - del I

2009-08-05T12:44:00.008+02:00

Vaknar av rytmiska stön. Alltid samma skit på måndagar. Hon jobbar natt och han måste upp tidigt, så enda tiden för sex är nu, omänskligt tidigt på en jävla måndag. Jag dränker mitt huvud i kudden och väntar de åtta minuter det tar för rösterna att nå klimax. Två minuter senare är Bob uppe och gör kaffe. Och jag ska fortfarande inte upp förrän om tre timmar. Jag kastar en blick på klockan och bestämmer mig för att mörda Bob och hans flickvän.

"Nämen, är du uppe?". Bob står i köket i kalsonger, ler trött eller nyknullat. Han plockar ut en kopp ur ett köksskåp och häller upp kaffe åt mig med sina fittluktande händer. Jag tackar och tar emot koppen. Fan jag kommer sakna det här kaffet. Ingen gör kaffe riktigt lika bra som Bob. Jag drar fram en köksstol och sätter mig ned. Han frågar om jag vill ha en macka. Jag tackar nej.

Jag frågar om det var skönt att knulla. Han skrattar ett "ja" till svar och sätter samtidigt mackan i halsen. Han hostar lite nonchalant. Det funkar inte. Jag smakar på kaffet, reser mig upp och tar fram lite socker. Bob tar sig om halsen och försöker säga något. Det låter ungefär som hans stönanden tidigare. Jag häller upp tre teskedar socker i mitt kaffe och rör runt. "Vad är det Bob? Vill du ha socker?". Hans läppar börjar bli lila. Fyfan vilket gott kaffe. "Du gör så sjukt gott kaffe!" utbrister jag. Han vevar runt med armarna och slår nästan till min kopp. Jag puttar iväg honom så han landar på kaffekokaren, och sedan är det som att titta på en Rube Goldberg-maskin. Kannan välter över Bobs snopp, orsakar smärta som gör att han böjer sig hastigt fram, och därför slår huvudet i en öppen skåpdörr, studsar och snurrar ett halvt varv och landar slutligen med solar plexus på en köksstol. En bit macka flyger över rummet och Bob ligger kvar, framåtböjd över stolen, orörlig. Jag dricker en klunk kaffe. "Det där var enkelt", hinner jag tänka innan Veras gälla röst skär igenom rummet. "Kan ni för helvete hålla fan käften jagförsökersovahär!". Hennes brist på artikulation slås endast av hennes totala brist på vetskap om vad som just hänt med hennes pojkvän, och vad som snart kommer hända med henne. Jag plockar upp en kökssax som ramlat ner på golvet och går in i deras sovrum.

- - -

nyanser.

2009-07-31T18:59:00.003+02:00

0912.

Vaknar. Öppnar balkongdörren. Bäddar. Utanför är det ljust. Jag har inga solglasögon med mig. Det är fel. Dålig planering. Ingen tandborste heller. Min mun luktar död. Jag vågar inte lämna den här lägenheten. Tänk om jag ser någon jag känner igen. Tänk om jag blir tvungen att prata. Då spricker den här vansinnigt ömtåliga fasaden. Jag går ut på balkongen och tittar ut. En joggare joggar förbi. Han tittar upp mot mig. Jag gömmer mig reflexmässigt bakom balkongräcket, som en tioåring som just busat. Går in i rummet. Sitter på soffan och hyperventilerar.

1047.

Tar på mig kläderna och öppnar ytterdörren och tar ett steg ut och sen tillbaka igen, stänger igen dörren. Tittar genom titthålet. Ingen där. Tittar i spegeln. Röda ögon, men inte jobbigt röda. Sträcker ut tungan. Grå. Jag vill verkligen ha solglasögon på mig idag. Det är väldigt soligt ute. Går ut i rummet och tittar ut genom fönstret. Tittar upp. Det är några tjocka moln långt borta. Jag skulle ju kunna vänta lite.

1103

Jag står vid ytterdörren fullt påklädd och tittar genom titthålet. Grannen är på väg ut. Hon är gammal, jättegammal. Det tar drygt sex minuter för henne att öppna dörren, stänga, låsa och lämna porten. Jag står kvar och lyssnar. Inte ett ljud. Öppnar dörren och går ut, rätar på mig, stänger igen dörren och sen ner för trapporna. Andas. Långsamt, men inte för tungt. Inte för snabbt heller får då låter det som att jag flåsar. Tänk om jag ser någon jag känner. Jag lämnar porten och tittar upp efter solen. Precis då känner jag en droppe träffa min panna. Innan jag tagit fem steg så har skyarna öppnats och vattnet häller ner. Jag ler och går långsamt hem.

chapter IV - at the airport.

2009-07-28T19:07:00.005+02:00

"As a last resort, a final stand before escape. Getting away with murder would be too difficult, and really, killing her would be a bit too much. She doesn't deserve death. But how else? How else could I ever be free? This reasoning with myself is driving me crazy. I'm already too close to the edge. Don't push me cause i'm close to the - eeeedge."

He realizes that he just had his final moment of sanity, right there, right then. Now comes the easy part, simply becoming. He smiles at the cashier and happily pays the 3,50 that this sorry excuse for a sandwich clearly isn't worth. As he waits for the boarding process, he has an epiphany. He is not a killer. She will not die. This is where he was heading all along. Out of the country and into a new life. He forces a smile. He should feel relieved, finding a solution without violence, but somewhere there is an itch. The forced smile becomes a natural one, as the edge fades off into the horizon behind him. The itch has a voice.

"Not killing her you say. And all that planning for nothing? I don't think so."

Adopt-A-Man.

2009-07-26T11:51:00.003+02:00

Jävla inställsamma lismande självförnedrande as är vad han är. Jag tittar och lyssnar och försöker le och försöker verkligen förstå, för jag vill verkligen se det vackra hos människor. Alla människor. Men jag ser inte längre en människa framför mig. Det är en hund. En undergiven hund som bara vill att alla ska älska honom, och därför kysser han fötter och säger aldrig nej. Det är provocerande. Vi är på en enormt stel fest för alla nya i klassen och varenda jävel verkar ha glömt sin personlighet hemma. En student med skeva ögon och alldeles för blont hår ger honom order och han blir så glad, så enormt lycklig av att hämta vatten, tända ciggen, fylla på glaset, plocka upp mobilen, fimpa ciggen. I hans huvud är han kungen, det är ikväll det händer, ikväll ska han få ligga som fan. Antingen är han blind eller retarderad, jag kan inte vara den enda som ser hennes förlovningsring. Hon går iväg för att kissa och jag blir smått förvånad över att hon inte beordrar honom att följa med och hålla i toapappret. Kanske kissa lite på honom. Medan hon är borta berättar han för mig om hur vackra ögon hon har, så mjuka läppar, så rak gång, så självständig, så kvinnlig. Jag tömmer min ölflaska, ler och slår sönder den mot hans huvud.

Festen kan börja.

hyperism.

2009-07-22T16:09:00.002+02:00

Hon doftar som jag föreställer mig att ruttna hallon kan dofta, när de doftar gott. Hennes hy är egentligen alldeles för blek men utan att se sjuk ut. Hennes fräknar kan vara cancer. Hennes bröst är för små för att kallas bröst. Hennes kön är stubbigt. Hon ser ut som alla mina kärlekar ser ut i mina mardrömmar. Hon läser kafka för att kunna driva med de som frågar henne om kafka på tunnelbanan där hon läser kafka. Hennes tunga är vassare än rakblad och har fler sidor än en slipad diamant. Hon säger "postmodern" som om det fortfarande var okej. En dag stod en grönhårig tonårstjej och sålde medlemskap i Rädda Barnen. "Vad tycker du om sexuella övergrepp på barn?". "Helt underbart". Hon log i en hel vecka åt sin egen förträfflighet. Hon är hemligt kär i Nicola Tesla. Hon hyser ohemligt hat mot Nicola Kuperus.

En natt för inte alltför längesedan drömde hon att hon bodde på månen år 2112. Det var enda gången hon känt sig hemma.

come closer.

2009-07-20T15:23:00.006+02:00

En sak bör sägas, denna måndag är inte som andra. Tidigare måndagar har varit stela. De har varit hetsiga och haft dåligt samvete för att det inte går att skapa något. Gud vilade inte på söndag, han vilade på måndag. Det ligger i dagens natur att vara fumlig och tappa tandborsten på skjortan. Jag skulle väl inte haft på mig den innan jag började borsta, men det är ändå måndagens fel. Det ligger i dagens natur. Jag byter skjorta. Spiller kaffe.

Denna måndag är inte som andra. Tidigare måndagar har varit tröga starter. Som tåg. Lagom till onsdag finns momentum nog att krocka rätt in i helgen och ha sönder möbler och hjärnceller. Men idag är det måndag. Jag vandrade in gryningen med en sommarcigg. Jag sommarröker. Sa jag det? Stavas det verkligen med två r? Natten ljusnade, blev blå. Blev lila. Blev grön. Blev gul. Avslöjade sina hemligheter för mig innan resten av världen fick veta.

Denna måndag är inte som andra. Ingen och ingenting vågar vara fullt ut. Försiktigheten toppar runt fyratiden. Efter det blir det en platå med nervöst mellansnack och löften om berusning. Men denna måndag vill vara mer. Vill kunna skapa. Vill bryta sin cirkel och försöka sig ut ur apatin. Hej mitt namn är måndag och jag är apatist. Idag är första måndagen på resten av din vecka. Och satan vilken vecka det kommer bli.

nutid.

2009-07-19T23:04:00.002+02:00

It's that time again kids! Tid för nya tag. Tid för nytt skinn. Tid för förändring. Detta blir det sista inlägget där allt är som vanligt. Steg tas bort från normalitet och konkretism och vardag. Steg tas mot abstraktion, mot fantasi, mot dröm. Imorgon börjar något nytt. Något bättre. Något overkligt.

Den Sista Bloggen börjar om. Välkommen hit.

supernova.

2009-07-14T19:55:00.006+02:00

När ord behöver uppfinnas för att beskriva skönheten av en solnedgång sedd genom dimman av planetens ringar i ett binärt solsystem. När vi vandrar på en nykoloniserad värld i systemet Zeta Reticuli och surfar på vågor av flytande metall. När vi spelar något som liknar pingis i nollgravitation där bollen ersatts av en alkaloid med hundra gånger starkare ytspänning än vatten. När vi består av ren information mer än av levande celler. När barriären mellan tanken och ordet för längesedan rivits och ersatts av en aldrig sinande ström av poetisk omnilingual kvantmekanisk filosofi, för det är det enda som går att diskutera utan absoluter.

Väck mig då.

knulla, knarka, musicera.

2009-07-08T19:01:00.003+02:00

Jag släpper lite BERZEFOADX-klassiker. Mitt roligaste sidoprojekt lever igen. =D

den trasiga tiden.

2009-07-06T16:49:00.002+02:00

I ett försök att översätta musik till ord. Arvikafestivalen 2009 var en hit. Depeche Mode, NIN, Eagles of Death Metal och Mars Volta levererade, men de små överraskar alltid mest. Sinicess var det perfekta bandet och kickade igång festivalen i underkläder och psykos, och Lur avslutade med dampiga slingor och lager på lager av briljanta rytmer. Övrig dagtid spenderades slöandes på Jamobilens gräsmatta i kudd- och människohögar och övrig nattetid var det stamp i ravetältet. Men 90% av en festival är hänget och folket och underbara människor som skapar små små stunder av total extas.

Jag har varit hemma i mindre än 20 timmar och är redan nostalgisk.

radioskugga.

2009-06-21T21:13:00.002+02:00

Det är väldigt tyst här. Inte den bekväma, lugnande tystnaden, utan den påtvingade, förtryckande och våldsamt ordlösa tystnaden. Sena nätter blir tidiga morgnar och jag hade tänkt att inte skriva något här. Ett mord innan frukost. En miljon röster innan lunch. Iran brinner och jag får inte önska att jag var där. Där finns bara ett val. Ett enkelt val. Och sedan har du ett syfte.

Jag önskar jag var där för då hade jag haft ett syfte.

wonderfully wicked weirdness

2009-06-17T17:48:00.001+02:00

Den här podcasten kommer ut alldeles för sällan, men varje gång är det en timmes ren njutning och totalt värt väntan.

2009-06-12T12:23:00.001+02:00

En låt jag påbörjade för en månad sedan börjar bli klar. Det ger energi.

peace love and misunderstanding.

2009-06-07T18:13:00.002+02:00

När förändring ringer och frågar om jag vill hitta på något så säger jag ja och går och lägger mig. Jag vill tro att det är kemiskt, att det är övergående och tillfälligt.

Men när jag inte ens orkar skriva ord här, hur ska jag då resten av alltet. Youtube kanske piggar upp.

decreation.

2009-05-20T04:13:00.003+02:00

En tisdag vill jag bränna allt jag någonsin skapat, sälja allt jag någonsin ägt och radera allt jag någonsin tänkt.

Istället gör jag rocknroll och påbörjar hiphop-remixer.

victory garden.

2009-05-16T01:24:00.001+02:00

lagbrott och vertigo.

2009-04-29T01:21:00.003+02:00

Enligt rådande vetenskapliga teorier finns det fyra fundamentala krafter som binder samman världen. Dessa är gravitation, elektromagnetism, och ytterligare två krafter som endast verkar på atomär nivå (till skillnad från elektromagnetism och gravitation vars krafter når i princip oändligt långt). En femte kraft har länge diskuterats men aldrig bevisats. Det mesta tyder dock på att den är väldigt svag, ännu svagare än gravitation, och det gör att den blir oerhört svår att mäta upp. En av LHC's uppgifter är att bevisa existensen (eller ickeexistensen) av en specifik subatomär partikel, en boson, vars beteende i sin tur bör visa huruvida den femte kraften finns, och hur den i sådana fall verkar. Det hela bottnar i en relativt rörig teori om symmetri mellan olika typer av subatomära partiklar och fundamentala krafter. När det kommer till kvantmekanik är saker och ting väldigt sällan saker och ting. Oftast är det bara idén om tinget som skapar partiklar. Och partiklar är aldrig partiklar så mycket som de är budbärare av information. Det är det jag gillar med den här formen av vetenskap: den handlar om precis allting någonsin, och ingenting alls, samtidigt. Och kommer undan med det.

LHC planerar återstart i september 2009.

belong.

2009-04-25T02:56:00.003+02:00

Steg ett. Orden.
Orden skapas och sägs och kommer. Det är framsteg. Ord är bättre än inte ord. Även fel ord är bättre än inte ord. Steg två borde följdaktligen vara att få rätt ord att komma. Ord som tvingar fram godkända svar. Vissa dagar är så jävla bra. Som den som var nyss. Den flödade. Jag undrar hur jag gör det till en konstant.

Steg två. Syftet.
Syftet måste verbaliseras innan interaktion. Under interaktion slås delar av hjärnan ut. Vitala delar som kontrollerar att flödet går från syfte till ord till verbaliserande. Verbaliserande av syftet måste därför sparas i random access minne för snabb åtgång vid speciellt svår interaktion. Steg tre behöver egentligen inte uttalas. Steg tre följer bemästrande av steg två, som i sin tur kräver fullkomlighet hos steg ett. Efter steg tre kommer flödet.

Steg tre. Skönhet.
Skönhet slår mig även utan synkorrigering. Det finns precis överallt om jag väljer att se det. Det kommer alltid vid rätt tillfälle. Vid perfekt synkronisering av de tre stegen nås ett stadie av flöde. Skönhet är steg tre. Men också alltid syftet, vilket ord det än kläs i. När flödet når fullkomlighet i sin skönhet slår det igenom orden. Slår sönder orden. Orden som ändå inte behövs. Allt börjar om.

Jag behöver en instruktionsbok för livet.

vårtecken.

2009-04-17T14:30:00.004+02:00

Istället för förvirring, musik:

girl of mine, demo

better version of me, demo

det moderna samhällets splittring.

2009-04-13T14:20:00.004+02:00

Det fanns någon sorts game show som utspelade sig i en stadsdel som byggts om för just detta syfte där människor kämpade mot människor för att vinna.... för att vinna vad? Minnet sviker. Jag var både med och tittade på. Det måste ha varit efter singulariteten, för folk blev skjutna och dog och deras kroppar blev liggande medan en ny identisk kropp skapades på bara några sekunder med alla minnen fram till dödsfallet intakta. En ny identisk kropp som genast sprang ut och ville vinna. Mänskligheten hade inte funnit odödlighet av den enkla anledningen att odödlighet inte var något som kom över en natt. Det kom stegvis och framstegen gjordes av ett privatägt företag som framför sig såg den ultimata tävlingen. Våldsammare än gladiatorspelen, större än ett maraton, och framförallt, på riktigt. Riktiga människor i en riktig värld i ett spel som höll på i flera år. Spelarna blev låsta i sina roller och tvingades till spel i flera säsonger, de tvingades dö hundratals, antagligen tusentals gånger. Först efter många många år korades en vinnare. Och sen började decennium-långa säsoner direkt efter.

Jag minns vad vinnaren fick för pris nu. Vinnaren fick sin dödlighet tillbaka.

cirkel.

2009-04-11T18:27:00.004+02:00

En promenad blir alltid fel. Sms'et löd "vilse i skogen, blir lite sen", fast jag blev aldrig sen. Många saker går förbi mig, jag plockar upp, luktar lite, tittar lite, undersöker och blir nyfiken. Sedan glänser något annat till i horisonten och jag lämnar nuet att dö i min skugga, medan jag rör mig framåt. Tror jag. Egentligen går jag i en stor cirkel och lite då och då går jag förbi gamla lik och tänker att jag någon gång ska. Den enda som lever är musiken, och den går jag inte bara förbi, jag lyfter upp, tar med mig till nästa steg. Ibland lämnar jag den och svänger av åt vänster, men jag kommer alltid tillbaka.

Horisonten döljs bakom lysande orangea pelare som håller upp tvärbanan. Ett berg och en dal står mellan mig och stationen. Jag börjar gå på inrutade stigar som tusentals besökare innan mig trampat ut. Historien visar vägen, som plötsligt grenar sig och båda valen är fel. Så jag lyfter mina fötter beklädda med klackade läderskor och trampar på otrampad mark. Jag bestiger berget och undrar om någon människa någonsin varit just här, på den här punkten. Bron är fortfarande lika långt borta, men med invanda rutter ur vägen så kan jag skapa min egen väg dit, en väg som går snabbare och inte är beroende av historiens feltramp. Och då slår absurditeten mig. Jag står högst uppe på ett berg med skog omkring mig, iklädd kavaj och fina skor, på väg mot lysande orange pelare. Blåtiran från torsdagen har sjunkit, men fått färg. Den här scenen måste förevigas, tänker jag. I brist på kamera, ett blogginlägg. Snart kommer musik på svenska.

tid.

2009-04-04T01:12:00.002+02:00

Tänk om man kunde få tiden att stå stilla ibland. Om man hade den makten. Då skulle jag pausa tiden när jag ligger och latar mig i sängen, så att jag ändå skulle vara uppe och påklädd och nydushad innan 10.00. Då skulle jag pausa tiden när tunnelbanan står stilla, så att jag skulle hinna äta en god lunch och läsa senaste Play och ta en påtår innan jobbet trots stopp i trafiken. Då skulle jag pausa tiden och med den hela världen och universum och aldrig bli gammal, aldrig bli sjuk, aldrig bli så tagen av ålder att jag inte kan ta hand om mig själv, aldrig tvingas ned i en rullstol, aldrig bli kopplad till dropp, aldrig ligga på en dödsbädd, aldrig vara så full med medicin att jag inte kan urskilja mitt nästa sista andetag från mitt sista.

OMG samhällskritik.

2009-03-29T23:08:00.010+02:00

Humor. Skit i att hans far tog livet av sig ett år tidigare. Skit i att han köpte ett vapen två veckor innan morden. Skit i att han slutade gå i skolan efter fjorton dagar. Skit i att han satt inne på hotellrummet under familjesemestern medan alla andra var ute och glodde på sevärdheter. Skit i att han isolerade sig från omvärlden under ett helt år. Nej, fokusera på att BMW'n som blev beskjuten är läskigt lik bilmodellen Blista som finns i Grand Theft Auto. Läskigt lik! Det är tevespelens fel!

"Like the thugs in 'Grand Theft Auto' and warlocks in 'World of Warcraft', Martin-Urban showed no emotion as he fatally shot dentist Terry Fine, 61"

Jo men jo, normala massmördare brukar ju skratta högt och uttrycka en hel palett med känslor medan de skjuter ihjäl folk. Det är de som har POKER FACE som man måste akta sig för. Och seriöst, hette jag "Martin-Urban" i efternamn skulle fan jag också gå på en mordturné. Och jag skulle börja med att ta hand om panikspridarna som skyller random galenskaper på rocknroll, hip-hop, tv-spel och T9-ordlistan.

verkligheten igår.

2009-03-25T00:20:00.004+01:00

För några dagar sedan hade jag en enormt komplex dröm. Den var i sanning obeskrivbar. Ord räckte inte. En bild säger mer än tusen ord, och den här drömmen är många liv. Så jag skrev inte ner den. Istället hände något. Sedan den natten har jag, flera gånger om dagen blivit översköljd av känslor, bilder och ljud. När jag var fem år ungefär så spelade jag och syster och pappa ett spel på Commodore 64 vid namn Herbert's Dummy Run. Det finns en citrusfrukt som bara finns i Iran och på obskyra torghandlar ute i hooden. För ett par år sedan åt jag en sådan frukt, och så fort doften nådde min näsa så mindes jag hela spelet i detalj. Jag mindes obehaget över handlingen (du är ett litet litet barn, vilse i ett köpcentrum), skräcken över vad som kunde finnas bakom nästa dörr, och uppgivenheten över att stå precis vid sina föräldrar, men inte kunna nå dem. Det var nog värst, att komma ändå till slutet och sen inse att man missat en liten detalj. Där står min mamma och min pappa, på en rulltrappa bara några meter ifrån mig, och jag kommer inte åt. Den frukten gjorde så med mig.

Men den här drömmen behöver inget som triggar den. Helt plötsligt får jag tusen terabyte data uppackat i loben, och det är fortfarande bara en smula av allt jag upplevde den natten. Det var från en annan planet. En annan verklighet. Folk tror att jag har dåligt minne, men det är fel. Jag har jättebra minne, det är bara fullt av oorganiserat kaos, detaljer och känslor, saker som inte har med den här verkligheten att göra som hindrar mig från att minnas folks födelsedagar.

Och som belöning för att du bryr dig om att läsa mina innersta tankar så får du här två korta musikstycken, varav den ena är en uppdatering på förra inläggets musik:

mekanik och fostran.

2009-03-20T00:00:00.003+01:00

Det finns dessa moment i allas liv. Samma moment för alla. Jag tvingas stanna upp och måste tänka oerhört koncentrerat för att minnas. Någon sa "du var ju värst av alla" och jag måste stanna upp. Men jag minns ingenting. Inte förrän berättelserna kommer. Det var jag som fick lärare att gråta. Det var jag som skrattade högst. Det var jag som slog första slaget. Det var alltid jag. Jag var ju värst av alla. Jag vägrar tro på det. Det var jag som åt slagen i så många år. Men jag antar att det är bättre att ha dåligt samvete tolv år för sent än att aldrig få insikten. Det är som sorg under en begravning där jag är den enda som sörjer, och där graven är fylld till brädden med förflutna versioner av mig själv.

Någon annan har ockuperat mig i ganska många år. När exorcismen nu är så långt framskriden att det blir märkbart så börjar jag bli rädd för personen som legat där under i alla dessa år. Jag vet att han älskar kickar. Han älskar att köra fort, bli full, knulla, få stryk, knarka, hoppa fallskärm och dyka djupare än vettigt. Men det är också förälskelser och sked i ett helt dygn, det är vardagliga blickar som brinner, det är omöjlig beröring och sociala reinkarnationer, det är att gå in under skinnet och sen laga sprickorna. Det är lika delar rädsla som nyfikenhet.

Det finns mer jag ville skriva. Jag kan inte formulera än. Studion är snart uppe för övrigt. Under tiden finns lite slaskgrejer här.

fria radikaler.

2009-03-16T01:15:00.001+01:00

Det finns en poäng i att titta på hela, men för den otåliga crowden sker hoppen efter 4:30.

oscar.

2009-03-07T15:14:00.003+01:00

Få skådespelare lyckas fånga detta känslospektra under en hel karriär som denna man gör under ett fåtal sekunder. Från ilska, till total förvåning, vidare genom sorg över förlorade val, rakt igenom en undran över vad som kommer härnäst, till en förfrågan huruvida högre makter existerar och vilka vägval som ledde till denna stund, tillbaka till absolut förvåning och slutligen försoning. Ninjan är en bonus.

försenad förvirring.

2009-03-05T16:18:00.002+01:00

Den här texten gjorde något med mig. Jag brukar hålla politik borta från den här bloggen, men det här var så enormt välformulerat i sin förklaring av den förvirring som råder kring integration, invandring och identitet att ni måste läsa.

Jag höll på att glömma Kista, där en del tjänstemän ville ta ned flaggan från kommunalhuset, på det att invandrarna på Järvafältet skulle känna sig mer hemma. Till all lycka råkade kommundirektören vara en japansk-italiensk-spansk indian. Luis Abascal hette han, från Uruguay var han, ”nu är vi i Sverige”, grymtade han och flaggan blev kvar.

picard <3

2009-03-04T23:48:00.002+01:00

Vi fortsätter med temat SKÖN VIDEO.

helylle helgaktiviteter.

2009-03-03T22:55:00.003+01:00

Den här låten är min vecka. De spelar på lördag. Vem vill gå med mig?

tituleraistabajs

2009-03-03T01:45:00.002+01:00

Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Jag tror mängden strobe räddar det.

en sak

2009-02-27T12:20:00.002+01:00

en sak är säker jag vet inte var jag har dig
du försvann och du kom inte hem förrän nu
försent, raring du vet vad som hänt
säg mig säg vad säg allt du har glömt

jag vet ingenting
jag är ingenting
vore jag något skulle jag ändra på saker och ting

du kan ingenting
du är ingenting
vore du något skulle du få en stor diamantring

Jag är under 80kg nu, någon bryr sig säkert, för jag gör det inte. Jag sitter naken i (det nya)köket och ser folks huvuden vandra förbi och lyssnar på gamla svenska musikaliska synder och tänker: det här är hundra gånger bättre än det mesta som spelas på radio. Jag ska, återigen, bygga upp studion som ligger i flyttkartonger och göra om gamla låtar, börja skriva nya på svenska och sen turnera sverige runt. Kalmar here i come!

(ja ni får höra. snart.)

memorabilia.

2009-02-23T23:12:00.006+01:00

att höra

2009-02-09T23:01:00.000+01:00

tech.

2009-02-08T15:15:00.003+01:00

Lyssnar på Primal Scream och funderar på när vädret ska bli bättre. Jag tittade mig i spegeln idag och insåg att jag är smal, och att jag saknat fester som slutar vid frukost för att samtalet är helt enkelt för engagerande, och att jag gör något jag älskar med min tid, och att jag egentligen har skapat allt det här själv. Jag ska lägga mig i sängen och fortsätta sträckkolla på LEXX, och vara nöjd.

Idag lärde jag mig att "brunögat" inte alls betyder ett brunt öga. Det är sant det de säger, man lär sig något nytt varje dag.

psykoherden.

2009-02-04T15:30:00.002+01:00

Jag svär, hela världen har blivit galen. Det började i måndags.

MÅNDAG
Solen penetrerar min kokong av säkerhet. På kvällen slåss grannarna som bor ovanför. Och sen möblerar de om. Sen börjar den ensamstående mamman som bor i dörren bredvid skrika på sin son, som hon alltid gör. Men han skriker tillbaka, för första gången. Hunden som skäller konstant skäller inte.

TISDAG
Tvättdag. Jag fyller två maskiner med tvätt innan jag inser att det sitter en gubbe i tvättstugan. Han sitter helt knäpptyst och orörlig och läser en bok. Jag fryser till en stund. När jag kommer tillbaka en timme senare är han kvar. Han har inte rört sig, och han verkar inte ha bläddrat i boken. På kvällen åker jag till träningen. På tunnelbanan dit sitter minst tre höga människor oberoende av varandra. På T-centralen står två ordningsvakter och tjafsar med en ung kvinna. När tåget kommer in säger tågföraren "Hej och välkommen till t-centralen. Ta hand om er och le lite extra mot varandra". Jag tittar upp och ingen ler. Efter träningen åker jag till syrran. På väg dit sitter en man hög på opiater och funderar på var han är. Han mumlar destinationer för sig själv konstant. Han frågar en kvinna som sitter mitt mot mig var vi är, sekunder efter att rösten säger "nästa, Zinkensdamm". "Zinkensdamm" svarar kvinnan. Han verkar nöjd med det svaret. I Liljeholmen reser han sig upp och ser väldigt fundersam ut, som om ett tio år gammalt minne försöker ta sig till ytan. Dörrarna stängs och några sekunder senare kommer han på vart han ska. "Skarpnäck!" utbrister han, och sätter sig ner uppgivet. Tåget går mot Fruängen.

ONSDAG
På väg hem. I Liljeholmen står ungefär åtta kids vid spärrarna och är uppenbart agiterade. Två gulklädda sl-snubbar står och pratar med dem. Det som förvånar mig är att alla låter så ynkliga, nästan gnäller. På tvärbanan sitter jag och två till. Ingen kontrollerar våra biljetter. I Alvik står två personer oberoende av varandra och tittar ut i ingenting, och ler. De pratar inte i telefon. Slutligen, i Blackeberg bär en man på en barnvagn, går ut genom den stora spärren och står plötsligt helt stilla. Han blockerar effektivt gången för mig och de övriga resenärerna som vill komma ut ur spärren. Han står så i kanske sex, ganska långa sekunder. Jag tänker att jag såg The Signal igår.

Den här dagen är inte slut än. Den här veckan är inte slut än.

arg christian bale.

2009-02-03T13:24:00.002+01:00

Christian Bale. Han är arg.

sötma.

2009-02-01T19:16:00.002+01:00

Kroppen kliar igen. Låter man kliandet ta över så gör man inget annat efter ett tag. Jag dansade bort det, och när borgen stängde så ville jag dansa lite till. Men den här staden lät mig inte.

livet nattetid.

2009-01-28T01:33:00.005+01:00

Det finns en video med musik. Musiken och videon kan få dig hypnotiserad. Du blir i extas, total njutning. Din hud ramlar av, dina ögon börjar blöda, delar av din kropp faller av. Och du har aldrig känt en sådan njutning tidigare. Man ser människor, utan ben, utan armar, ibland finns bara huvudet och halva torson kvar. De är i absolut extas och snart döda. Det är blod och hudbitar och inälvor överallt. Extas och psykos. Den där musiken. Jag hör den fortfarande i huvudet.

Jag ser delar av videon, tittar bort. Pappa, farbror och syster är också med. De tittar bort men syster ser mer. Hon hamnar i ett förstadie, blir inte sig själv, ser verkligheten med andra filter. Jag måste ta hand om henne. I flera dagar tar jag hand om henne samtidigt som ingen tror mig när jag säger att musiken jagar mig. Musiken följs alltid av demonen som ger dig ultimat njutning till det ultimata priset. Jag ser människor utan hud, med sina armar i en hög bredvid dem, med sin skalp på marken, med bara ett blodigt skallben på halsen, stönandes av njutning. Vi flyr. Jag hör musiken ibland, på avstånd, springer så långt bort jag kan.

De övertygar mig att syster har psykos. Jag gråter när jag går till sjukhuset med henne. Hon tittar på mig och ler, förstår inte. Jag är i en främmande stad, ensam, med saltiga kinder. Handlar mat, gråter oavbrutet. Bor på ett hotell. Äter middag. Tittar mig i spegeln. Tar en dusch. Tårarna blandas med vatten och jag hör ett oljud. Duschmunstycket låter. Jag slår på det. Det låter högre och jag hör att det inte är oljud. Det är musiken. Den är nära. Jag stänger av duschen och musiken är precis bakom mig. Jag drar undan draperiet och ser det tomma badrummet. Musiken rör sig överallt. Jag fryser av chocken. Bakom mig, framför mig, till vänster om mig, ovanför mig, musiken rör sig överallt. Jag försöker se, det finns inget att se. Den har hittat mig.

Jag vaknar upp, svettig och skräckslagen och reser mig upp blixtsnabbt och hör ekot av musiken studsa mellan väggarna i mitt rum.

Jag vågar inte somna om. Det har aldrig hänt förut.

kärlek.

2009-01-26T01:38:00.005+01:00

Jag tror jag har hittat hem, efter så många år av trivsam ensamhet. Jag trodde inte det fanns någon för mig, att jag alltid skulle vara ensam. Visst, det fanns en del kärlekar som jag delade livet med ett tag. Det fanns förälskelse och jag kommer aldrig glömma de soliga kramarna och de heta nätterna, aldrig. Men jag kände på mig att det var något som fattades, något som inte riktigt stämde, så jag fortsatte leta. Gick från en förälskelse till en annan, ena famnen mer villig än den andra utan att hitta den rätta för mig, och till slut slutade jag leta.

Men det är när man slutar leta som man finner det man letar efter sägs det. Och jag anade ingenting. Plötsligt stod hon där, i en het röd klänning och tittade åt det motsatta hållet. Jag såg henne från andra sidan lokalen, och det var en stor lokal mind you. Våra blickar möttes och jag närmade mig. De första orden var stapplande, men på pappret var allting perfekt. Hon var unik och tidlös, och hon klickade med mig. När våra kroppar närmade sig varandra så var det som att hitta en förlorad pusselbit. Plötsligt insåg jag att det är så här det ska kännas. Det är så här det alltid borde vara, och kommer vara. Vi skiljdes åt med löfte om att ses igen. Hon ska bli min.

Tyvärr kostar hon 120 000 kronor och ett körkort. Dyra jävla slyna.

gör som jag säger.

2009-01-22T23:10:00.003+01:00

Ibland glömmer jag hur skönt det är att vara arg. Alltså, att vara riktigt arg, känna det och bejaka det. Inte att typ störa sig på grannens jobbiga hundjävel, utan att under en längre period brytas ned av människors inkompetens, lathet och totala brist på ärlighet. Att bli arg. Allting blir skarpare, världen rör sig lite långsammare och orden fokuseras till knivskarpa meningar som känns som brinnande lava. Med gift i.

Jag är en köttätande eldsprutande drake.

Ett telefonsamtal fick mig att koka över. Jag gjorde mitt och tre timmar senare hade ett ärende som tagit månader klarats upp. Jag borde bli arg oftare.

Och jag tycker fan aldrig Idealistic blir gammal. Måste vara något fel på mig:

Digitalism - Idealistic (Chewy Chocolate Cookies remix)

Ghostface Killah - Charlie Brown (Yuksek Remix)

stopp.

2009-01-19T11:35:00.002+01:00

Ibland vill jag verkligen, verkligen att saker bara ska stabilisera sig. Men sen minns jag hur tråkigt det är när dynamik försvinner. Jag läser gamla drömbeskrivningar och kan inte minnas senast jag hade en givande dröm. Det måste ha varit i höstas. Jag minns visst. Jag hade multipla personligheter och åt toast serverat av greker i en tapas-restaurang i paris. Jag vill ha sådana drömmar igen.

Det är lite som att vänta på en renovering i lägenheten, och under tiden måste man sova på polarens soffa som visserligen är sjukt skön, men det är inte riktigt hem. Jag är inte inne just nu, men lämna ett meddelande så återkommer jag vid tillfälle.

Och det var fan inte bättre förr:

rox.

2009-01-15T13:57:00.003+01:00

Det har gått över en vecka sen sist. Jag har helt enkelt inte känt för att skapa något. Det har varit mer givande och roligare att förstöra, som det alltid är. Måste kanalisera den driften till konst. Så vad har hänt? Jag var i Göteborg och såg Måsen och bröt ihop lite. Igen. Det var nog bra. Jag har blivit lite mer förälskad i Gbg. Kärlek börjar med bråk, och vi kom inte alls överens i början. Jag har gjort övningar varje morgon som har gett resultat. 20 armhävningar. Jag har köpt en ny rock och i stort sett pensionerat min gamla. Och jag kan nå ut. Bara i korta perioder, men det är en förbättring. Alla är rädda för sin egen potential. Jag tänker inte böja mig för rädslan.

Idag lyssnar jag på nya Franz Ferdinand och funderar på namn för nytt musikprojekt och äter sen lunch med Mara. Sen ska jag fixa finansiering och ett jobb. Sen ska jag diskutera min roll i en opera.

Efter det kan vad som helst hända. Gärna följande:

wingsuit base jumping from Ali on Vimeo.

sense.

2009-01-07T16:27:00.000+01:00

IT MAKES NONE

de lyssnar.

2009-01-03T18:41:00.005+01:00

Jag ligger fortfarande invävd i en kokong på morgnarna, men det är mindre ångestfyllt. Jag inbillar mig att väggarna hör vad jag säger, vad jag tänker. En dag måste jag kolla vad som finns bakom tapeterna, men vi flyttar snart, och jag tror inte tiden räcker till. Dessa dagar önskar jag mig till en strand med värmande solnedgång och iskall lemonad och inte ett enda ljud annat än vågorna som klättrar upp på stranden och faller ner, igen och igen. Jag blundar och i några minuter är illusionen total. En mygga försöker äta på mig. Sanden klibbar mot fötterna och värmer. Saltvattnet torkar på min kropp och lämnar vita avlagringar som smakar hav. Och hela tiden havets rytmik som vaggar mig till sömns.

Jag öppnar ögonen och väggen tittar tillbaka. Ibland snor fiktionen från mitt liv.

syndare.

2009-01-01T13:50:00.004+01:00

När människor jag älskar trycks ner. Minns ni killen i mellanstadiet som inte riktigt syntes, var aningen för bra i skolan och som de flesta inte hade några problem med att reta lite då och då? Minns ni när han ballade ur och spöade skiten ur någon som råkade säga fel sak på fel dag? Det var blodstänk på väggen och kvartsamtal. Tro mig, den killen finns kvar.

Han väntar på fel ord, fel dag och rätt tillfälle.

Må 2009 bringa syndernas hämnd tiofalt mot de som förtjänar det. Gott nytt år.

cykler.

2008-12-29T01:13:00.004+01:00

Ibland är det svårt att se när något gammalt slutar och något nytt börjar. När tomrummet mellan sömmarna blir så intensiva att varje dag känns som en död och en födelse så suddas gränserna mellan vad som kan och vad som är ut. Men jag är rätt säker på att det börjar om nu. Det är alldeles för mycket sammanträffanden och alldeles för många människor som är uppdateringar av andra människor och alldeles för ofta rysningar i hela kroppen.

Jag håller en digitalt remastrad version av Akira i handen och funderar på varför jag fortfarande inte kollat på den, jag har haft över tjugo år på mig. Jag pratar om Berlin och undrar varför jag fortfarande inte besökt, jag skulle älskat det. Jag lyssnar på den snart färdiga skivan och funderar på varför den inte är klar och släppt ännu, den är så jävla bra. Jag träffar människor som överraskar för första gången på hundra år och tänker, var har ni hållit hus, och varför lämnade ni mig så ensamma ett tag där?

Och det slår mig lite som en migränattack precis innan ett åskoväder; det går inte att backa tiden och det går inte att skynda på den men det går att styra den men inte innan du accepterat de två första sanningarna. Tiden är som en fjäril i rymden som alltid rör på sig. Man kan blåsa den i rätt riktning eller locka den med en blomma eller skrämma den med elden men den kommer alltid flyga dit den själv vill. Ibland i cirklar, ibland bakåt, men alltid i rörelse.

Mitt huvud värker och jag väntar på regnet.

dag 4.

2008-12-27T01:51:00.002+01:00

Forna kärlekar rusar genom mitt huvud. De korta, de långa, de temporära och de dömda. De som hände på ett ögonblick och de som växte fram. De som kom undan och de som försvann. De som aldrig hände och de som kunde blivit så mycket mer. Tidigare har mitt fokus varit på valen som aldrig gjordes, och som kunde göras annorlunda, men det har bytts ut mot något mer definitivt, mer konstruktivt. Något som liknar sorg, men inte negativt.

Ja jag vet, maybe i'm finally getting over myself!

Ehum. Jag har hållit mig nykter för andra festen i rad. Jag har pratat med människor jag inte känner. Jag slåss mot min blyghet och håller fan på att vinna. Kommer få ADHD på köpet.

azå lizom.

2008-12-25T01:44:00.006+01:00

Jag tror jag skickade tre jul-sms igår. Det är tre mer än jag brukar. Om det inte vore för att alla ansiktslösa människor bredvid mig på tunnelbanan är hundra gånger bittrare än jag så skulle jag känna mig som scrooge. Vilket är kul för inte ens scrooge känner sig som scrooge. Det är kul för att det betyder att scrooge inte är så självmedveten.

Okej jag ska sluta förklara skämten i tron om att Förklaringen har gått från att vara något pinsamt man säger för att skämtet inte funkar till att ha blivit ett skämt i sig. Det har inte skett någon sådan utveckling. Det är uppenbart att mänskligheten inte riktigt hinner med. Chop chop people!

åtta till sexton bitar.

2008-12-22T00:41:00.003+01:00

Dagen har förgyllts av den här helt underbara sidan. Det enda soundtracket jag letade efter som jag inte hittade var gunsmoke. Typiskt.

Uppdatering: Thank god för emulatorer: gunsmoke.mp3

försening.

2008-12-19T02:18:00.005+01:00

Köttet begränsar oss. Om någon annan hade varit mitt kött så hade de tröttnat och lämnat det att ruttna. Den här självförgiftningen är allvarlig. På nyår ska jag dricka ett glas. Sen ska jag säga hej då till alkoholen under 2009. Köttet hänger kvar, men jag försöker göra det bästa av situationen. Träning och snälla hudkrämer. Eller käftsmällar och kemikalier, beroende på hur man ser på saken. Min värld måste rensas. Våldsamt.

Onsdagen för över en månad sedan började min värld att läcka intensivt. Mara räddade mig, höll upp mig, lät mig falla mjukt. Lagningen är temporär. Det läcker då och då, men kontrollerbart. Jag kan inte gå på fest utan att konstant kontrollera min andning. Jag väntar på samtal från vetenskapen och hoppas att felen går att reparera.

Under tiden återupptäcker jag LEXX, världens kanske sjukaste sci-fi/fantasy-serie någonsin:

azå.

2008-12-15T12:56:00.003+01:00

Ja ba "idag ska jag fan göra klart låten" och sen ba kom solen och jag stod i typ FLERA TIMMAR framför fönstret och stekte under solljuset och sen så ba stack motivationen. Den ba, stack. "Herrå i'm åff!" och så ba stack den så nu har jag ingen motivation och solen är på väg ner och jag ba azå om jag inte har någon motivation så liksom hur ska jag bli motiverad att leta efter den? Motivationen azå.